Alla har vi någon person som betytt något speciellt för oss under vår uppväxt. För mig var den viktigaste personen utan tvekan min farfar Sigvard. Han fanns alltid där för mig när jag växte upp. Han skjutsade, fanns med på allt från fotbollsmatcher till senare diverse spelningar. Han strök alltid min Ted Gärdestad-kostym efter att jag medverkat i TV4:s ”Sikta mot stjärnorna”. Jag minns hur noga han var med att den skulle vara slät.
Han hade också en liten anteckningsbok där han varje vecka skrev upp hur mycket jag hade tjänat på min musik. Egentligen tror jag att han från början hade hoppats på att jag skulle ha ”ett riktigt jobb”, men det blev till slut ”bara” musiken.
Jag ler nu när jag tänker på hur många gånger som jag har fått den frågan om ”Vad gör du på riktigt”? Det är som om det jag – och många med mig gör – inte betyder lika mycket som andra ”vanliga” jobb. Det här är en tanke som jag brottats med under hela mitt yrkesmässiga liv. Gör jag något riktigt egentligen…?
Inte minst under pandemin, då fötterna bokstavligt talat rycktes bort för oss musiker och vi stod helt utan inkomst. Som tur var hade jag en buffert som jag kunde ta av och jag kunde jobba extra i skolan som vikarie. Men den känslan man hade då var till en början att jag inte kunde något ”på riktigt”.
Lite ironiskt är det att jag under den tiden faktiskt släppte min första dansbandslåt som hette just ”På riktigt” och blev förstasingeln till Callinaz skiva ”På riktigt”. Under pandemin skrev jag närmare 200 låtar och många av dem har sedan dess släppts med diverse dansband, och det är fler låtar som är klara för utgivning.
Men jag tycker själv att jag gjorde något ”riktigt” under detta ofrivilliga break som coronan innebar för oss musiker. Jag startade något som jag kallade ”Säg det med en sång”. Ett koncept som innebar att jag, under pandemin, spelade in hälsningar som folk kunde skicka till sina vänner och släktningar som de inte kunde träffa på grund av restriktionerna.
Idén till detta projekt fick jag av en kollega och vän, Frida Andersson, en finlandssvensk sångerska som också skickade videohälsningar. Jag utvecklade den idén till att även åka runt och besöka äldre där jag sjöng utanför deras bostäder. Aldrig förr har jag känt att mitt jobb varit mer ”på riktigt”. Dessa musikaliska möten med isolerade äldre är definitivt bland det viktigaste och mest känslomässiga jag hittills gjort.
Det var många av de jag besökte som egentligen inte hade träffat en människa på ett år när jag kom för att framföra en hälsning från deras barn och barnbarn. Det var många tårar och starka ögonblick.
Det var verkligen ”Mitt-i-livet”-ögonblick (som jag skrev om i min förra krönika om någon minns..), det vill säga sådana ögonblick när stunden verkligen betyder något och världen utanför försvinner för några minuter.
När jag tänker tillbaka på pandemin är det de här stunderna jag minns, när min musik faktiskt betydde något för någon som verkligen behövde det. Så kan det givetvis vara idag också, på någon konsert när mina sånger träffar rätt. Men då var det så påtagligt att vi verkligen behöver varandra och att musiken har en läkande kraft.
Och hur var det då med farfar Sigvard? Jodå, en dag frågade han inte längre om vad jag hade tjänat under den gångna veckan, utan anteckningsboken låg kvar i skänken. Han tog aldrig upp den mer och kanske var det så att han kanske ändå tyckte att jag gjorde något ”På riktigt”…
”Min farfar hälsar på ibland, han talar om ett Samarkand
Där kommer vi att ses en dag, men inte riktigt än
Så vill du veta sanningen om livet, vad är meningen
Lev det som du lär min vän, men glöm ej kärleken”