Kanske måste man vara på en bra plats i livet för att kunna känna förundran för de små glädjeämnena och det fantastiska i allt som verkar hänga ihop runt omkring oss? Just nu är jag i en sådan fas, precis på rätt plats och tycker att jag aldrig haft det så bra som nu. Jag ser på mina hundar och min katt och känner stark kärlek, jag trivs i mitt hus, förundras över att jag blir så lycklig över att ha en diskmaskin och en robotdammsugare. Vardagens trivialiteter är väl ändå en så stor del av livet att det är viktigt att kunna känna så här? Fotografera den där solnedgången, njuta av kvällsdoppet och morgonpromenaden? Tycka att frukosten är det godaste som finns fast jag äter samma varje morgon?
Lyssnade på Emma Hambergs sommarprat här om dagen och fastnade i att hon, som ändå är skönlitterär författare, sade att verkligheten oftast överträffar dikten. Det har jag också upplevt så många gånger. Jag borde skrivit manus till den där såpoperan inspirerad av livet någon gång.
Hur som helst, en liten men märklig och osannolik händelse från mitt liv i närtid tänkte jag berätta här.
På senvåren röjde jag i en av mina kattvindar på övervåningen. Jag är ganska duktig på att rensa om jag får säga det själv, men har också tillåtit mig att spara en begränsad mängd gamla minnessaker, som brev, dagböcker och vykort som jag fått. Jag gick igenom en sådan kartong och fick syn på ett brev, faktiskt ett kärleksbrev, tror det är det enda handskrivna sådant jag någonsin fått. Jag har inte sett det eller läst det på säkert 35 år, men nu gjorde jag det. Så gulligt skrivet! Jag var nog 15-16 år, vi träffades en kväll på Barnens Dag här i byn. Jag var väl kanske inte så jätteintresserad av något fast förhållande sedan, men brevet har jag ändå sparat. Det var en snäll och gullig kille från en annan liten by i Dalarna. Hade inte träffat honom sedan dess, utan det var en kort historia där i slutet på 1970-talet eller början på 1980.
Någon vecka senare i nutid är jag på Coop och kompletterar matsäcken inför en konsertresa till Göteborg när en man kommer fram och säger hej. Jag blir helt ställd och säger det till honom. Känner hur kinderna blossar, ni vet den där känslan av att man borde känna igen någon och så står det helt stilla.
Han tar av sig kepsen så att jag ska se bättre. Ursäktar sig, för det var väl 40 år sedan vi sågs sist. Det är han, brevskrivaren! Hur stora är oddsen liksom? Det var så himla roligt när jag väl kände igen honom, att prata lite och höra hur han har det. Sa till honom hur kul jag tyckte det var att han gav sig till känna. För det tyckte jag verkligen. När vi skilts åt ångrade jag mig lite att jag inte berättade om brevet. Att jag så nyss läst det för första gången på så många år och så dök han plötsligt upp. För mig blev det i alla fall en gullig liten historia som bekräftar den där känslan av förundran över livet.