Barnombudsmannen kritiserar häktet i Falun för att unga människor får sitta längre i häktet än vad som är lämpligt för barn. Det som hittills uppdagats är ett enskilt fall där en tonåring varit i isoleringen för länge, enligt en granskning från Sveriges Radio.
Häktade 15-17 åringar ska ha rätt att vara med en annan person minst fyra timmar per dag enligt en ny lag. Det har man inte lyckats med och de som styr skutan på häktet i Falun pekar på personalbrist som anledningen till att det har blivit såhär.
Det är svårt att inte låta tankarna sväva iväg över en av dessa unga människors liv. Jag menar det är nog väldigt ovanligt att ett barn eller en ungdom bara plötsligt dyker upp på häktet efter femton år av sitt liv och att alla är förvånade. Att inte föräldrar, vänner, skolan, idrottsvärlden eller någon alls haft oro eller flaggat för potentiella problem innan.
Det är självklart så att det finns undantag, det gör det alltid. Men unga människor som rör sig mot kriminalitet har nästan garanterat, långt innan de sitter på ett häkte, mötts av många olika vuxna människor på resans gång. Både medmänniskor och professionella. Gissningsvis har både lärare och socialtjänst varit inblandade, gissningsvis har man haft någon kontakt med vården och gissningsvis har det funnits öppningar för att hjälpa den här individen långt tidigare.
Det har förhoppningsvis också gjorts flertalet genuina försök att faktiskt hjälpa den unge till en förändring. Till ett bättre liv. Dessa försök har misslyckats.
Varje gång en ungdom hamnar på häktet borde granskningar göras, i hela ledet av människor som denna individ har mött i sitt liv. Det är alltid ett fatalt misslyckande när vi tappar unga människor till kriminalitet och utanförskap. Det är kostsamt i kronor och ören, men också känslomässigt för individen och alla människor som har någon koppling till den.
Vi måste bli bättre på att fånga dessa individer. Det är helt klart så.
Men problemet är inte att den här individen fått för mycket tid isolerad på häktet, även om det givetvis också är fel. Problemet är att ingen granskat, stått upp för, eller krigat för att det aldrig skulle gå så här långt. Det är där Barnombudsmannens fokus borde vara främst.