Ibland händer de mest underliga saker, som verkar passa mer i ett uppdiktat manus än i verkligheten. För min del
Lästips:
Ibland händer de mest underliga saker, som verkar passa mer i ett uppdiktat manus
än i verkligheten.
För min del tänker jag på den gången för cirka 20 år sen då jag och min kompis följde med ett sällskap till Beijing en vecka. Det var en lång resa och vi bodde på ett stort hotell i denna jättestad. En morgon när vi skulle äta frukost åkte min kompis ner till matsalen lite tidigare än jag. Jag var kvar på rummet ett tag till.
Lite senare stod jag vid hissen och tryckte på knappen för att åka ner.
Efter en stunds väntan öppnades hissdörrarna och där stod…två tjejer från Rättvik!
som i min barndom jobbade i min favoritaffär!
Jag trodde inte min ögon! Här var lilla jag på andra sidan jordklotet på ett hotell långt långt hemifrån och så står två Rättvikare där i hissen, precis samtidigt som jag.
Vad var oddset för detta?
Hade jag kommit några sekunder senare och tryckt på hissknappen hade de hunnit åka ner och vi hade missat varandra.De var nämligen på väg hem till Sverige.
Vad världen är liten! Tjejerna kände inte igen mig först, men jag förklarade vem jag var och varje gång jag träffar någon av dem efter det, påminner vi varandra om händelsen i hissen!
Drygt 20 år senare är jag med om ungefär samma sak.
Den här gången befinner jag mig på min nya arbetsplats.
Jag och en kollega jobbar högst upp i huset och nu ska vi ta hissen ner till bottenvåningen. Det är mer eller mindre spontant som vi bestämmer att ta hissen just precis vid den tidpunkten.
När vi öppnar de tunga hissdörrarna till den stora hissen, står redan två arbetsklädda karlar där, som jag inte kände sen tidigare.
Jag frågade om jag och min kollega kunde få åka med ner.
Karlarna väntade visserligen på några arbetskamrater, men de tycktes inte komma,
så vi började åka ner.
Jag tänkte inte så mycket till en början på vilka som stod där i hissen när den så
sakteliga åkte nedåt, men snart lade jag märke till att den ena mannen hade skägg och den andre bar glasögon. Det var inget konstigt med det. Men vänta! Jag hajade till.
Han med glasögonen…han verkade ju väldigt bekant.
Jag kollade lite extra! Det kunde väl inte vara? Jo, det kunde det;min före detta skolkamrat som jag gick tredje till nionde klass med!
Han var sig precis lik! Med undantag att han hade glasögon nu.
– Men, är det du? utbrast jag och nämnde namnet på den glasögonprydde killen.
Han tittade på mig som om han började fundera och leta i minnet en stund och sa sedan:
– Är det du, Anita?
Så roligt det var att få se min gamla klasskompis igen. Det var verkligen inte igår.
— Jag har inte träffat dig sen vi slutade nian, fortsatte jag. Det måste vara…få se nu…ungefär 40 år sen.
– Ja, det var 1983 konstaterade min klasskompis snabbt.
– 1983! Det är ju jättelängesen, tyckte jag.
Då yttrar sig plötsligt den skäggige mannen, arbetskompisen till min skolkamrat:
– 1983! Det året föddes jag!
Jag blev alldeles mållös. Hörde jag rätt? Hissen stannade. Vi klev ur.
Jag sade hejdå till min skolkamrat och bad honom hälsa sin syster.
Ja, det var en ”hissnande” händelse.