Den första januari 2022 började jag en daglig rutin som jag, förvånansvärt nog, lyckades upprätthålla året ut – att skriva dagbok. Jag har haft en femårsdagbok i flera år som jag tänkt påbörja men helt enkelt aldrig gjort. Men förra året lyckades jag skriva några rader varje dag.
Det kanske är gammaldags, men jag tycker om känslan av papper och penna, ett fysiskt ting att bläddra i och ha liggande vid sängbordet. Jag delade glädjen över att ha lyckats med skrivrutinen med min lillebror, berättade hur jag nu minns mer från året genom dessa få meningar varje dag.
– Så fungerar ju sociala medier också, sa han.
Även där dyker minnen från inlägg och bilder vi delat upp årligen, han själv använder snapchat som en årsdagbok där bilder han delat dyker upp igen på årlig basis. Det är också ett sätt att minnas det gångna året.
Det som skiljer de digitala medlen från min analoga metod är framför allt att boken är till för endast mina ögon. Det var just den faktorn som fick mig att skriva varje dag förra året. Jag skriver för att minnas mitt liv och vardagen den består av. Jag föreställde mig själv fem år framåt i tiden, 31 åriga jag som ser tillbaka på de fem åren som gått. Det fick pennan att gå varje kväll.
Hur fungerar en femårsdagbok då? Varje sida i dagboken är tillägnat åt ett datum. Sidan är sedan uppdelad i fem olika stycken, ett för varje år. Under 2022 fyllde jag det översta stycket på varje sida. Nu påbörjar jag det andra. Därför kan jag varje kväll se vad jag skrev om samma dag året innan.
Jag har i normala fall ganska dåligt minne. Men tack vare de få meningarna varje dag kommer minnena till liv och jag minns dagarna som gått, även detaljer som jag inte skrivit ner kommer tillbaka till mig. Det är som om minnet låg sovande och väcks till liv av att jag får läsa några rader från dagen. Det får mig att tänka på mötet med författaren Björn till förra veckans artikel.
Journalisten, tillika författaren, Björn Gustavssons senaste bok är en minnesbok. Han har samlat sitt liv i minnesglimtar från året han föddes till bokens utgivning. Jag hade svårt att förstå hur han mindes alla händelser han skrivit om. Han har förmodligen bättre minne än jag själv, men han poängterade också vikten i att stanna upp och våga ge utrymme för sina minnen och tiden som format oss.
Efter vårt möte förstod jag den ovärderliga egenskapen att reflektera och ge tid till eftertanke. Han sa vid ett tillfälle att vi alla har en tendens att rusa ifrån oss själva. Det träffade mig, jag är en rusare av rang, ständigt på väg någonstans i mina tankar.
Genom att ägna fem minuter om dagen till att skriva ner vad den innehållit förlänger jag dagarna. De går från att vara 24 timmar till att bli eviga. Skrivrutinen kan kännas onödig mitt i den vanliga vardagen, men när jag ser tillbaka på förra årets vardagar fylls jag av tacksamhet. Jag vill minnas både stort och smått, glädje och sorg. För det är trots allt dagarna som gått som har lett fram till dem vi är idag.