Jag vann ett par vandringskängor i en tävling för ett antal år sen med motiveringen att jag ville gå Dalkarlsvägen från Dalarna till Stockholm och behövde för ändamålet ett par lämpliga skor. Döm om min förvåning när jag senare vann dessa kängor. Nu fanns ingen undanflykt, nu måste jag göra rätt för min vinst.
Åren gick och tiden var inte mogen förrän i år när jag och min kusin anmälde oss till den organiserade vandringen. Varför ville jag göra detta undrar ni nog? Dels för att det är en utmaning att gå sträckan, dels upplevelsen att se vårt fina landskap i maj när vitsipporna blommar, följa stigar, se platser man aldrig varit på och möta människor man aldrig tidigare träffat. Dessutom är vandringen ett sätt att hedra de män och kvinnor som förr i
tiden gick från sin hemort till exempelvis Stockholm för att utföra så kallade herrarbeten,
det vill säga jobba där man fick lönen i pengar, då arbetet inom exempelvis jordbruket hemmavid inte räckte till. Lärde jag mig något som nybörjare när det gällde vandring?
Ja, det kan ni skriva upp. Jag visste redan innan att jag går långsamt, men att jag gick såå långsamt om jag jämförde med med de andra, det hade jag inte aning om. Vandrarna var i olika åldrar, bland annat härliga pensionärer i 70 – 80-årsåldern, som pinnade på i en rasande fart mot dagens slutmål. Jag kom på sluttampen. Varje dag. Jag fick även skjuts en bit, när fötterna kändes stora som vedklampar i kängorna och orken inte längre fanns kvar den dagen.
Det konstiga var att när jag vilat och återhämtat mig, var jag igång igen nästa morgon. Kroppen är verkligen fantastisk. Jag lärde mig att inte ha för mycket packning, vilket jag hade nu.
Jag såg ”vandrarproffsens” geniala och minimala packning och var glad att de inte tittat ner i min ryggsäck och packning! Då hade de nog skrattat eller snarare gråtit!
Jag lärde mig hur viktigt det är att tejpa och plåstra om sina fötter för att undvika skavsår och blåsor, men att fötterna skulle svälla så att jag inte fick på mig andra skor än mina kängor; det hade jag ingen aning om. Jag lärde mig att ta av mig skorna när tillfälle gavs och vid lunch byta de dubbla strumporna mot nya torra. Jag lärde mig att uppskatta att få gå längs en mjuk, härlig skogsstig istället för oändliga raksträckor på hård asfalt. Jag hade aldrig klarat detta utan alla dessa fantastiska människor som ordnade, hjälpte till med transporter av packning, servade med vatten, korv, frukt, glada tillrop, omplåstring och vård.
Varje stopp för mat och fika på olika platser var en fröjd. Allt smakade så mycket bättre och som jag åt! Jag blev förvånad över gästfriheten hos folk längs vägen som bjöd på kaffe, flädersaft och hembakat bröd i sina hem. Varje morgon fick vi även andlig spis i form av korum med psalmer och välsignelse.
När vi alla gick sista biten i samlad tropp från Skeppsholmen mot Gamla stan kändes det stort och i talet som hölls på Stortorget konstaterades det att det faktiskt är gångavstånd mellan Dalarna och Stockholm och det kan jag hålla med om!