Lästips:
”Den där hockeyn, är den så viktig egentligen..?” Jag vet inte hur många gånger man fått höra denna kommentar efter en tung förlust eller ännu värre, efter att laget i mitt hjärta ramlat ur högsta serien eller ännu en gång missat att ta sig tillbaka till den samma. Jag brukar då muttra för mig själv det klassiska citatet av Ingemar Stenmark; ”Det går int att förklara för dom som int begrip…”
Och givetvis förstår jag med mitt intellekt att det, speciellt i dessa tider, finns saker som är långt viktigare än en trivial hockeymatch. Men för mig är ishockeyn, eller snarare Leksands IF, livet! Det är något som har följt mig så nära genom hela min uppväxt, och genom åren har det växt sig ännu starkare.
Min fru brukar lite bittert påpeka att ”när det gäller Leksand, då har du minsann inte svårt att komma ihåg..” och det är sannerligen något jag inte kan sätta mig emot. Jag kan nog i stort sett berätta var jag varit och vad jag gjort under de senaste 30 åren när Leksand har spelat match. Både när Anders ”Masken” Carlsson, efter att matchen egentligen var slut, satte sitt straffslag till 3-3 i slutspelet mot Luleå 1999 eller när Daniel Bertov (numera Glad) och Mattias Ritola krockade bakom målburen mot Pantern 2017, vilket bidrog till att Pantern besegrade Leksand.
Vid det första tillfället minns jag att en totalt ointresserad musikerkollega klev in genom dörren i vårt hus och jag slängde mig runt halsen och vrålade honom rätt i örat, varpå han skakade flera minuter efter överfallet.. Vid det andra tillfället satt jag på en balkong i Spanien med min dotter och svor åt att ännu en säsong såg ut att gå i stöpet.
Ja, tänk alla dessa minnen jag har med Leksand och dess ishockeylag. En livslång kärlek som bara blir större för varje år som går. Men det har sannerligen varit en resa fylld av motgångar och bittra nederlag. Allt ifrån 90-talets glansdagar med förhoppningar om det efterlängtade femte SM-guldet. Peter Forsberg som grusade det första 1994 när vi hade med sju leksingar i OS-turneringen i ishockey (fem svenskar som tog guldet och en kanadensare och en amerikan).
Jag minns fortfarande löpsedeln med en gråtande Tomas Jonsson som nog, med sitt stora Leksandshjärta, gjort vad som helst för att denna dröm skulle bli sann. För att inte tala om 1997 års semifinaluttåg mot Färjestad där Claes Eriksson i sudden death avgjorde den femte avgörande matchen, efter det att Leksand haft ledningen med 3-0 efter den första perioden…
Detta skulle sedan under 2000-talet visa sig vara en försmak på den ångest och sorg man kan känna för sitt älskade lag. Uttåget mot Björklöven påskafton 2001 var starten för ett tåg som skulle köra skytteltrafik mellan de högsta hockeyserierna.
2002 var jag med och spelade in CD-skivan ”Vägen tillbaka”, där alla pengar gick till Leksand. Skivan släpptes på Påskafton ett år efter uttåget och det hela började inte bra. Leksand låg i första perioden under med 0-4 och delar av publiken började gå hem. Leksand lyckades till slut vända matchen och vinna med 11-6 och skivan och återtåget blev en succé!
Genom åren har musiken och Leksand, förutom min familj förstås, varit nummer ett i mitt liv. Dessa två har dock många gånger gått hand i hand. Förutom Leksandsskivan ”Vägen tillbaka” har jag skrivit ett tiotal Leksandslåtar där jag försökt beskriva min kärlek till laget i mitt hjärta.
Jag har dessutom haft äran att få spela på, de numer klassiska, ”återtågs-festerna” som till exempel påskaftonen 2013 då vi var tillbaka efter att ha besegrat Rögle. Då spelade jag med mitt band Partypolarna, samt 2016 då vi på något mirakulöst sätt lyckades besegra Modo i den numer klassiska matchserien där Brock Montpetit, hängandes i luften, avgjorde i förlängningen.
Sedan kom de tre åren med ”Slaget om Siljan” där vi till slut lyckades besegra våra rivaler från den norra delen av Siljan, där jag givetvis följde alla matcher på plats både i Leksand och Mora.
Jag har även haft äran att vara med som artist på ett antal av de Leksandskryssningar som gjorts där vi leksingar fyllt upp en hel färja med ”Tokiga masar”. Jag var även med under festen när Leksands IF firade 100 år som förening, 2019, då jag gjorde låten ”I hundra år så har vi älskat dig”. I den låten finns följande textrad med;
”En dag så står vi högst upp på det berget, och ser allt det som vi kämpat för är där,
Så klart som solen lyser våra färger, vi vet vi kommer alltid finnas här”
Det skulle ju såklart vara pricken över i:et att en dag få uppleva det som hände i slutet av 60- och början av 70-talet igen, men det är ändå inte det som är grejen. Det är kärleken, gemenskapen och den underbara passionen som finns i att följa Sveriges vackraste idrottsförening Leksands IF.
Och när jag sitter där på läktaren, idag med mina egna barn, precis som jag satt där med min pappa i början av 80-talet då är svaret på frågan ganska enkel:
– Ja, den där hockeyn, den är faktiskt ganska så viktig ändå…