Ska det vara så svårt att vara snäll?

Om jag säger skolan. Vad tänker du då? 

Var det en tid som du med glädje kan titta tillbaka på? Eller får du en jobbig känsla i magen? 

Skolan, som vi tillbringar en stor del av vår barndom i. Det ska vara en plats där vi trivs, utvecklas och mår bra av att vara i. 

Men jag tror tyvärr inte att det är så för alla. Eller jag vet att det är sanningen. Vissa personer, eller barn, tvingas varje dag höra varför denne inte duger. Den kanske får höra hästljud från den coola killen i klassen, för att dennes skor ser ut som…..ja, ridskor? Eller vad var det egentligen han menade?

Denne hör skratt bakom sig i korridoren på väg till nästa lektion, som den måste närvara på så inte föräldrarna ska få ett sms om frånvaro. Då måste den ju förklara varför? Plus att den vill ju få betyg så den kan komma in på gymnasiet och lämna det här stället. Har den tur så slipper den bli fälld av ett ben från en av killarna i gänget. Gänget som blir allt värre när de är tillsammans. Under rasterna, när alla klasser i sällskap väntar på nästa lektion. Det är då det är som värst. Under lektionerna så kan den få vara i fred lite iallafall, och fokusera på uppgiften läraren har gett den. 

Varför är vissa elever så taskiga och utsätter andra elever för sånt här? Ska man tycka synd om mobbarna? Är det dem som mår sämst egentligen? Eller varför finns det ett behov av att behandla andra på ett så illa och respektlöst sätt? 

Jag tänker också på den personen som började i en ny skola och hamnade i ett kompisgäng. Det var jättekul! Till en början. Sen så började tjejerna umgås utan denne. Och det måste ju vara okej, såklart. Men sen började rykten uppenbara sig. Och utfrysning. Och otroligt kränkande uttalanden. Dag efter dag. 

Det kanske är svårt att förstå vad det här kan göra med personen som blir utsatt. Det är så enkelt att öppna munnen och säga en elak kommentar. Det är enkelt att prata med resten av klassen och säga saker om den utsatta. Det är enkelt att vända andra personer emot denne, för personerna i fråga själva är så rädda att bli den som alla är taskig mot. Så rädda för att själva bli offret. Så det blir lätt att öppna munnen och hålla med. Det blir lätt att inte säga något alls, och på så sätt outtalat hålla med.  

Det kan vara så enkelt att trycka ner en annan person. Men det kan leda till en väldigt jobbig mental resa för denne. Äntligen så slutar grundskolan och den slipper mobbarna. Men det är en lång resa tillbaka. Gymnasiet börjar med ett knackigt självförtroende och självkänsla. Tillitssvårigheter ställer till det för nya relationer. Många timmar läggs på samtal med terapeuter och psykologer. 

Det är också så enkelt att vara snäll och respektfull. Men varför verkar vissa tycka att det är så svårt?

När vi växer upp så är vi som degklumpar, som formas av allt vi lär oss och är med om. Vi växer upp hela livet, men jag tror rent generellt att vi är mer formbara i början.

Så är du den som behandlar en annan person illa? Sluta upp med en gång.

Är du den som bara ser på? Säg ifrån. Ta hjälp av andra.

Är du den som blir utsatt? Det är inte dig det är fel på. 

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil