Det är valår och jag vet inte vilka som är mest förvirrade. Vi väljare eller politikerna. Vi väljare vill rösta på ett parti som uppfyller alla våra önskningar och som förvaltar våra skattepengar på bästa sätt.
Politikerna, de vill helst pleasa alla. För de vill ju allas röster. Jag tror att det är därför det är så vanligt med valfloskler. Lite fina meningar som vem som helst kan falla för, en övergripande rad om hur viktig välfärden är, eller att man värnar om miljön.
Man får ju bara hoppas att alla partier både tycker att välfärden är viktig och värnar om miljön. Det är ju (eller väl) självklart 2026? Det som inte verkar vara lika självklart är vad man vill åstadkomma. Politikerna är ju dem som ska sätta riktningen och måla upp visionerna. Men det känns nästan som att vartenda parti är visionslöst. Ofta hamnar diskussioner på nationell nivå i någott som mer liknar en pajkastning mellan partierna. Och på lokal nivå är man så rädd för att välja väg att man låter bli.
Och finns det inte väldigt mycket rädsla också, rädsla för att göra fel eller trampa någon på tårna. Rädsla för att hamla i skottlinjen som politiker. Det är ju så otroligt lätt att tycka saker idag när vi kan gömma oss bakom en skärm. Anslagstavlorna och flöden på Facebook svämmar över av hat. För många verkar också ha glömt att politiker också är människor, kanske någons mamma eller morbror. Kanske någons kollega eller vän. Att bli politiker är att ta samhällsansvar, man väljer att engagera sig och ofta lägga mycket av sin både arbetstid och fritid på att vara med och påverka. Men färre blir dem, politikerna. Och rädsla är en anledning.
Jag vill inte leva i ett sånt klimat, där hat får ta sådan stor plats. För det där hatet gör ju att politiker inte vågar välja väg, inte vågar ta beslut – och då stannar utvecklingen. Och nej alla kommuninnevånare, det kan inte bli helt rättvist alla gånger. Men vi måste ändå utgå från att våra förtroendevalda tar beslut som är bäst för flest. Jag är rädd för att vi krymper världen när vi blir rädda.
Så till alla politiker, låt er inte tystas, fortsätt visa vägen – men gör det tydligt, så att alla kan förstå. Välj riktning i era frågor, prata om saker som berör och visa er sårbara ibland, ni behöver inte leka heros. Stå stadigt och tro på er själva, men också på oss som ska välja dig.
Jag vill som vanligt rösta på ett parti som säter barnen i fokus. Vi har liksom glömt dem på vägen. Flera länder har tagit beslut om att förbjuda sociala medier för barn under 15 år, senast Grekland. Jag har för lite kunskap för att veta om det är en bra idé. Men vad jag tror är en bra idé är att låta våra barn vara barn så länge de kan. Utan press på kunskapsnivåer och betyg. Vi fortsätter bygga vårt land som en prestationsfabrik, där prestation är det enda som räknas. Och nu har vi en hel generation barn och unga som lider av psykisk ohälsa, och det vill vi bota med fängelsestraff för barn och hårdare tag i skolan.
Till dig som ska välja vilka som ska styra landet de kommande åren. Du behöver inte rösta som din pappa eller bästis. Du behöver skaffa kunskap om vilket parti som vill skapa den kommun eller det land du vill leva i. Och politikerna behöver vi jäkligt bra på att presentera det.