Kärleken till vår fina Misse lever kvar

Tänk att kärleken till ett djur kan vara så stark! Trots att de inte pratar samma språk som oss så känns det alltid som de förstår oss. Bara genom att stryka sig längs benet på en, eller möta ens blick. För inte alls länge sedan förlorade vi vår älskade Misse, efter 13 år i vår familj. Den knäppa, gosiga och helt underbara hund-katten. Han som alltid sprang runt med gosedjur i munnen. Han som var så snäll, och lite halvknäpp så att det ibland var svårt att hålla sig för skratt. Han som alltid ville vara med. Han som var så stor, och hade så mycket päls, så att andra små djur blev helt förskräckta av att se honom. En gång när han närmade sig en fågel så dog den till och med, bara av att se honom. Tragiskt. Om den bara visste att det var världens mesigaste katt, trots storleken.

Det var en dag i slutet på januari. Min lillasyster fyllde sju år, och i rummet stod ett stort paket inslaget i guldpapper. Det låg en kudde uppepå. Och helt plötsligt började det röra på sig. Ut hoppade en liten kattunge, och ingen av oss kunde förstå! En kattunge! Va!?

Första dagen i vår familj. En liten varelse. Svart fluffig päls, och det såg ut som något målat dit vit kajal runt ögonen. Lilla Misse. Men inte så länge till. Hela tolv kilo vägde han när han vägde som mest. Nu kanske du tror att stackars Misse var överviktig. Men icke! Bara en katt i stort format. Tolv kilo ren kärlek.  

Han fanns alltid där när man kom hem. Det är inte förrän nu jag förstår det. Han var alltid där. Överallt. Och det känns så tomt utan honom. Han har skänkt mycket tröst till oss. Mycket kärlek. Många känslor. Att vi inte har behövt känna oss ensamma när vi kände det som allra mest. När man varit ledsen men inte velat prata om det. Eller när man ville få sig ett riktigt gott skratt. 

Jag saknar se honom sitta på rumpan som vilken människa som helst. Jag saknar faktiskt att bli (försiktigt) biten i knävecken när man står i köket. När man bar upp honom och han blev som en trasdocka. Den gången vi kommer hem och han har lyckats bryta upp förpackningen med kattmynta, haha, det såg ut som en riktig brottsplats…

Sen kom dagen man nästan aldrig trodde skulle komma. Allt var ju som vanligt vid jul. Tittar man tillbaka på bilder av honom så såg han ut som han alltid gjort. Så som vi minns honom. Sakta började han äta mindre. Han som alltid varit så glad i mat, att vi inte ens kunde ha matpåsen framme – för vips så var den söndertuggad! Till att han inte längre hade samma aptit. Det visade sig att hans njurar inte längre var i det bra skick de varit. Processen var långsam. Men på slutet gick det fort. De sista dagarna hade han knappt gett från sig ett ljud. Han som annars lät stup i kvarten. Vi fick lov att fatta beslutet man som djurägare aldrig vill behöva ta. Det var hans tid att lämna. Väl framme på kliniken tittade han oss i ögonen, och gav ifrån sig ljud vi inte hade hört på länge.

Vi tror att det var hans sätt att säga hejdå. Älskade Misse.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil