Tårna har tassat in i ett nytt år. Det händer något med gnistan. Det blir skjuts i brasan och motivationsbarometern ökar.
Många sätter alltför höga nyårsmål och avger på snäppet för svåra nyårslöften. Men det är väl inget fel med höga ambitioner? Visst, chansen för att nå målen ökar om vi sätter mer rimliga delmål, men fortfarande har ögonen på bergstoppen. Ett steg i taget, och känslan när man väl står där uppe, gör att hela resan är värd det.
Jag önskar att jag kunde dela med mig av hur det känns att stå där uppe. Se den fina utsikten från det perspektivet. Känna stoltheten skölja över en. Ja, visst. Jag har genomfört saker jag är så glad, stolt och tacksam över. Men att sätta mål är verkligen något jag kan bli bättre på.
Kanske känner du igen dig? Jag tänker att då kanske allt känns mycket mer. När man kan känna resan. Pirret i kroppen.
Jag tänker att det är bra att ha en balans av målsättning och spontanitet. Låta de olika delarna hålla varandra i handen genom vardagen. Se bergstopparna, men samtidigt välja andra vägar, för att sedan komma tillbaka i rätt riktning. Kanske för att orka framåt.
Att tänka långsiktigt kan vara utmanande, särskilt i en värld av snabba belöningar. Det är något vi alla kämpar med…
Mål, en handlingsplan, och prestation.
Det sistnämnda är en viktig del. Vi måste också jobba för det, såklart. Fortsätta framåt. En sak som ibland kan vara jobbig, men så nödvändigt för att orka framåt med ännu mer bränsle i benen.
Vila och återhämtning.
Ibland tycker jag det är jobbigt, att inte prestera. Men jag påminner mig själv om att det är en obligatorisk del av det. Det är verkligen osmart i det långa loppet att inte ta den där pausen, på väg upp till toppen. Samla kraft. Reflektera över vad som hänt hittills på resan. Blicka ut över utsikten du har kommit till så här långt. Påminna dig själv om att det kommer att vara så mycket bättre ju högre upp du kommer, under resan till ditt mål.
Jag tänker att det är också då vi lär oss. Vad vi kanske ska sluta med, och vad vi ska fortsätta med. Men framför allt: känna hur det känns. Vara i kontakt med oss själva. Känna hur det känns, och påminna oss om den känslan när vi sätter vårt nästa mål.
Sen är det ju också den biten där man ska komma fram till vad man vill ha för mål. Jag tror att det kräver att man först och främst ger sig tid till att fundera. Ha det med sig, och tillåta sig själv att känna. För känns det inte rätt för just dig, så tror jag det blir svårt att motivera varför du ska fortsätta vandra.
Det ska vara något som du tror att du kommer att må bra av. Det kan vara stora, och mindre mål. Det kan handla om att ta hand om kropp och knopp bättre, att investera i något stort, att vara vänligare mot dig själv och andra. Och det, det vet nog bara du.
Kanske ska du göra något du velat göra en längre tid? Men kanske bara sett den långa vägen dit, och alla hinder som ligger utspridda längst vägen. Ibland kanske det också handlar om att ta bort åtaganden för att frigöra mer tid till det som betyder mer. Att sätta upp mentala väggar. Då kanske det blir lättare att säga nej.
Glöm inte bort, att det är din resa under ditt år som skapar ditt liv. Det är du som styr. Gott nytt år!