Trädgården jag bor vid fascinerar mig. De växter jag rensar bort, som såpnejlika, brännässlor, pipdån och vitplister växer fort medan 18 gurkplantor som jag med tålmodighet ömt vårdat i månader helt plötsligt ger upp och vissnar ner på en dag.
Många buskar finns år efter år och blommar glatt vad som än står i tidningen, medan andra växter dyker upp utan att jag vet var de kommer ifrån, för att året därpå vara försvunna igen.
Jag är en vän av naturliga habitat för insekter, med det sagt så är jag även svag för en nyklippt gräsmatta. Det är skönt för ögat med den ytan, lätt för hjärnan att sortera.
Jag har i princip bara en granne så jag klipper gräsmattan med en högljudd bensinklippare från Stiga närhelst jag har tid och lust. Flera gånger varje dag passerar jag en knut där det växer en cotoneaster, ett slags oxbär. Den har en kvist som sticker ut särskilt mycket på vilken det också brukar samlas myror. Eftersom jag har begåvats med svag motorik så går jag nästan varje dag in i grenen och får således myrbett på hals och dekolletage.
Varför jag fortsätter med denna otrevliga vana är ett mysterium.
Lika undrande är jag inför att det 70 år efter att den motordrivna gräsklipparen nådde den breda massan kan behöva diskuteras ett förbud mot att klippa gräset.
Catherine i Torsby lämnade in ett medborgarförslag om förbud mot gräsklippning på söndagar, vilket SVT rapporterat om. I Tyskland, Österrike och Schweiz finns sådana förbud och i delar av Frankrike får man bara klippa gräset klockan 10.00–12.00 vissa dagar. För många av oss här i Sverige tycks det otänkbart och skrattretande med ett sådant förbud, men varför?
Är det för att vi är mer glesbefolkade eller har det med skillnader i politisk historia att göra? Vi som står i kö av oss själva även fast vi inte måste och älskar regler. Även under pandemin hade vi färre förbud än andra länder. Kanske blir vi kränkta av bristen på förtroende när vi är så laglydiga och duktiga?
Är det hälsosamt att ha en dag som är avsedd för lugn och stillhet? Kan man inte komma överens med sina grannar utan politiska beslut om förbud? När jag först hörde om Cathrine och förbudet tyckte jag att hon var en tråkmåns. Hur orkar en lägga sig i vad andra gör och hur och när.
Låt en kvinna leva. Men det är ju det Cathrine vill också. Leva i sin trädgård utan ljud från maskiner.
Det kanske är det som är demokrati, att orka prata om små problem där man inte håller med varandra och har olika behov. För även om inte jag personligen skulle påverkas så mycket av ett gräsklipparförbud tror jag att det skulle vara ett nederlag för samhället att börja förlita sig mer på förbud än goda relationer med sina grannar.
Oavsett om det gäller gräsklippning, beskattning, PFAS eller kärnvapenförvaring kommer förbud alltid med de som gör det till en sport att kringgå reglerna. Kanske är även det en viktig del av demokratin, som hjälper oss att formulera ramarna för hur vi samexisterar.
Anledningen till att mina ”ogräs” breder ut sig inbillar jag mig beror på att de är otroligt omtyckta av humlor, fjärilar och andra smådjur som pollinerar dem och sprider deras frön. Så jag kanske borde se det som en demokratisk förhandling om vad som behövs i trädgården och i stället för att införa förbud acceptera att det finns fler än jag som har behov och att deras närvaro faktiskt gynnar mina mål också.