– Minna, varför är du är alltid så glad och positiv?
Jag kommer ihåg det. När jag stod på toaletten med tandborsten i munnen och tårarna rann ner som floder på mina små kinder. I likhet med alla kvällar. Jag fick stå på toaletten så jag kom i rätt höjd för mamma eller pappa som hjälpte mig få tänderna rena.
– Minna, du behöver inte vara orolig.
Den ständiga dödsångesten som svämmade över mig varje kväll. Kommer jag vakna igen om jag lägger mig ner för att sova? Jag vet inte. Vågar inte testa. Jag var åtta år. Jag borde väl inte vara rädd för att dö? Livet hade knappt börjat och mina tankar var om något större än vad som kanske tillhör det vanliga för den åldern. Vad är meningen med livet?
Det är ju inte sådant jag borde tänka på. Jag borde istället tänka på vilken låt jag ska mima till på Fredagsbubbel. Eller vilken gympadräkt jag ska ha imorgon på gymnastikträningen. Men jag kunde inte hjälpa det. Varför lever vi? Det är jättekonstigt när man väl tänker efter. En jobbig känsla genom hela kroppen varje gång den tanken tog plats i hjärnkontoret.
En ytterst jobbig period i mitt liv, beskrivet i några få meningar. Rader från ett kapitel i min bok som jag delar med mig av här. Läskigt. Ovant.
Idag så hindrar inte min dödsångest mig. Det har snarare hjälpt mig. Att vara medveten om att det inte varar för evigt. Livet alltså. Eller något alls för den delen. Trots att det är en dyster insikt, så har det gjort mig positiv, lugn och tacksam. För allt. För det där leendet jag fick i mataffären, för att hon höll upp dörren åt mig, eller att bilresan gick säkert och bra.
Som man alltid får höra. Livet är här och nu. Och man vet aldrig när den sista dagen kommer. Man säger att livet är kort. Men det är ju det längsta vi någonsin kommer vara med om? Klyschigt. Men skitsamma. Det är ju sant?
Och hur tar man egentligen vara på sitt korta. Eller långa. Liv. Hur var det nu egentligen? Jag tror det är de små, vardagliga, sakerna som ger den största meningen. Inte att ha mest pengar på kontot, ha en flashig arbetstitel eller en ny bil.
Det kanske ser ut som lycka från en annans ögon. Men det är ett “hur gick det på jobbet idag?”, ett “nu ska jag sätta på en kopp te och koppla av i soffan” eller ett “vill ni äta middag med oss ikväll?” – som jag tror ger livet så mycket mer. Att vara glad och må bra. Är det meningen med livet? Och sen så får man fylla det med vad som än gör att man mår bra? Jag tror så.
Medvetenheten om att livet är ändligt kanske också gör så att du vågar testa nya vägar. Inte samma gamla väg som du är trygg att trampa dig fram på. Utan vika av och ta en annan väg. Kanske sätta dig bakom skolbänken igen och testa en ny bransch. Nej. Det blir du aldrig för gammal för. Åka till ett ställe du aldrig besökt. Eller flytta till en ny stad. Gör det medan du har livet i dina händer.
Återigen. Minna, varför är du alltid så glad och positiv?
Jag tror jag vet.