Jag har flyttat in i mina skidbyxor. Bokstavligen. De har jag haft på mig så gott som varje arbetsdag sen en mycket lång tid tillbaka, med undantag från när de snurrar runt i tvättmaskinen.
När jag kopplar upp mig mot dagens möten i datorn syns ändå bara min överkropp och det kanske är tur.
Ibland har jag lagt in en bakgrund i skärmen, som förställer en solig sandstrand eller ett lyxigt kontorslandskap. Ibland är bakgrunden ett fint höstlandskap med några berg i bakgrunden.
Jag tittar in i dataskärmen. Jag ser glåmig ut. Det kan nog bero på att jag är glåmig. Jag sätter på en lampa för att försöka justera ljuset. Det hjälper föga.
Jag försöker piffa upp tillvaron lite genom att sätta på mig olika färgglada tröjor, så det inte ser för dystert ut i ”rutan”. Det hjälper inte heller.
Mellan mötena jobbar jag på men… är jag inte lite hungrig när jag tänker efter eller snarare sugen på något? Jag går in i köket och börjar botanisera i skåpen på jakt efter något gott.
Jag öppnar ett köksskåp. Där finns inget jag är sugen på. Jag stänger skåpet och går och sätter mig igen och fortsätter jobba. Dricker lite vatten. Efter en halvtimme går jag ut i köket igen per automatik och…öppnar samma skåp. Man kan undra varför? Tror jag på fullaste allvar att det plötsligt finns något smarrigt där som inte fanns för en halvtimme sen? Har någon magiker varit framme och trollat dit någon godsak? Förmodligen inte.
Jag brygger mig lite kaffe och sätter mig vi skrivbordet igen. Tar en stiftspenna ur pennburken. Det var som jag misstänkte: Inget stift i. Vad gör jag? Jo, stoppar tillbaka pennan i burken och hoppas att den funkar nästa gång jag försöker!
Sen blir det en kopp kaffe med mjölk, vatten, en banan, ett äpple, en kopp kaffe till, tuggummi, soppa till lunch, en apelsin, ett tuggummi till och ytterligare en banan. Äter lunchen vid datorn och går sedan ut en sväng, så man får lite luft. Skidbyxorna är på.
Vad jag saknar det sociala och mina arbetskamrater.
Måtte detta ta slut snart så vi får återgå till det normala, vilket man nästa glömt hur det var. Men så plötsligt slår det mig: tänk alla som inte kunnat arbeta hemifrån den här tiden. De som måste åka till sina arbeten, eftersom det inte finns något annat val. De som gör ovärderliga jobb för att vi ska ro det här i hamn. Jag kan inte tacka er personligen, men jag tänker mycket på er alla som hjälper oss på olika sätt i dessa tider.
Jag är tacksam, jag känner beundran över det ni gör och gjort för att hjälpa oss. Jag skulle aldrig har klarat ert jobb.
Förra veckan var det dags. Då skulle jag åka till jobbet för första gången sen långt innan jul. När jag skulle sätta på mig jeansen som jag inte haft på länge upptäckte jag att…de satt ju inte alls lika skönt som skidbyxorna. I dem finns det gott om plats för benen och dragsko för att reglera i midjan. Det här var som att sätta på sig ett plågoredskap. Brukar de verkligen sitta som ett korvskinn?
Jag minns inte. Det var så länge sen jag hade på mig dem.