För ganska precis fem år sedan låg jag inne på sjukhus för första gången i mitt liv. Jag åkte in akut med sjukbil efter att ha drabbats av kraftig yrsel under morgonpromenaden med hunden. Lyckades ringa min syster som larmade ambulans.
Jag hade jobbat för mycket, en nära anhörig hade varit allvarligt sjuk och det hela visade sig så småningom vara en kraftig stressreaktion.
Sjukhusvistelsen var en fullständig skräckupplevelse. Jag var svag och utsatt, rädd och utmattad. Bemötandet var bedrövligt, både under de fyra dygnen på lasarettet och under den tid som sedan följde i primärvården.
Varför berättar jag det här? För att nu när jag orkar berätta om det så får jag höra liknande historier från andra. Någon berättar om rena övergrepp. Det är katastrof. Det behöver pratas om det här! I vården ska man känna sig trygg. Kanske har bristerna att göra med den stress som måste finnas på grund av den stora personalbristen? Som ett exempel får nästan 50 procent av alla patienter i Sverige vänta längre än 90 dagar, det vill säga vårdgarantin, på sin behandling idag.
Skräckupplevelsen på lasarettet satte djupa spår som jag fått lov att gå i behandling för att bearbeta. Jag upplevde mig hotad av en sjuksköterska, avsiktligt skrämd av en läkare och förminskad som människa och patient på olika sätt varje dag under vistelsen av flera i personalen.
Efter lasarettsvistelsen blev jag erbjuden en KBT-behandling digitalt som inte fungerade, men som terapeuten tyckte att jag skulle fortsätta med ändå. Jag blev bara sämre och sämre i mitt psykiska mående. En terapeut som jag blev erbjuden att träffa efter den digitala behandlingen tyckte att jag skulle dricka vatten som bot mot stark panikångest. ”Dårhus” tänkte jag faktiskt om min vårdcentral den gången. Det hela var som en riktigt otäck mardröm!
Så småningom kunde jag för helt egen maskin kravla mig över ytan. Efter fyra år var jag uppe på heltid i jobbet igen och orkade ha en meningsfull fritid. Pank och rejält kantstött psykiskt, men vid liv. Vid en rutinkontroll hos en läkare bad jag om ett nytt försök till samtalsterapi. Nu fick jag komma till en terapeut som lyssnade och hjälpte traumat från sjukhusvistelsen att släppa. Gråt och ångest, läkarbesök för att försöka förstå. Medicinskt hade de gjort rätt, jag hade fått ta de prover som skulle tas och fått den akuta medicinska behandling som behövdes. Men de trasade sönder min tillit till sjukvården.
Jag tänker ofta på det här, tack och lov äntligen med distans, när jag exempelvis läser statistik från pandemin och om olika anmälningar till IVO. Bakom siffrorna finns människor, precis som du och jag, en livs levande person bakom varje pinne i statistiken som inte fått rätt hjälp och inte fått känna sig trygg i vården.
Terapeuten som till slut hjälpte mig hade tidigare jobbat som kurator för felbehandlade och dåligt bemötta patienter i vården. Hon hade hört otaliga skrämmande historier liknande min och sett effekterna av dem.
Vi borde prata mycket mer om det här, lyfta upp det på bordet och ifrågasätta. Kräva trygghet för alla patienter i vården. Det hade varit ett vallöfte betydligt skarpare än lägre bensinpris!