Här sitter jag, i min beigea soffa och i min favorit-ullfilt som omfamnar mig. Den med dalamotiv. Trots att det snöar ute blir jag förvirrad av bakgrundsmusiken som får mig för en stund att tro att det egentligen är sommar.
Min syster lämnade musiken på när hon gick. Musik från en livekonsert vi var på i somras. Mmmm. Ljudvågorna från högtalaren väcker sommarbjörnen från mitt inre ide. Den tittar fram lite, sträcker på sig, och lägger sig till rätta igen.
Jag längtar så mycket till dagarna då fåglarna börjar kvittra, till att sopbilen har städat gatorna från vinterns grus, och att vakna av att ljuset smyger sig in genom fönstren. Jag gillar det så pass mycket att jag sover utan mörkläggningsgardiner. Stackars min sambo som tvingas sova med ögonmask…
Jag gillar verkligen alla årstider. Jag hinner precis tröttna på en årstid och välkomna nästa med öppna armar och en längtan, en längtan efter att få börja på nytt. Ett nytt kapitel. Lite så känns det. Det är precis helt lagom. Lagom, det är ett bra ord. Det är nästan som att naturen själv vet hur mycket vi behöver av varje del.
Det spelar ingen roll hur himlen valt att bete sig, för det blir varken bättre eller sämre av att hålla på och önska efter något annat. Det är så onödigt att lägga energi och kraft på att klaga på något som vi inte kan påverka. Och den principen kan vi nog applicera på fler saker i livet. Acceptans och att skifta fokus till det vi faktiskt kan påverka.
Alla fyra årstider delar upp året på ett bra sätt. Olika faser, med olika fokus. Nystart, äventyr, utveckling och återhämtning. Hur kan det här sättet att tänka hjälpa oss? Hur kan vi använda årstidernas rytm som ett verktyg? Kanske får vi en tydligare tillvaro. Att vi inte bara kör på. Vilket är ett väldigt lätt hjul att kliva in i. Jag tänker att det också ger oss mer ork och mer motivation. Gör det tydligare och enklare att stoppa hjulet från att snurra vidare.
Men också att ha tillit till att naturen sköter sitt. Vi behöver bara följa med. Trots att det regnar ute. Jag förstår att det är tröttsamt i slutet av en årstid. När vädret inte håller måttet. Övergången från en årstid till en annan. Men att påminna sig om att det bara är att luta sig tillbaka och finna sig i att vi inte kan göra något åt det, kan vara väldigt skönt. Jag tittar ut igen, och nu snöar det inte längre. Ständigt en pågående process. Det står aldrig still.
Precis som vardagen. Jag har en tendens att bara köra på. Du kanske känner igen dig? Även fast jag prioriterar tid varje morgon till att skriva och reflektera, så går resten av dagen ofta i ett. Men det beror väl också på hur man fyller sina dagar tänker jag.
Vad händer om jag skalar av lite från schemat jag sätter upp för mina dagar? Då kanske jag lättare kan luta mig tillbaka och se allt som händer med ett bredare perspektiv och med lite distans. Skifta fokuset från en trattvinkel till att se lite bredare. Skapa mer värde men också se allt fint och bra som händer. Se det man lägger så mycket av sin tid till och jobbar för.
Men det blir också lättare att se årstidernas rytm som ett sätt att skapa sina dagar. Ett sätt att dela in tiden i olika faser. Istället för att bara köra på. Kanske vi kan må bättre, och bli bättre, genom en tydligare grund.