Ibland kan minnet spela en ett spratt. Tillvaron kan se ut på ett helt annat sätt än vad man själv trott. Saker som man är helt säker på att ha upplevt och sett, visar sig inte alls stämma överens med verkligheten. Eller?
Jag ska ge ett enkelt exempel ur verkligheten. Jag hade fått julklappspengar av mina föräldrar. I skyltfönstret till en guldsmedsaffär på stan hade jag sett ett fint silverhalsband, där berlocken hade formen av en snöflinga. Jag hade sett smycket flera gånger i fönstret när jag hade gått förbi butiken på lunchen och tyckte att det var så fint.
När jag velat tillräckligt många gånger bestämde jag mig för att köpa det. En snöflinga passade ju alldeles utmärkt att bära runt halsen så här i vintertid. Sagt och gjort; nästa dag när jag hade lunch, skulle jag gå in och köpa halssmycket.
Döm om min förvåning när jag kom till butiken och tittade in i skyltfönstret, så hängde inte smycket där. Förmodligen hade någon redan köpt det. Typiskt! Inte första gången som det händer mig.
Varför, varför, varför köpte jag det inte direkt när jag såg det? Så typiskt mig att fundera och vela i det oändliga. Här hade jag kollat och kollat och när jag väl bestämt mig var smycket borta.
Det gick en tid och jag tänkte väl inte så mycket på smycket mer. Jag gick förbi butiken några gånger, men brydde mig inte om att titta i skyltfönstret. Jag visste ju att smycket var borta. Jag förbannade mig själv som inte hade köpt det i tid.
Men så en dag på lunchen sneglade jag ändå in genom fönstret till guldsmedsaffären och vad fick jag se, om inte…SNÖFLINGAN! Där hängde den ju igen!!! Precis på samma ställe.
Hade den varit där hela tiden?
Hade jag tittat i fel fönster tidigare?
Hade jag sett fel?
Hade jag blivit skvatt galen, tro?
Jag blev bara inte klok på detta. Hur som helst; jag travade in i affären för att köpa smycket direkt. Jag blev så nöjd med mig själv…att jag bara slog till! Jag var visst helt wild and crazy idag.
Medan expediten slog in smycket och jag betalade, berättade jag om mysteriet med smycket för henne. Eller mysterium och mysterium. Expediten kunde lösa gåtan i samma röda sekund.
Hon gick fram till fönstret inne i butiken och visade en av ställningarna där många smycken hängde – och simsalabim, hokus pokus, SNURRADE hon på ställningen och där på baksidan hängde det fler smycken. Det var alltså så det hade gått till.
Ibland var smycket med snöflingan vänd mot skyltfönstret ut mot gatan, ibland var den vänd in mot butiken. Det var därför smycket fanns där i bland och ibland inte.
Det blev nästan lite pinsamt att jag inte förstått det redan från början. Så vad lärde jag mig av detta?
Jo, ibland när det händer saker i livet, kanske man inte ser hela bilden. För mig syntes inte snöflingan utifrån, men för den som stod i butiken syntes den alldeles tydligt. Ibland finns det något där bakom som var menat och som ville en gott i all välmening. Man kunde bara inte se det just nu, men förhoppningsvis senare.
Att något var uttänkt för mig. Det är så jag vill se det.