Mina möten med Mickel

Jag hyser en stark kärlek till räven. Kanske beror det på att jag också älskar hundar, och att det finns en del likheter dem emellan. Eller så är räven mitt skyddsdjur eller totemdjur om man tror på sådant.

Jag har många nära-naturen-upplevelser eftersom jag vistas mycket ute i skog och mark. Ni vet de där upplevelserna när man blir andäktig, nästan lite religiös, för att man kom så nära ett djur i det vilda eller fick njuta av något fantastiskt vackert i naturen. Det kan vara en solnedgång, en stjärnhimmel eller ett fint möte med något av skogens vilda djur.

Några av mina starkaste nära-naturen-upplevelser handlar faktiskt om rävar. I den ena berättelsen är också Lars Lerin inblandad, eller rättare sagt hans museum på den tiden när det fanns på Laxholmen i Munkfors. Jag och en väninna åkte dit för att besöka muséet. Vi var tidigt ute och satte oss med medhavd fika vid ett bord en bit från entrén. Jag hade min hund med mig och han satt kvar i bilen som hade bakdörren på vid gavel.

Plötsligt strök något runt oss, och vid första anblicken trodde vi att det var en hund. Det var en räv. En fantastiskt fin vuxen räv med bruna ögon och fluffig päls. Den ville ha sällskap och ville även smaka hundgodis direkt ur handen. Jag fick snabbt fram kameran och fick de vackraste bilderna på räven som poserade villigt och länge.

När en busslast med museibesökare anlände fick vi publik, räven och jag. Någon undrade om jag jobbade på djurpark eftersom jag lyckats få den så tam. Det var svårt att slita sig från den men vi gick så småningom in på muséet. När jag kom ut efter en stund för att titta till hunden satt räven utanför entrén och väntade. Den följde mig till bilen, fick mera godis och hälsade vänligt på hunden, som inte heller verkade tycka att det var något konstigt.

Vilken lycka, så otroligt roligt att den satt utanför dörren och väntade! Senare kom en större hund och dess ägare gående på parkeringen och då bestämde sig räven för att sticka iväg. Jag frågade en granne till muséet om de hade en tam räv i krokarna, men han hade aldrig sett den förut. Fantastisk upplevelse, jag glömmer det aldrig!

Ett par gånger har det också hänt att jag stannat med bilen för att försiktigt kika på rävungar som lekt i vägkanten. De är ju så otroligt söta. Flera gånger har de kommit fram till bilen och hälsat, slickat mig på händerna och jag har varit ytterst frestad att låta dem hoppa in i baksätet och följa med hem (jag vet att jag det inte är tillåtet!).

Nu är det snart dags för rävungar igen i gryten. Hoppas jag får möta många fler rödpälsade fyrbeningar på våra turer till fots eller i bilen. Jag hör dem ibland på nätterna när de skällande springer förbi mitt hus. Hundarna mina skäller tillbaka men jag tycker det är lite mysigt med rävar runt husknuten. Det förgyller verkligen livet med nära-naturen-upplevelser året runt.