Han satt där när vi kom, jag och representanten från Försäkringskassan. Det var dags för en uppföljning i ett rehabiliteringsärende. Minnen från ett långt arbetsliv kommer ibland tillbaka, de speciella stunderna, oftast positiva men ibland också negativa, sitter kvar som tydliga minnesbilder.
Jag skriver den här krönikan när vi är mitt i sommaren och många precis har fått sin efterlängtade semester efter den långa vintern. Samtidigt väntar många unga ivrigt på att få komma ut till sitt första jobb. De längtar efter sin självständighet, sin första lön.
Minns så väl när jag skulle till mitt första jobb på järnverket. Kommer ihåg dofterna från rykande järn som slingrade sig genom valsstolarna, doften från oljor och ljuden från varmt järn som snärtande slog mot skydden i sin väg. Tryggheten jag själv kände när en äldre arbetskamrat tog med mig på första rundvandringen i valsverket.
Att få möjlighet att känna direkt att här hör jag hemma är så viktigt. Att få delta i ett riktigt bra introduktionsprogram och få träffa viktiga personer, de närmaste arbetskamraterna och få kännedom om både de oskrivna reglerna och de skrivna.
Jag kommer ihåg hur nervös jag själv var när jag klev ut i en miljö där det behövdes särskilt tillstånd från arbetsmiljöverket när jag som 17-åring skulle ut i den bullriga verksamheten med de faror som fanns där. Att jag skulle vara lika nervös 47 år senare, när jag efter ett varsel stod arbetslös och skulle välja mellan ett vikariat som rehabiliteringsspecialist eller ta erbjudandet om pension trodde jag inte. Och mottagandet jag fick på Falu kommun sedan var lika välkomnande som när jag började på verket som 17-åring.
Ansvaret vid en anställning oavsett ålder är stort och då menar jag inte bara det formella, utan ansvaret för hur starten i en människas yrkesliv gestaltar sig, hur den formar beteenden, mående och relationer på arbetsplatsen.
Att må bra på sin arbetsplats, och känna stolthet över sitt yrke är ingen självklarhet. Under åren som jag jobbat med människor har jag upplevt både det sämsta och det bästa med att vara en del i ett sammanhang på en arbetsplats.
Minnet av personen som satt där i väntan på rehabiliteringsmötet, var ett av de bästa minnena. Mötet hade inte börjat, läkaren hade inte kommit, chefen var lite sen. Det gick inte att ta fel, om det var hållningen, sättet han bar skärmmössan på eller hans blick som tydligt sa, nu har jag funnit det, jag har landat i mitt beslut och mina tankar. Mötet var ett av de kortare och en snabb blick på aktörerna bekräftade att alla var nöjda och glada, och en ung man gick stärkt tillbaka till sitt ursprungliga jobb. En tillfällig dipp i en hans mående kunde ställt till det, men en förstående och klok omgivning kunde tillsammans med honom lösa problemet.
Om det så är första dagen på det första jobbet som många kommer att gå till när hösten närmar sig eller om det är första dagen efter semestern så kom ihåg att det är vi tillsammans som är vår arbetsmiljö.