I början av mars hörde Dalabygdens läsare Inga-lill Jonsson av sig till tidningen med anledning av att hennes katt Morris hade rymt ur sin ”rymningssäkra sele” i samband med en fikautflykt till Skyttepaviljongen på Lugnet i Falun. I flera veckor var Morris försvunnen – men äventyret fick ett lyckligt slut.
Så här berättar Morris matte Inga-Lill med egna ord:
Lite avmagrad och tufsig och med smutsiga tassar pustar han ut i mattes soffa efter det stora äventyret som varade i 18 dagar. Då och då ger han ifrån sig små bekanta ljud och jag tycker det låter som han spinner.
Ibland hörs en nysning och lite hosta. Verkar som förkylning. Därav, hans hesa ”mjauröst”. Nätterna var ju ganska kalla under den första rymningsveckan.
Telefonen ringde på onsdagsmorgonen. Samtalet fick matte att i rasande fart få på kläder, leta bilnycklar och ta sig till Lugnet.
– Där inne i skjulet är han! Dörren är ordentligt stängd med hänglås och allt men det finns en liten öppning i ena hörnet.
Han svarar mig med ett hest, klagande mjaaauuu. Känner inte igen hans röst men konstaterar att det måste vara Morris. Tonfisken som jag har i handen ramlar ner på trägolvet och på en sekund har jag honom i min famn. Lycka är vad jag känner… och tacksamhet mot alla snälla människor som med engangemang hjälpt till i sökandet efter missen.
Äventyret har nog varit spännande, kanske lite för spännande ibland. Som den natten en envis räv smög omkring i buskarna… Och när den stora bruna hästen fick för sig att gnäggande göra en löprunda i hagen. På natten kunde man också smyga in i någons kattlucka och kanske hitta en gobit eller så. Annars fanns tonfisk utställd på gården nere vid grusvägskorsningen.
Men mornarna var underbara! De påminde om tiden han var utekatt i Aspeboda. Lugnt och fridfullt och möss som sprang under skarsnön. Då kunde man få en liten mager mus till frukost.
Jo, han visste att folk letade efter honom. Han hade hört ropen och knarret av skor i snön men ville inte visa sig, ville dra ut på friheten ett tag till…
Ändå är det nu så otroligt skönt att få sova i mattes säng utan att behöva vara på helspänn…och att veta att mat vankas med jämna mellanrum. Men han har inte glömt mattes löfte om att en dag få bo på marknivå och kunna gå ut i friheten, som förr i tiden…
/Inga-Lill Jonsson