Om både kärlek och hat på läktarna

Jag har alltid fascinerats av hängivna supporters inom idrotten. Personer som älskar sitt lag över allt annat och känner stolthet i sitt engagemang och sin passion. Favoriter som stöds i alla lägen och de stora, vackra näst intill lyriska orden fyller rummet på löpande band när dribblingen, räddningen, skottet och inte minst målet beskrivs och analyseras in i minsta detalj.

En riktig supporter ställer upp för sitt lag i vått och torrt. Sviker aldrig. Och viktigast av allt – både i mot- och medgång. Supportrar som bara ses i medgångens euforiska ögonblick är ingen riktig supporter.

Varje match är en kamp rent mentalt. Menyn bjuder på minst två timmar mellan hopp och förtvivlan. Plötsligt servas det förlösande målet på silverbricka. Segern är bärgad. Positiva endorfiner sprider sig som en löpeld genom kroppen. Glädjen har inga gränser, ryggdunkarna och high five smattrar i takt och hela supporterläktaren vrålar ut den inneboende förlustångesten, som på en tiondels sekund förvandlats till ett glädjetjut som studsar runt arenan.

Att vara en pusselbit i supporterskaran på en läktare har jag aldrig riktigt upplevt. Visserligen fick jag redan som åttaåring följa med pappa Sture när IFK Kristianstad spelade allsvensk handboll i nostalgiska Kristianstads Sporthall med läktare på bara kortsidorna. Stadens stolthet i orangea tröjor (ovanligt för en IFK-förening) drog alltid fulla hus. Själv såg jag inte mycket. Jag var för kort bland herrarna i hatt och keps. Det bestående minnet var istället en tjock kokt korv med bröd i halvtid. Väl så viktigt.

I Dalarna kan läktarens nostalgi och jargong upplevas gång efter annan i hockeyns Mecka i Leksand. Superstars ståplats är magisk att följa. Sången, ramsorna, glädjen, rörelserna och allt i takt med händelserna på plan. Spelarna och domarna är dirigenterna i detta fantastiska skådespeleri. Varje person på stå är en del i ett vitt och blått inferno av glädje, positivism och mest av allt kärlek till LIF och hockey. Många har funnit en identitet i lagets färger.

”Leksing tills jag dör” är inte bara en ramsa. Det är mycket mer än så. Det är livets puls. Det får hjärtat att pumpa lite extra.

Måste det då finnas både kärlek och hat på läktaren? Finns det en inbyggd mekanism att älska sitt lag och hata de flesta andra? Förmodligen är det så, mer eller mindre, bland riktigt inbitna fans. Leksand supportrar på stå kan vara ett undantag.

Visst kan vi hata både spelare och lag, ge spelare gliringar, döma ut deras taktik och vara allmänt arroganta. Kärleken till en spelare är villkorad av att han spelar i mitt lag. Visst kan vi beundra en motståndare, men vi älskar dem aldrig.

Men jag är oerhört glad att kärleken till idrotten och gemenskapen på läktaren är långt mycket starkare än hatet. Jag älskar att se en match med två bra lag, oavsett idrott. Lirare av klass, en taktik som sticker ut och en inramning med tusentals supportrar som älskar just sitt lag.

Det är ju ändå så – utan motståndare blir det ingen match, ingen glädje, ingen kärlek och inte heller gemenskapen.

Och i pausen hade jag gått miste om en kokt med bröd – fortfarande en stor favorit.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Vad är Din åsikt om de här snackisarna?

”Oj, va fint det är med hennes engagemang för vandrande pinnar!”

”Men hans inblandning i reklam om sockerbetor känns bara så fel.”

”Hur kunde den tränaren säga upp sig dagen innan SM-finalen och istället åka på yoga-läger?”

Har ni någon gång noterat ”snackisarnas” betydelse kring kändisarna, inte minst i idrottens värld?

De finns där som en liten krydda att strö över pallplatser, favoritlag och storstjärnor. Allt har naturligtvis sin grogrund i myllan av talesättet, ”smaken är som baken – delad”.

Kanske sitter du nu tillbakalutad när du läst den här ingressen, för att sedan bli lite påmind och uppjagad när du har läst klart. Jag kan lova er, att fler än en person näst intill krävt min åsikt i olika snackisar den senaste tiden. Låt oss göra ett test, utan att jag kräver några svar av er. Var står Du när det gäller de här vattendelarna?

Låt mig ta ett par exempel…

En snackis som hängt med under några år, det är Zlatans vara eller inte vara i det svenska fotbollslandslaget. De som inte vill ha honom med jublade när han för några år sedan tackade nej till fortsatt landslagsspel. Lika högt suckades det när Janne Andersson kom överens med Zlatan om en comeback.

Zlatans fans plockar fram världsstjärnans breda kompetens, den enorma rutinen – men kanske framför allt förmågan att vara spelaren som gör skillnad. Hur många gånger har inte Zlatan avgjort för sina klubblag och i landslaget?

De som inte vill ha med Zlatan i blågult plockar fram argumentet, att han tar för stor plats, att Zlatan sprider dålig stämning och förstör det svenska lagspelet och den svenska lagsammanhållningen.

De här argumenten flammade upp rejält efter förlusten mot Georgien i VM-kvalet.

Den senaste lokala snackisen, den som slår ut det mesta, är hockeysnackisen kring Leksands lån av Moras lagkapten Daniel Ljunggren för ett par matcher sedan i SHL. Den här ni väl inte missat?

Marken kring Siljan skakade under några dagar i början av november. Seismologiska institutet i Uppsala kunde läsa av vibrationerna långt utanför dalagränsen.

Vem gjorde mest fel? Det var det svaret de flesta sökte. Gjorde någon rätt? Jakten på det svaret kom strax därefter på topplistan.

Många var arga. Främst på Moras tränare Johan Hedberg och klubbdirektören Peter Hermodsson, men också på Leksands GM, sportdirektören Thomas Johansson – tre personer som jag håller mycket högt för sitt sätt att resonera.

Till slut avtog marken att skaka, efterskalven blev färre och färre.   

Som sagt, var står ni i de här frågorna?

Ni behöver INTE skicka in era svar till Dalabygden. Men jag gissar att ni som brinner för idrott har er ståndpunkt klar.

Kan dödsångest vara positivt?

– Minna, varför är du är alltid så glad och positiv?

Jag kommer ihåg det. När jag stod på toaletten med tandborsten i munnen och tårarna rann ner som floder på mina små kinder. I likhet med alla kvällar. Jag fick stå på toaletten så jag kom i rätt höjd för mamma eller pappa som hjälpte mig få tänderna rena. 

– Minna, du behöver inte vara orolig. 

Den ständiga dödsångesten som svämmade över mig varje kväll. Kommer jag vakna igen om jag lägger mig ner för att sova? Jag vet inte. Vågar inte testa. Jag var åtta år. Jag borde väl inte vara rädd för att dö? Livet hade knappt börjat och mina tankar var om något större än vad som kanske tillhör det vanliga för den åldern. Vad är meningen med livet?

Det är ju inte sådant jag borde tänka på. Jag borde istället tänka på vilken låt jag ska mima till på Fredagsbubbel. Eller vilken gympadräkt jag ska ha imorgon på gymnastikträningen. Men jag kunde inte hjälpa det. Varför lever vi? Det är jättekonstigt när man väl tänker efter. En jobbig känsla genom hela kroppen varje gång den tanken tog plats i hjärnkontoret. 

En ytterst jobbig period i mitt liv, beskrivet i några få meningar. Rader från ett kapitel i min bok som jag delar med mig av här. Läskigt. Ovant.

Idag så hindrar inte min dödsångest mig. Det har snarare hjälpt mig. Att vara medveten om att det inte varar för evigt. Livet alltså. Eller något alls för den delen. Trots att det är en dyster insikt, så har det gjort mig positiv, lugn och tacksam. För allt. För det där leendet jag fick i mataffären, för att hon höll upp dörren åt mig, eller att bilresan gick säkert och bra. 

Som man alltid får höra. Livet är här och nu. Och man vet aldrig när den sista dagen kommer. Man säger att livet är kort. Men det är ju det längsta vi någonsin kommer vara med om? Klyschigt. Men skitsamma. Det är ju sant?

Och hur tar man egentligen vara på sitt korta. Eller långa. Liv. Hur var det nu egentligen? Jag tror det är de små, vardagliga, sakerna som ger den största meningen. Inte att ha mest pengar på kontot, ha en flashig arbetstitel eller en ny bil.

Det kanske ser ut som lycka från en annans ögon. Men det är ett “hur gick det på jobbet idag?”, ett “nu ska jag sätta på en kopp te och koppla av i soffan” eller ett “vill ni äta middag med oss ikväll?” – som jag tror ger livet så mycket mer. Att vara glad och må bra. Är det meningen med livet? Och sen så får man fylla det med vad som än gör att man mår bra? Jag tror så.

Medvetenheten om att livet är ändligt kanske också gör så att du vågar testa nya vägar. Inte samma gamla väg som du är trygg att trampa dig fram på. Utan vika av och ta en annan väg. Kanske sätta dig bakom skolbänken igen och testa en ny bransch. Nej. Det blir du aldrig för gammal för. Åka till ett ställe du aldrig besökt. Eller flytta till en ny stad. Gör det medan du har livet i dina händer. 

Återigen. Minna, varför är du alltid så glad och positiv? 

Jag tror jag vet. 

Godisköpet på marknaden vid gruvan

Nu var det länge sedan jag besökte någon julmarknad. I tiderna som rått har de lyst med sin frånvaro av förståeliga skäl, men nu går vi mot tider när vi hoppas att det kan bli dags igen.

Vissa marknader minns man mer än andra. För min egen del var det för ett antal år sedan när jag och min dotter, som då var 9 år, skulle åka till julmarknaden vid Falu Gruva. Det var en perfekt dag för en söndagsutflykt med snö på marken och flingor som singlade ner från himlen. Det var julstämning hela promenaden från stan fram till gruvområdet och det knarrade under fötterna medan vi gick dit.

Det fanns mycket fint att titta på och jag hade lovat min dotter hon skulle få köpa lite marknadsgodis när vi var där, trots att det inte var lördag.

Vi började med att gå runt och titta på allt vad som fanns på marknaden. Det var marknadsstånd med hantverk, julpynt, kuddar, smycken, hembakat bröd och mycket andra goda saker att köpa inför julen. Det var verkligen julstämning trots att december bara hade börjat. Vi gick runt där ett bra tag, men till slut bestämde sig dottern för att det nog var kolor som hon ville köpa, så vi gick till ståndet där kolorna fanns.

Mannen som sålde marknadskaramellerna berättade att man fick 12 kolor för ett hekto. Han överlämnade en genomskinlig plastpåse till min flicka, som omsorgsfullt började plocka i kolor, som låg inslagna i papper i olika färger. Hon räknade noga hela tiden hur många kolor hon la i sin påse, så att det skulle bli rätt. Det blev kolor i lite olika smaker och det tog ett tag att välja. Det fanns så många sorter att välja på, men när hon väl var klar räckte hon nöjt över påsen och sin slant till mannen som sålde karamellerna.

Mannen tog emot påsen och tittade djupt ner den. Sedan sa han:

– Jag måste nog räkna kolorna först…varpå han började räkna kolorna medan han tittade ner i påsen och fortsatte.

– Näää, det här är inte 12 stycken.

Min flicka såg både förskräckt och lite skrämd ut. Hon var helt säkert på att hon räknat rätt eftersom hon kontrollerat så noga hela tiden.

Plötsligt stoppar mannen ner sin hand bland alla kolorna i lådorna och tar upp en rejäl näve med extra kolor, som han resolut stoppar ner i påsen och räcker över den till min flicka, som gör stora ögon.

– Sådärja! Nu blev det rätt!

Ni skulle ha sett min flickas min när hon fick tillbaka sin godispåse, som plötsligt blivit jättestor mot bara för någon minut sen. Vilken fin gest av mannen som sålde karameller och vilken härlig humor han hade. Han gjorde verkligen en flicka både glad och överraskad! Blev det något mer köp på marknaden den gången? Jo, min dotter köpte en pepparkaksform i formen av en saxofon också, men det är nog påsen med ”ett hekto godis”, som hon minns allra mest.

– Det här var ju en riktigt trevlig marknad, konstaterade 9-åringen när vi gick från marknaden efter någon timme eller två.

I år kanske det är dags för ett marknadsbesök igen och om min flicka skulle vilja följa med så undrar jag vad hon vill köpa i år?

Tänk om vågorna kunde tala

Vad är det för temperatur i älven? Det är en mycket vanlig fråga oss Vansbrobor emellan, och även en fråga från ortsbor i förskingringen. Klart som sjutton att det är viktigt med vattentemperaturen. Vi har ju ett av världens största simarrangemang i byn som under många år var beroende av vattentemp på minst 16 grader för att kunna genomföras i sin helhet.

Jag har ofta funderat över vilken roll älvarna har i våra liv, hur de format oss som växt upp och levt här.  

Precis som människor fäster sig vid havet är det något med älvens vatten som lockar och för oss samman. Båtlivet, brygglivet och badlivet sommartid och spark-, skid- och skoteråkning vintertid. Så viktigt och så oerhört nära naturen.

Min egen uppväxt är starkt förknippad med älvarna. Jag har älskat att bada i hela mitt liv och älskar att glida fram på sparken på isen vintertid. Från barndomen, jag är i princip uppväxt med tårna i Vanån, minns jag faktiskt timret som kom flytande ibland, rester från flottningen, och Agnes, ångbåten som puffade fram på vågorna. I tonåren var det Barnens dagsfestligheterna på andra sidan älven som lockade. Ibland åkte vi båt över och sent om natten gick vi över broarna hem i augustimörkret.

Översvämning var det bara på vårarna på den tiden. Då, när älvarna svämmat över, berättade äldre Vansbrobor om 1916 när det roddes på trottoarerna i centrum. Numera är samhället invallat och ska vara säkert på den fronten.

Några höstöversvämningar har jag inte varit med om förrän på senare år. Det verkar vara ett nytt påfund, och jag tänker helt krasst skylla på klimatförändringarna. Sällan är det riktiga isar på vintern numera. Det skyller jag på samma sak.

Vintrarna ända in på 1980-talet tillbringade vi till stora delar på isen. Vi solade när vårvintersolen började värma, vi fiskade, lekte, åkte skridskor och det var också snabbaste vägen ner till centrum om vi skulle handla något under helgerna när fjälltrafiken proppade igen samhället totalt.

I mitten på 80-talet flyttade jag hemifrån, ner till Torget och en mysig pytteliten lägenhet. Sedan följde några år när jag cyklade hem till älven och badade. Jag längtade efter det svarta vattnet och sneglade på möjligheterna att flytta lite närmare. För snart 20 år sedan blev ett hus till salu i mina gamla kvarter, och jag kunde äntligen flytta ”hem” igen.

Här ser jag vattnet från köksbordet, jag kan bada hela långa isfria säsongen och jag kan njuta av maffiga solnedgångar och ljummen bris från älvsidan. Här flyter hela vår historia förbi, hur sågverken och järnvägen byggdes här tack vare vattendragen som gav möjligheter till transporter. Jag känner så mycket för de två älvarna som funnits med oss Vansbrobor i de drygt 130 år som samhället funnits. Om vågorna ändå kunde berätta.

Tips på två underbara böcker med älvtema: Där rinner en älv genom Saivomuotka by av Pia Mariana Raattamaa Visén och Bakvatten av Maria Broberg. 

Beslutet i Falu kommun avgör Falu BS framtid

En arena för mycket.

Men absolut INTE en arena för mycket!

Lägg betoningen på rätt ställe. Betydelsen av en inomhusarena för bandy och andra issporter på Lugnet i Falun, den går inte nog att betona.

Många hoppas nu att det till slut kan det bli så, att sunt förnuft och kloka tankar segrar.

För ungefär 15 år sedan viftades en utredning kring en multiarena på Lugnet bort ganska snabbt. Nu är planerna, mycket tack vare ISAK (Isytor med Tak), konkreta igen och inom de närmaste månaderna lär ett beslut komma.

Låt mig fälla upp händerna i skyn tidigt i den här texten. Ja, jag är uppväxt inom bandysporten, jag har spelat själv och kommenterar uppemot 40 matcher per säsong. Jag är väl därmed lite partisk, men – i det här fallet – har jag definitivt också koll på läget.

Det fanns en period när Falu BS, tillsammans med korven och koppargruvan, var det som gjorde Dalarnas residensstad känd runt om i riket. Den reklam bandyklubben gav kommunen då, den skulle i dag värderas till ett par miljoner kronor per säsong.

Än idag klamrar sig Falu BS fast högt upp i bandyns maratontabell. Men klubben kan vara död snart – om inte de politiker som snart ska ta beslutet ser helheten och klubbar ett ja till bygget.

Falu kommun har under de senaste decennierna behandlat Falu BS ganska kyligt. Samtidigt som samma kommunledning slagit sig för bröstet, lyft fram Lugnet som ett oslagbart idrottsområde så har vissa delar i området förfallit.

Visst, det har – ofta motvilligt – spolats is någon vecka före seriepremiären på arenan där det växt sly genom halvruttna läktare. Men något mer har det egentligen inte varit.

ISAK:s utredning har nu kommit till kommunens beslutande organ, den är genomarbetad och saklig. Där föreslås funktionsenliga arenor utan större flärd, men arenor som kan användas av många. Inte minst vid de tillfällen när Falu kommun tänkt glittra i ett skid-VM:s glans.

Om det kommer ett positivt beslut de närmaste månaderna betyder det, att ishockeyn får en dräglig tillvaro att utvecklas i, att konståkningen får de tider de förtjänar, att skridsko som motion får ett uppsving, att regionen får en multiarena – när det så behövs.

Det betyder också, att Falu BS kan leva vidare med helt andra möjligheter. Utan den här arenan är mitt tips att bandyn i Falun är borta om tio år. Med arenan kan Falu BS bli att räkna med igen, som den stora ungdomsklubb man alltid varit och en toppklubb i svensk bandy.

Så just därför, det här är en arena för mycket gott i framtiden!

Många håller andan och jag hoppas att de snart kan andas ut.