Vi gläds alla åt att svenska företag ligger i teknik- och miljöfronten på flera områden. Nu är det de planerade stålverken i Norrbotten drivna med fossilfri el som omhuldas som den nödvändiga framtiden för Sverige. Om detta är vi säkert mycket eniga. Samtidigt skulle jag vilja påstå att det svenska jordbruket – och andra livsmedelsproducenter – befinner sig i en situation där vi snabbt bör göra stora insatser för att garantera hållbarhet, livsmedelstrygghet och hög kvalitet.
Livsmedelsproducenterna har oerhört stora akuta och tuffa villkor beroende på i första hand de snabbt stigande kostnaderna.
Dessutom ska de så snabbt som möjligt bidra till att minska landets sårbarhet i och med att vi bara har en 50-procentig självförsörjning på livsmedel. För att klara dessa utmaningar krävs ett mycket snabbare och större ekonomiskt och kunskapsmässigt stöd än vad riksdagens och regeringens politiker satt upp.
Vi tycks som samhälle inte rygga tillbaka inför investeringsplaner på drygt 1000 miljarder i våra två nordliga län när det gäller stål, batterier och annan infrastruktur men ifrågasätter ”småsmulor” på några få hundratals miljoner upp till drygt en miljard till jordbruket.
Om vi skall nå en självförsörjning på mellan 75 och 90 procent, hindra en accelererad utslagning av jordbruksföretag, stärka de miljövänliga produktionsmetoderna, rädda de små och medelstora jordbruken norr om Mälardalen och undvika att de öppna landskapen i till exempel Bergslagen växer igen, behövs en mångdubbel miljardinvestering redan nu!
Att höja den inhemska livsmedelsproduktionen bör ju inte enbart styras av plötsliga krigshändelser i Europa. Att gardera oss för klimatomställningens nya villkor, hindra att regioner som Afrika och Sydamerika används som råvaruproducenter åt rika OECD-länder och minska de omfattande globala transporterna av livsmedel är ju lika viktiga argument för att snabbt stärka den inhemska livsmedelsproduktionen.
Ett problem för att på allvar ta tag i dessa frågor tycks vara att jordbrukets egna organisationer som LRF är relativt ensamma som lobbyister i en fråga där vi alla borde dra ett strå till stacken.
Varför är grönt stål viktigare än gröna växter?