Tacksnacket i min gamla bil

Jag går förbi nyckelskåpet i hallen. Där hänger den, nyckeln till min allra första bil, en ljusblå juvel av 1986 års modell. Varför hänger nyckeln där? Har jag bilen kvar?

Nej, den har blivit skrot för längesen. Varför hänger den då kvar?

Ja, det är en av de frågor man kan ställa sig här i världen.

Av ingen anledning alls, skulle jag svara. Det är bara av nostalgiska skäl och inget annat. Jag minns när jag fick bilen. Mina föräldrar skulle byta till en nyare årsmodell och jag skulle få överta den gamla. Vilken lycka och vilken frihet! Jag hade inte ägt någon bil innan dess.

Jag och pappa åkte tillsammans för att hämta deras nya bil. Vi åkte långt utanför stan och kom till ett hus där de hade porttelefon. Pappa ringde på och någon svarade på andra sidan.

Jag såg att pappa tog av sig kepsen, la den mot bröstet och angav sitt ärende för rösten i porttelefonen.

Sedan blev vi insläppta och gjorde klart allt med bilköpet.

När vi sedan sa hejdå och satte oss i varsin bil, skulle pappa åka tillbaka mot Stockholm och jag åka hem till Dalarna igen.

Det kändes lite märkligt att ha en alldeles egen bil.

Det kändes ännu märkligare att åka före i den gamla bilen med pappa precis bakom i den nya och sedan vinka till honom där han svängde av i rondellen mot huvudstaden och jag fortsatte upp mot Dalarna.

I många år hade jag den här bilen som verkligen innebar en helt ny frihet för mig när jag inte cyklade eller gick.

Vi gjorde många resor och utflykter ihop, bilen och jag, men åren gick och efter många år blev min livssituation en helt annan, jag fick familj och med den behövdes en annan bil.

Jag minns när jag hämtade min kära juvel, som nu stod i garaget i mina föräldrars sommarstuga. Jag körde ut den, tog kort på den och fick även själv vara med på en bild tillsammans med den, för att föreviga tillfället. Sedan gick den sista färden mot Leksand och skroten. Det kändes både lite vemodigt och samtidigt symboliskt.

Framför mig åkte min lilla familj i den nya, rymligare bilen och bakom körde jag den gamla trotjänaren som stod för den gamla goda tiden. Jag tittade på mitt nya liv som fanns i bilen framför och jag satt ensam i mitt gamla liv i bilen bakom.

Hela vägen till skroten satt jag och småpratade högt med min fyrhjuliga vän.

Jag berättade om allt roligt och tokigt vi gjort tillsammans under åren, sommar som vinter, precis som om den kunde höra vad jag sa. Jag tackade för att den tagit mig dit jag ville de här åren och inte gjort så mycket väsen av sig med reparationer, rost och annat.

Tur att ingen annan hörde vad jag sa. Då hade de väl trott att jag inte var riktigt klok och det var jag ju inte heller, för vem sitter och pratar högt för en bil?

Väl framme vid skroten klev jag ur, sa hejdå och passade på att klappa den ljusblå lacken en sista gång innan jag lämnade bilen för gott och åkte vidare i livet.

Ja, nyckeln hänger kvar i sitt skåp.

Jag kan inte kasta den, även om den inte fyller någon som helst funktion numera.

Jag vill bara ha den kvar och minnas.