Jag är så klyschig. Så fort jag åker över bron i söder som leder ut ur landet så åker axlarna ner och mungiporna upp. Något inom mig som jag har väldigt svårt att hitta i vardagen vaknar till liv.
Under sommaren blev det några dagar i Köpenhamn. En natt blev till tre för vi kunde inte förmå oss att åka därifrån.
Känslan av att det finns något inom mig som inte har förlösts stärks när jag är i städer som Berlin, Amsterdam eller Köpenhamn.
Vem hade jag blivit om jag fått blomma fritt i den här miljön? Vad hade varit mitt liv, min vardag och mina drömmar?
Kanske att det har något med ängslighet att göra.
När jag ser en dansk kvinna i min ålder känns hon mer fri, levande och hårdhudad än vad jag och många svenska kvinnor gör.
Jag börjar drömma om en flytt. Kan jag få mer tid här så kanske det händer något med mig, tänker jag. Något jag aldrig hade kunnat tänka mig.
Sedan kommer de, de ängsliga tankarna. Hur skulle det funka? Hur ska jag försörja mig?
Så kallade DeGA-tankar (Det Går Aldrig) förgiftar min hjärna och sätter krokben för mina drömmar och lusten till att få det där som pockar på i mitt inre att komma fram.
Jag läser en intervju med författaren Lina Wolff. Hon beskriver hur hon ”tvingades in i en normalitet som inte var människovänlig” när hon började jobba. Hur hon upptäckte ett annat liv, ett annat tankesätt, när hon flyttade till Rom och senare Madrid. Hur livet bland människorna i de städerna till slut fick henne att börja skriva och hon är nu en av landets mest lästa och prisade författare.
Nu drömmer jag inte om att bli en känd författare men orden om den påtvingade och människoovänliga normaliteten fastnar i mig.
Som att samhället stöpt mig i en form, tryckt ner mig så att alla fluffigheter som utgör jaget har fått skäras bort till viss del, och nu kan jag känna mig halv utan det där fluffiga.
Men, om jag inte har möjlighet att flytta över gränsen just nu, så får jag försöka få tillbaka hela mig som stöpts bort genom hela livet här hemma i stället.
Det är dock svårt att hitta det när man inte ens vet vad det är, det som pockar där inne och som jag tror skulle kunna få mig att känna mig mer fri och levande. Det är också svårt att bli fri i ett kollektiv av människor som är stöpta i samma form, det finns liksom ingen att spegla sig mot.
Ja, ja säger min bror när jag tar upp mina tankar med honom.
Han lyssnar på mina funderingar och säger krasst att ”det blir vardag även där”, punkt. Slut på diskussionen.
Jag ger upp för den här gången. Åker till Konsum och handlar, känner mig som ett ufo när jag försöker småprata med någon vid frysdisken eller i kassan, går upp och jobbar, skrollar i flöden där allt är ”same same but different” och känner hur formen tar sin plats runt mig igen.
Ännu en höst och vinter i landet som är lagom och normalt. Är det priset vi får betala för att också vara ett av de mest trygga länderna i världen?