citat Han fick bra kontakt med brodern i Australien och han skulle som avtalspensionär åka till honom.
Att få möjligheten att få berätta både om händelser och sitt eget liv blir allt viktigare för många äldre. Att få berätta sin historia även när tiden närmar sig sitt slut är viktigt psykologiskt.
Att få möjligheten att i en krönika berätta några historier genom livet är ju få förunnat.
För ett antal år sedan när Domnarvets järnverk hade stora personalneddragningar och en av lösningarna var något som blev kallat 58,3 då det fanns en arbetsmarknadspension från 60 år och man fick stämpla i 450 dagar, kanske inte helt under regelboken men en bra lösning i de tider som var.
Som facklig hade jag under den perioden samtal om de praktiska saker som pension och vilka avtal som blev framförhandlade för att underlätta tillvaron, och fick därför träffa de som lämnade arbetslivet relativ fort och inte pensionerades som andra.
En anställd som jag pratade med berättade om vad han skulle göra som helledig. Han föddes under andra världskriget och var ung när tyskarna kom in i byn där barnen lekte, eftersom tyskarna som åtgärd delade upp byn genom att placera folk efter vilken sida de befann sig på byvägen innan de förde bort dom, så min intervjuade kom på en sida och hans båda bröder på den andra där de lekte. Det var sista dagen de sågs under kriget.
Tack vare Restaurang Moskogen och en insamling till OS för att få pengar till polska idrottare hade en insamling gjorts och genom den dök det upp namn från hela världen några med hans efternamn. Och efter att ha gjort research och fördjupat sig med en del personer hittade han en bror som överlevt och kommit till Australien och en som bodde i England.
Han fick bra kontakt med brodern i Australien och han skulle som avtalspensionär åka till honom. Tyvärr hade han hjärtproblem och läkaren avrådde honom men av vad jag förstod kom brodern till Sverige.
Bara för någon vecka sedan träffade jag en kvinna något över 90 år som hade kommit till Sverige 1950 och blivit kvar här och hon berättade sin historia, hennes far var tysk soldat och hade hamnat på Guernsey under kriget. Det hade varit en relativ lugn tillvaro för honom där tills Ryssland tog alltmer mark i öst och alla skulle i stället till öst. Men de gjorde ett undantag och undantog hantverkare och tack vare att han var plåtslagare blev han kvar och i slutet av kriget blev han hjälpt av byborna att ta sig till kusten och gick ända hem och kunde efter någon vecka knacka på dörren hos sin dotter, den 90-åriga kvinnan som berättade sin historia för mig.
Två stycken av de berättelser som jag fått höra, berättelser som säkerligen var viktigt för dom själva men gav ju också mig tankar och funderingar av hur livet tar sina egna vägar utifrån var man kommer ifrån och hur man följt sina drömmar och förväntningar.
Jag tror inte jag är unik som tänker på hur många berättelser det finns hos oss själv, vilka mänskliga bibliotek det finns som bara sitter där ohörda, ibland hos sin egna barn och barnbarn ibland på ett särskilt boende eller hemma med hemtjänsten eller varför inte ha berättarkvällar på pensionärsorganisationer där alla just får berätta sin historia.