Jag växte upp i en tid när saker såg lite annorlunda ut än vad de gör idag. Orsaken är enkel. Jag har passerat 70-årsstrecket. Jag brukar själv säga att när jag var liten var världen svartvit. Det var inte bara televisionen, som stod i hörnet och visade testbilden långt innan programmet började, som var svartvit.
Familjen satt förväntansfull och tittade på den kanal som erbjöds. Man behövde aldrig bli osams eftersom den kanal som fanns att tillgå var det enda alternativet. Netflix fanns inte ens i vår fantasi. Men vi satt där och ibland träffades man hos de som hade en tv, eftersom det inte fanns i varje hem.
När man av någon anledning möts idag och pratar om förr och nu, förstår man vilken utveckling som skett under de 70 år som gått sedan jag kom till världen. Uppväxt i kasernerna utanför Järnverket i Borlänge där alla hade en anställning på Domnavet, utan varmvatten, dusch och badkar, men med rinnande vatten och toalett.
Jag minns när det skulle renoveras och installeras varmvatten. Vilken höjdare! Av någon anledning minns jag att på musiklistorna – jag tror det var på tio i topp – låg The Trashman med låten Surfi´n Bird. Om det var det varma vattnet eller låtens speciella karaktär som fastnade i minnet och blev en del av färden mot en bättre framtid, det ska jag låta vara osagt.
Andelstvättstugan, där man hade tillgång till allehanda tvättutrustning, fanns ett par hundra meter från hemmet. Eftersom jag bodde ensam med min far så var det bra att man också kunde lämna in det som skulle tvättas. På den tiden fanns det så vitt jag kommer ihåg inga män vid den tvätten.
Jag minns väl när den rektangulära korgen full med tvätt skulle transporteras till andelstvätten. Det var bara att ta den på pakethållare på den gamla monarken, och gå.
Det var på sätt och vis en enkel tid att leva i som barn. Alla barn som bodde i kasernerna umgicks för det mesta i olika idrottsliga lekar. Det fanns en liten fotbollsplan där. Folkhumorn döpte den till lungsot för dess närhet till järnverket och där det ibland kom en rödaktig rök från metallurgin.
Tydligen fanns en liknande plan i Sandviken som också låg vid stålverket där, som var döpt till Silikosplan. Miljöfrågorna togs nog inte på samma allvar på den tiden.
Eftersom bostadsområdet låg väldigt när arbetsplatsen så cyklade många av de som arbetade dagtid hem och åt på lunchen. Företaget hade en signal som lät över området när arbetsdagen började och slutade, men även vid lunchen. Vi sade att det ”lurade”. Det var en signal som också användes av allas föräldrar istället för klocka. Man sa åt oss barn ”ni skall komma in och äta när det lurar”.
Ja faktiskt var nog världen, likt den gamla tv:n, mer svartvit än idag. Den kanske var mer grå av utsläppen, men allt var på något sätt enklare. Världshändelser med oroligheter var just världshändelser och var inget man oroade sig för. Det var långt borta och berörde inte oss, förutom Kalla Kriget och Cubakrisen, och den tysta minut som gavs när Dag Hammarskjöld avled.
Visst har världen krympt och visst känns den hotfullare när avstånden blir mindre.