Det är bärtider och jag bär på en förkärlek för vissa sorter.
Hur kan det vara så?
Nu pratar jag främst om att plocka bär och många tänker väl…, bär som bär.
Så tänker inte jag.
Jag växte upp på 60- och 70-talet med en mormor och morfar som ofta satt hukade i blåbärssnåren. Händerna arbetade som maskiner, plockare fyllde hink efter hink.
På en liten stund hade de rafsat ihop blåbär till en kräm eller gröt. Det åts blåbär i någon form så gott som varje dag under den tid riset var blått.
Blåbär med mjölk och socker var också en variant på efterrätt.
Och på den tiden åts det efterrätt varje dag. Inget märkvärdigt, men det var kräm på matbordet väldigt frekvent.
Jag tycker fortfarande om blåbär, men jag tycker inte om att plocka blåbär. Detsamma gäller lingon. Lingonsylt är mumma, men till skillnad mot många andra är jag inte attraherad av lingonplockning.
”Det är så enkelt att plocka lingon”, sägs det. Jag håller inte med om det.
Jag har skaffat mig två favoritbär och då är dessvärre ett av bären på min topplista inte ett bär. Det handlar om svartvinbär och hallon.
Svartvinbär, ingen tvekan. Men läser man om hallon så är hallon faktiskt inte ett bär. Det är i den biologiska läran ”en samling små stenfrukter som sitter ihop på en kotte”.
Nåväl, hallon är – för gemene man och kvinna – ”ett bär” och det är hallon jag gillar bäst att plocka och äta. Men jag tycker också det kan vara rogivande – även ryggvärksbefrämjande – att plocka svartvinbär.
Faktum är, att jag kan bli fast i ett hallonsnår eller vid en svartvinbärsbuske ganska länge, det kan handla om timmar. När jag plockar hallon är det lite som skattjakt. Det är en fröjd att hitta det stora, perfekt byggda hallonet.
Vad betyder då dessa ”bär” för mig och mina smaklökar?
Hallon med strösocker och mjölk, det är en sommardelikatess. Svartvinbärsgelé till slottsstek med gräddsås är makalöst gott. Och svartvinbärssaft är verkligen läskande.
Visst drömmer också jag om att en dag få stå mitt i ett landskap med ”Skogens guld”. Där det är svårt att röra fötterna för att inte mosa hjortronen på de dignande plantorna.
Just den här upplevelsen har jag kvar. För att få vara med om ett just beskrivet ögonblick krävs kännedom om ställen där det växer hjortron. Det kunskapen besitter inte jag.
Istället får jag leva i min hallondjungel och jaga stora, fina, välväxta hallon.
Jo, det känns faktiskt så. På bara några år har nämligen vår trädgård förvandlats till just en hallondjungel. Överallt tar sig hallonskotten fram. De är, för att vara uppriktig, som ogräs.
Rätt som det är har de små plantorna förvandlats till stora buskar och börjar bära bär. Då är det ju svårt att gräva bort buskarna, nyfikenheten på hur stora och röda de fina bären blir.
Förlåt, de små stenfrukterna, ska det vara.