Det är en ljuvlig dag i Grövelsjön, solen skiner och fjället är fortfarande snötäckt, även om snön sjunger på sista refrängen. Fjället är stängt för trafik, men för samerna är det högtryck. Vajorna har tagit sig från skogslandet och upp på fjället för att kalva. Och uppdraget för samerna är att skydda dem från rovdjur.
Det är vårvinter i Grövelsjön, Benny glider sakta fram med skotern på höjderna för att spana på vajorna som just har kalvat. Han stannar till då och då för att ta fram kikaren.
– Vi brukar säga att renskötselåret börjar när kalvarna föds, de första kalvarna kommer oftast i slutet av april. I år såg de årets första den 27 april. Vi försöker att hålla oss på avstånd, renarna är ovanligt skygga när de har kalvar med sig, säger Benny Jonsson från Idre sameby.
Vajorna lämnar skogslandet och söker sig upp mot fjället för att kalva i lugn och ro. Men tryggheten är skör. Ett oväder eller ett rovdjur kan snabbt förändra allt.
– Är det kallt och snöslask under kalvningen kan kalvarna frysa ihjäl. Det viktiga är att vajan får kalven torr, säger Benny.
Om det kommer för mycket nysnö kan vajan inte vända kalven ordentligt för att slicka den torr. Då ökar risken att den nyfödda kalven dör av kylan.
Samtidigt börjar samebyns kanske mest intensiva arbete. Dagarna kretsar kring bevakning. Renskötarna kör skoter längs fjällsluttningarna för att hålla koll på hjorden och se till att rovdjur inte tar sig in i området.
– Vi kör runt flera gånger om dagen för att se att inga rovdjur närmar sig renarna.
Nyfödda och försvarslösa
Björn, järv, örn och varg är de största hoten under kalvningen när kalvarna är nyfödda och försvarslösa.
– En björn hann ta tio renkalvar medan jag sprang 500 meter, säger Benny.
Han beskriver hur renskötarna ofta ligger ute i timmar och spanar över hjorden.
– När man ser att något är på gång måste man dit och avvärja det hela.
Rovdjuren orsakar inte bara direkta angrepp. Minst lika allvarliga är de sekundära skadorna när vajor skräms bort från sina kalvar.
– Björnen kanske tar tre kalvar, men skrämmer iväg sju vajor. Då vågar de aldrig tillbaka, och kalvarna blir ensamma och de övergivna kalvarna klarar sig sällan länge.
Under kalvningen bor Benny i sin koja vid Grötvallsjön, drygt en mil från Grövelsjön. Där lever han nära renarna under flera veckor.
– Man är bara ner och hämtar bensin. Jag har byggt en bastu där uppe, så nu behöver man inte åka ner för den delen heller.
Väder och ljus
Dagarna styrs helt av väder och ljus.
– Man sticker upp tidigt när det ljusnar och är renskötare fram till lunch. Sen kanske man sover några timmar innan man går ut och vakar igen.
Dimma och regn gör arbetet betydligt svårare. Då blir det nästan omöjligt att hålla rovdjuren borta.
– De är rädda för skotrarna, men i dimma ser man ingenting och då blir risken för stor.
Samtidigt gäller det att röra sig försiktigt bland renarna. Särskilt unga vajor som kalvar för första gången är känsliga för störningar.
– Skrämmer man en förstföderska kan hon lämna kalven. Då blir flockkänslan större än moderskänslan. Ibland hittar vajan tillbaka. Ibland aldrig.
Benny berättar om hur han en gång såg en vaja jaga bort en räv från sin kalv, samtidigt som en annan räv smög fram från andra sidan och tog den.
– Det händer fort där ute.
Stark närhet med djuren
Trots det hårda arbetet finns också en stark närhet till djuren. Vid kojan stödutfodras vissa renar för att hålla dem kvar på fjället och ge vajorna extra energi inför kalvningen.
– Det är väldigt roligt att ha dem så nära. De kommer varje dag och vet att de ska få mat.
När sommaren närmar sig börjar nästa stora arbete – kalvmärkningen. Då samlas samebyn för att märka årets kalvar med ägarnas unika renmärken.
– Varje renägare har sitt eget märke registrerat hos Sametinget. Ser man sin vaja med en omärkt kalv så märker man den.
Märkningen görs genom särskilda snitt i öronen, ett system som gått i arv genom generationer.
– Skulle min ren förirra sig till Orsa så ser man ändå på snittet att det är min ren.
Arbetet sker gemensamt inom samebyn. Att samla hjorden kräver samarbete och stor hänsyn till de unga kalvarna.
– Kalvarna är små och orkar inte hur långt som helst. Det är viktigt att vi tänker på det när vi samlar dem.
På fjället fortsätter vinden att dra över snöfälten. Renarna vandrar, nästan alltid mot vinden.
– Jag antar att det handlar om överlevnad. De känner vad som finns framför dem.
Och medan vårsolen sakta smälter snön fortsätter bevakningen. För Benny Jonsson handlar kalvningen om mer än arbete. Det handlar om att skydda nästa generation.