I handen har jag en karta över Furudal. En blå liten tjärn pockar på min uppmärksamhet och har gjort det sedan sommarens början. Den ligger inte långt bort, bilen kan köras hela vägen fram men trots enkelheten har jag inte tagit mig tid förrän nu. Väl på plats möts jag av en slogbod och en tindrande tjärn. Några fiskare slänger med sina spön vid vattenbrynet. Jag som längtat efter en stunds avskildhet ser mig omkring på platsen.
En stig från rastplatsen leder vidare in i skogen. Jag tittar på kartan men den avslöjar inte vart stigen leder eller att den ens existerar. Nyfikenheten drar i mig och kartan åker ner i ryggsäcken. Det är dags att se vart stigen tar mig.
Det är augusti. Dags att återgår till rutinerna och försöka fånga upp vardagen där den lämnades i juli. Skolorna fylls med barn och ungdomar som anländer med ett långt sommarlov i ryggsäcken. Arbetskläderna dammas av och väckarklockan får vakna ur sin dvala.
För mig är augusti som självaste nyårsafton. Det ligger en spänning i tiden när allt återgår till det vanliga. Själv har jag ny energi efter sommarens nöjen och njutning. På samma sätt som arbete får mig att uppskatta ledigheten, har ledigheten effekt på arbetet. Den får mig att nyfiket undra vart de laddade batterierna kan ta mig.
Tillbaka i Furudals skogar där jag vandrar på en smal spång. Ett kliv till höger och jag står i tjärnens kristallklara vatten. Ett kliv till vänster och myren är mitt underlag. Jag håller fötterna på spången, ögonen på tjärnen och huvudet bland molnen. Jag undrar vart jag kommer hamna och längtar efter att se mer.
Spången tar abrupt slut och lämnar mig ensam med myren. Ska jag vända om? Jag ser bakåt, ser den väg jag vandrat och njutningen den gav mig. Jag ser framåt, ser skogen ett stenkast bakom myren, känner upptäckarlusten slå till. Med en snabb blick på kängorna tackar jag mig själv för att jag valde paret med högt skaft. Sen skuttar jag mellan tuvorna över myren med siktet inställt på tallarna.
För mig har augusti och nyårsafton samma effekt. Jag längtar efter en nystart. Trots att semestern är över så börjar en ny tid, även den är värd att planera för och se fram emot likt vi gör med semestern. Det bästa ligger inte bakom oss.
Stigen slingrar sig mellan ståtliga tallar och tunga blåbärsris. En glänta öppnar sig. Där står en ensam slogbod tillsammans med en brygga som leder ut i tjärnen jag just rundat. Jag gör upp en eld, grillar korv och vandrar omkring. Njuter av skogen, tystnaden och den lilla oas jag har för mig själv.
I ryggsäcken hittar jag kartan, den som ledde mig till tjärnen från första början. Men nyfikenheten tog mig vidare, bortom de utstakade vägarna och in på den okända stig som ledde mig hit. Jag tänker att livet behöver lite improvisation ibland, det gör det hela extra spännande. Kanske kan improvisation och nyfikenhet även göra tiden efter semestern till ett äventyr?