Jag tittar i almanackan och ser att vi närmar oss slutet av februari. Tankarna går genast tillbaka till en händelse som känns som nyss, men när jag räknar efter är det 23 år sedan, just i februari.
Ett foto kan verkligen dra med en på en resa bakåt i tiden och det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord och att en bild aldrig ljuger. Det kan nog vara sant, men ibland kan bilden verkligen vara missvisande och inte vara med sanningen helt överensstämmande.
Jag tänker speciellt på en bild som togs den där gången i slutet av februari för 23 år sedan. Varför jag minns just det fotot så väl är därför att min kusin fyllde 40 år den gången och hon, jag och hennes syster skulle åka på en kryssning som utgick från Miami. Det kändes som ett stort äventyr för mig när jag och mina kusiner klev på det väldiga fartyget en tidig morgon, och precis när vi kom ombord blev alla passagerna fotograferade för att föreviga ögonblicket.
Jag tycker mycket om mina fina kusiner, som jag umgåtts med sen jag var liten och eftersom jag stod i mitten passade jag på att lägga armarna om mina kära släktingar och titta glatt och uppsluppet in i kameran. Nu hade vår semesterresa börjat.
Efter någon tid på båten kunde man beskåda resultatet av fotograferingen och köpa alstren som en liten souvenir från resan. Vi var förväntansfulla när vi gick för att leta efter korten, men förväntan förbyttes snart mot besvikelse, för…vad föreställde egentligen kortet?
Jo, visserligen står vi tre kusiner verkligen där bredvid varandra, men det är något konstigt med motivet eller rättare sagt; det är jag som ser konstig ut.
Anledningen är att att just när fotot tagits råkar jag blinka till eller halvblunda med ögonen. Resultat blir att jag ser mer eller mindre berusad ut när jag kliver på båten och istället för att ha lagt armarna om mina kusiner, ser det ut som om de bokstavligen hjälps åt att lyfta in mig i fartyget. Vilken gräslig bild! Den där gick ju inte att köpa hem. Vad skulle folk tro?
Vi fortsatte vår härliga semester som blev en av de allra bästa jag haft och jag tänkte inte mer på det där kortet. Jag skulle ju aldrig se det igen!
En månad senare var det min tur att fylla år och dagen till ära låg det flera kort och kuvert i brevlådan. Ett av kuverten hade en bekant handstilen. Det var min kusins. Jag öppnade förväntansfullt kuvertet som innehöll eller dubbelvikt kort.
Jag öppnade kortet med spänning för att läsa det, men vad sjutton var det här om inte…det gräsliga fotot på mig och mina kusiner på väg in i båten, där jag står och ser halvlullig ut med ett brett flin. Jag såg inte klok ut, men min kusiner verkade glada. En text prydde insidan av kortet också. Den löd: Grattis på födelsedagen från oss som stöttar dig!!
Mina kusiner hade så klart velat skoja med mig och i smyg gått och köpt det förfärliga kortet från båten. Ja, det var ett roligt minne och en jätterolig resa, men kortet vet jag inte var jag har.
Det har jag nog gömt på en mycket säker plats för omvärlden.