Sluta kalla var och varannan för rasist

Jag har under min tid som skribent på olika ställen vant mig vid att bli kallad för olika glåpord. Det är inget nytt. Skriver jag något som möjligen kan föra tankarna åt det vänstra hållet är inte rödstrumpan långt borta och skulle det å andra sidan dra åt andra hållet är kanske borgarbracka eller något liknande på sin plats. Men det som dykt upp mer och mer på slutet är ordet rasist.

Det är livsfarligt att ens skriva om ordet rasist, eftersom man snabbt blir definierad utifrån partitillhörighet om man gör det. Men jag tänker ändå ta risken.

När jag var liten och växte upp på landsbygden i Dalarna så betydde rasist typ “en rakad man med bomberjacka som kan tänka sig att ta till våld för att skada icke-svenskar” och givetvis är denna bild långt ifrån helheten. Rasismen finns överallt, och tar former alltifrån Södermalmstanter med vackert hår till busschaufförer i Borlänge. Ingen yrkesgrupp eller klass, eller utbildningsnivå tycks undkomma dessa mörka krafter. Det vet vi.

Den senaste tiden har detta också blivit mer och mer tydligt. Den naiva bilden av främlingsfientlighet håller på att luckras upp hos hela befolkningen och förhoppningsvis leder detta till mer tag mot den kraften.

Men perspektivet är viktigt och det är också viktigt att orden inte urvattnas och kastas omkring på vem som helst. För då tappar det sin betydelse. Jag ser en stor risk i att ”till slut är vi alla rasister”, och med den utvecklingen kommer det inte spela särskilt stor roll om man faktiskt är det heller. Det ligger säkert något i att vi alla tillsammans måste jobba med värderingar och tankar kring etnicitet, men att dra det hela vägen till att kalla det rasism tror jag alltså ger motsatt effekt.

I en undersökning som det skrevs om i Washington Post svarade människor på frågan “vilka skulle du helst inte vilja ha som grannar”. Då svarade 0-4,9% av Sveriges befolkning “en person med annan etnicitet” medans samma siffra i Indien och ex. Libanon var 40%. Det betyder inte att vi ska slå oss för bröstet och säga att vi ligger först och inte behöver göra något. Men det betyder kanske att det är hårt att kalla var och varannan i Sverige för rasist. Om inte annat med risken för att ordet normaliseras och urvattnas.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Ryggradslöst av myndigheten om tv-spelande

Fortnite har ju gjort många föräldrar gråhåriga i Sverige, och i världen. Spelet som släpptes 2017 har haft över tio miljoner spelare, skapat danser och gjort hål i plånboken hos oförstående föräldrar och säkert också hos mor- och farföräldrar. Men i Kina blev det inte lika enkelt.

Först och främst valde regimen, som med flera andra spel tidigare, att göra justeringar, klä på skeletten kläder och ansikten, och har förbjudit ”in-game-affärerna” med så kallade ”V-bucks”.

Men inte nog med det. Spelet tillät inte användaren att spela mer än tre timmar per dag. Det är givetvis snuskigt och konstigt, något annat går inte att säga. Nu har dock spelet helt och hållet blivit borttaget och fungerar inte i landet med flest invånare i världen.

Men att kritisera regimen Kina är ju inget särskilt spännande och nytt, och inte heller syftet med texten. För jag funderar istället vad som skulle vara ett bättre alternativ. Egentligen handlar det om att vi vet så otroligt mycket om vad för mycket skärmtid gör med barn. Sen om det är Fortnite eller något annat spel är nog av mindre betydelse. Men är det inte konstigt att samtidigt som Kina förbjuder spel, så har vi i Sverige inga rekommendationer eller råd från myndigheter om hur vi ska göra med våra barn.

Folkhälsomyndigheten måste ju också ha tagit till sig av den statistik som den kinesiska regimen garanterat baserar sin kontroll på. Det är ju ingen hemlighet att samtidigt som spelvärlden erbjuder något fantastiskt för vissa människor också förstör och härjar sönder andra människors liv. Den ständiga belöningen som erbjuds i spelens värld skapar stora hål i plånböcker, konflikter mellan barn och unga och missade både skoldagar och andra viktiga tillfällen i människors liv.

Men Folkhälsomyndigheten skriver mestadels om balans. Inga rekommendationer som riktigt någon kan följa skulle jag vilja säga. Givetvis är jag överlycklig över att inte vi blir kontrollerade av staten hur vi ska bete oss i hus och hem, men samtidigt blir jag oroad över att det finns en sån ryggradslöshet bland de som bestämmer. Det behöver tydligt kommuniceras att spelvärlden är farlig om den inte regleras. Även om man bor i ett land som inte har ett kommunistiskt styre.

Hur mår den demokratiske hundraåringen?

Den svenska demokratin fyller 100 år i år efter den allmänna rösträttens fulla acceptans 1921 då även kvinnorna fick rösta och väljas till Riksdagen. Efter dessa tio decennier av relativt brett folkligt inflytande över samhällets utveckling finns det anledning att kommentera läget just nu och demokratins vidare utveckling.

Det finns ljuspunkter men även en del mörka moln på himlen! Utvecklingen i omvärlden inger onekligen en hel del oro kring demokratins hållbarhet. Eftersom en kortfattad ledare inte kan omfamna särskilt många frågor åt gången fokuserar jag mitt resonemang på några aktuella spörsmål kring den ”vardagliga” demokratin.

Samtidigt som flera kommuner minskat eller håller på att krympa antalet ledamöter i sina fullmäktigeförsamlingar diskuterar man på andra håll att öka medborgarnas inflytande i skilda beslutsorgan. Antalet nya lokala partier i kommunerna och mängder av kritiska opinionsyttringar i skilda sakfrågor ger en fingervisning om att folket vill vara med och påverka. Formerna för detta varierar.

På 1980-talet hade vi s.k. frikommunförsök där ett antal kommuner fick pröva nya former för att stärka och bredda inflytandet över de lokala frågorna. Det resulterade bl.a. i lokala styrelser vid skolor och servicecentra och skilda kommundelsnämnder. Efter ett antal år försvann emellertid dessa praktiska försök att utveckla den lokala demokratin istället för att i nya former försöka på nytt.

Motståndare till nyordningarna fanns inte minst bland kommunernas egna tjänstemän – som inte kunde styra på samma sätt som tidigare – och statliga byråkrater som inte ville släppa ifrån sig delar av sin centrala makt. Det som hänt efter 1980-talet är inte minst att ledande tjänstemän i kommuner och regioner ökat sin makt på de förtroendevalda politikernas och medborgarnas bekostnad.

Nu är jag rädd för att en ny statlig utredning (tillsatt 3:e nov i år) som vill öka kommunernas ”effektivitet och innovation” stimulerar samma fenomen – ökad byråkratmakt. Att stärka den lokala demokratin finns inte med i utredningens direktiv. Hela Sverige skall leva-rörelsen visar ju tydligt att medborgarna vill delta i bygget av det framtida Sverige. Hur skall vi annars få en hållbar och inkluderande demokrati?

Orättvist förslag på nya regler för arbetsresor

Anders Ygeman, energi och digitaliseringsminister, står bakom förslaget att ändra hur arbetsresor ska subventioneras. Det ligger just nu ett förslag på remiss där man ska förenkla och göra arbetsresor mer tillgängligt för alla. Men min frågeställning är om det verkligen är mer rättvist om alla har samma nytta av det?

Förslaget bygger bland annat på att det inte ska spela någon roll vilket slags färdmedel som man har. Det ska liksom inte spela någon roll om man åker pendeltåg från en bit utanför Stockholm eller om man tar bilen till jobbet i Nås. Detta kommer enligt Anders Ygeman att fungera som en uppmuntran till de som åker billigare, eller samåker. De kommer att gynnas mest.

Jag funderar på vilka som gynnas minst av ett sånt förslag. Eller ja, det gör jag ju inte. Det kommer i praktiken bli en större fördelning av resornas kostnader på fler personer, och de som verkligen reser långt (de som bor långt från arbetet) kommer missgynnas mest. Det kommer alltså att drabba oss lantisar, igen.

I förslaget finns också en del där subventioneringen ska vara varierande beroende på vilken kommun som det handlar om. Alltså kanske man kan föreställa sig att landsbygdskommunerna får en större del av kakan, så långt är det en bra tanke. Men som man räknar i det här förslaget skulle exempelvis jag som åker från Enviken till Leksand missgynnas rejält av förslaget oavsett vilken slags kommun vi skulle vara.

En av grejerna med att bo på landsbygden är ju att man får tänka sig att åka en bit när det gäller förvärvsarbete. Med tanke på hur världen ser ut borde vi snarare uppmuntra människor att bo ute på landet. Men då drivmedelskostnaderna fortsätter att öka i rätt hög hastighet, och nu också detta förslag gällande resor, så måste man ju vara medveten om att det blir mindre attraktivt att bo ute på landsbygden.

Att fler personer ska kunna få skattelättnader på grund av resor, är det verkligen nödvändigt? Jag föreställer mig friheten i att kunna åka en pendel till jobbet varje dag. Då hade jag inte ens tänkt tanken. Tänk att slippa äga två bilar? Kanske nicka till lite på vägen till jobbet. Anders Ygeman kanske behöver fundera över definitionen av rättvisa en gång till.

Kan Gopshus konkurrera med storstäderna?

Under hösten har riksmedierna för en gångs skull visat att landsbygdens många olika och mestadels småskaliga miljöer tilldrar sig ökat intresse hos individer och familjer från de större städerna. Pandemin har onekligen öppnat många människors ögon för det positiva och alla möjligheter utanför storstans tullar, även om det finns fler orsaker till det ökade intresset för landsbygden än en pågående farsot.

De starkt ökade bostadskostnaderna och familjernas ekonomiska stress, långa pendlingstider, dyr service för familjernas vardagsbehov, den tilltagande sociala otryggheten och en offentlig service med många revor i väven bidrar till att fler vill fördjupa sig i annorlunda miljöers kvaliteter.

Kanske vill man inte bara byta bostadsort efter intressanta samtal inom familj och vänkrets utan även sätt att leva – söka lugnare tempo, lägre kostnadsnivå, större närhet till naturen, mer tid till ideellt arbete, ökat intresse för lokal produktion och ökad kontakt med mänskor i närmiljön. Kanske dessutom en annan proportion mellan arbete, familj och fritid. Många utflyttare från städerna startar också nya företag i eller flyttar jobb till den nya hembygden och stärker den lokala ekonomin.

I byar som Gopshus efter Vasaloppsspåret med utsikt över Spjutmosjön, den anrika Riddarhyttan i Västmanland och Åmot i Gästrikland finns det fler ingredienser som storstadsutflyttarna söker. I de små byarna finner man ofta ett rikt föreningsliv, en bra sammanhållning och olika lokaler som bystugor och andra byggnader som kan göras om för att konkurrera med en del av storstans fördelar.

När bredband numera som regel är på plats även på landsbygden kan lokalerna göras om eller användas som gemensamma arbetsstugor med utöver modern teknik, kaféavdelning, biorum, samlingslokal, galleri och annat som behövs för inte minst byns arbetande medlemmar som inte varje dag vill pendla långa sträckor. I storstan talar man om kontorshotell men på landet handlar det om byns kreativa centrum.

Min framtidsspaning är att traditionsrika små byar på landsbygden har en växande potential för alla som vill bygga upp ett annorlunda och mer spännande vardagsliv med en gedigen mänsklig och materiell bas – där också festen kan bli en succé!

Därför kan Norge ses som ett föredöme

Jag har i ett par ledare i Dalabygden försökt visa att en stor del av den svenska landsbygden – närmare bestämt det stora inlandet mellan i första hand Sverige och Norge från Värmland till Norrbotten – skulle kunna utvecklas mycket bättre om vi på denna sida av gränsen bestämde oss för att på allvar göra de viktiga framtidssatsningarna tillsammans med Norge.

Det handlar inte om återupprätta den gamla unionen eller gamla svenska stormaktstankar utan om att stärka inlanden i de båda länderna genom gemensamma investeringar. Om vi dessutom lärde oss en hel del om den framgångsrika norska distriktspolitiken skulle våra inland kunna få en liknande framtid som stål- och gruvbältet i norra Sverige.

När Norge efter andra världskriget bestämde sig för att bygga upp landet igen var fisket, jordbruket och vattenkraften i fokus. Idag är även tjänstenäringarna högt upp på prioriteringslistan. Det som var särskilt viktigt var att underlätta kapitaltillförseln till de glesa landsbygds- och fiskeregionerna. Man skapade en statlig husbank 1946 och hade redan 1927 en bank där kommunerna kunde få fördelaktig finansiering (Kommunalbanken).

Dessutom fanns mängder av lokala sparbanker efter hela kusten och fjällkedjan vilket allt tillsammans gav de norska småföretagen och hushållen en trygghet för framtiden. Till skillnad från Sverige går dessutom åtskilliga miljarder i vattenkraftsvinster tillbaka till kommunerna. Dessa vinster hindrar att landsbygden utarmas.

Alla dessa instrument och politiskt bestämda mål finns kvar idag och borde stimulera de svenska aktörerna att tänka om och lära av vårt västra grannland.

Utöver att bygga ut den tunga infrastrukturen i form av främst vägar och järnvägar, IT-nät och utbildning och forskning i det gemensamma inlandet borde vi på den svenska sidan se till att kapitaltillförseln säkras. Det handlar bl.a. om att aktivt stimulera de lokala sparbankerna och Länsförsäkringar Bank att etablera sig i ”banktomma” kommuner via exempelvis statliga expansionslån och en statlig investeringsbank för gröna framtidsinvesteringar.

Att få ett innovativt Norge som samarbetspartner i en stor region som inlandet kan bli en framgångssaga för landsbygden. Vi behöver sätta igång den processen omedelbart!