Ett helt liv i renarnas tjänst, Benny Jonsson 65, fick sina första egna renar som 5-åring. Livet som renskötare präglas av renarnas rytm, och för Benny handlar det om att se till att renarna har det bra. Vi var med när tusentals renar skulle skildras under den årliga renskiljningen.
Dagen börjar med grå himmel och några minusgrader, det ligger spänning i luften vid Haftorsbygget mellan Särna och Lillhärdal. Tusentals renar ska skildras under några dagar och många är på plats för att hjälpa till. På håll hör man bjällror från några av renarna ute i gärdet, eldar som sprakar från fållorna där de olika samefamiljerna håller till medan de väntar på att de första renarna ska drivas in i silon. Renskiljning, ett av årets höjdpunkter är här.
– Under renskiljningen är det den gången på året som vi räknar alla renar, och där vi skiljer renarna från varandra. Under året går renarna tillsammans på fjället, men efter renskiljningen ska varje renägare sköta om sina egna renar på sitt eget sätt, och renarna ska hållas i skogen där det finns mest mat, berättar Benny.
Varje sameby får ha ett max antal renar, det finns helt enkelt inte marker med bete så att det skulle räcka om stammen blev för stor. Det Länsstyrelsen i varje län som bestämmer om antalet. Under hösten sker den stora slakten, medan en efterslakt sker vid renskiljningen i januari.
Flocken ska skiljas
Renarna springer runt, runt i det stora gärdet vid Haftorsbygget, långa plastremsor används som avskiljning som många hjälps åt att hålla i medan man ska skilja flocken för att få med sig några hundra renar till det lilla gärdet. Det gäller att vara snabb, för det går undan. Från det lilla gärdet tar man sedan en mindre grupp renar, cirka 50 stycken och driver in den så kallade silen. När renarna lugnat sig, fylls silen av de olika samefamiljerna som nu ska hålla utkik efter vilka som är deras renar.
– Varje ren har en märkning i örat, och varje renägare har sin egen märkning. Det är individuellt från renägare till renägare hur man väljer ut vilka renar som ska slaktas. Jag tittar alltid på om jag har någon tokig vaja (namn för hona) som hoppar och vill ut. Det är en vild ren och det vill jag inte ha i min flock. Sen måste man se ålder, en del renar har årgångsmärkning, men man kan också se på kronkransen, håren, kroppshållning och tänderna, berättar Benny.
De renar som inte går till slakt drar man i hornen, eller runt halsen om horn saknas till renägarens egen fålla, där den räknas och släpps ut i en hage, för att sedan få komma ut på vinterbete igen.
Vår med renarna rena högtiden
För Benny är våren med renarna högtiden, i slutet av april flyttar renarna upp till fjället och kalvningslandet igen. Fina dagar på fjället där nya små kalvar föds, då uppmanar samerna turisterna att hålla sig på avstånd så att renarna får lugn och ro. Och för en renägare handlar det om att skydda dem från stress och faror.
– Om en vaja blir skrämd kan de gå så illa att hon lämnar sin kalv och springer till flocken. Så för oss handlar det om att skydda dem, det kan vara både turister som är på väg att skida mot kalvarna eller rovdjur som försöker göra angrepp. Till och med en korp kan vara fara, de kan hacka ut ögonen på en kalv på några sekunder.
För Benny, som föddes in i en samefamilj var det ingen tvekan på vad han skulle ägna sitt liv åt. Från födelseorten Ammarnäs i norra Västerbotten, till Norge för att sedan landa i Idre Sameby i slutet av 80-talet. Vid sidan om att vara renskötare så driver han också ett företag som säljer renskinn, men nu låter det som att Benny vill trappa ner.
– Min son har redan tagit över stora delar av renskötseln och jag har planer på att sälja företaget. Jag skulle vilja ägna mig mer åt att slöjda och fotografera, två intressen som jag tycker om, avslutar Benny.