Sen jag såg dig sist har det gått ett år. Sedan jag såg dig sist. Senast jag fick krama dig och hålla om dig för sista gången. Ibland känns det som att det aldrig har hänt. Att du snart kommer hem igen. Men när du bryter dig loss från alla yttre distraktioner. Smäller det till. Det känns som att hjärtat smälter och rinner ut från systemet. Ett hål. Hela jag känner mig som ett enda stort hål.
Bara-köra-på-mentaliteten kan kännas skönt ibland. Tills det inte gör det. Att vara som vanligt när inget är som vanligt längre. Det går inte riktigt ihop. Eller så gör det det. Att gå vidare känns förjävligt. När allt man vill är att spola tillbaka tiden. Pausa. Och vara kvar där för resten av livet. Men det går inte. Det är mycket som inte går som jag vill. Som vi vill. Som du ville. Det är som det är.
Att skala av sig själv och berätta om det jobbiga tar emot. Kommer någon att förstå hur det verkligen känns inom mig? Kanske det hjälper någon annan genom att läsa mina rader. Kanske inte. Det gör inget. Trots att det känns obekvämt, känns det också fint. Och modigt. Att få låta det sköra ta mer plats. Sanningen. Bort med lager och filter. Men det är också sårbart. Att dra upp dragkedjan och skydda det som är jobbigt, och stundvis svårt att hantera, kan kännas tryggt. Hålla ihop det och skydda oss själva från att spricka i tusen bitar.
Men att faktiskt blotta sig själv, kan också vara läkande. Ge tid och utrymme att känna. På samma sätt som att du inte ska ha plåstret på för länge. Lufta såret. Det svider ibland. Det är jobbigt och ibland gör det ont. Det kan det också göra när du möter någon som inte förstår. Som inte förstår hur du känner. Det är som det är. Att hålla ihop något som känns som att det inte kommer kunna läka. Det kanske aldrig gör det. Inget kommer att bli som det alltid varit. Precis så som det skulle varit, många år framöver. Men det blev inte så.
Jag vet att du finns där. Även fast jag inte kan se dig. Även fast jag aldrig kommer få svar när jag slår ditt mobilnummer. Få höra om dina knasiga idéer. Få berätta för dig vad jag får vara med om. Få glädjas tillsammans. Få känna ditt stöd. Eller så är det precis det jag gör. När jag skalar av och känner det första lagret. Kan jag känna dig. Vad du skulle sagt. Vad du skulle gjort. Du finns där inne. Det ofattbara har hänt. Från ett år till ett annat. Mycket kan hända. Det är lite vi vet, om det vi tror vi har full kontroll över.
Jag vill göra dig stolt. Jag vill ta hand om mig själv, för din skull. Ta vara på det jag får möjligheten att vara med om. Det som du inte får. Jag ska börja skala av lager lite mer ofta. Våga vara sårbar. Ärlig. Även fast det ibland kan vara viktigt att få en paus från det jobbiga. För att kunna hålla ihop.