Om både kärlek och hat på läktarna

Jag har alltid fascinerats av hängivna supporters inom idrotten. Personer som älskar sitt lag över allt annat och känner stolthet i sitt engagemang och sin passion. Favoriter som stöds i alla lägen och de stora, vackra näst intill lyriska orden fyller rummet på löpande band när dribblingen, räddningen, skottet och inte minst målet beskrivs och analyseras in i minsta detalj.

En riktig supporter ställer upp för sitt lag i vått och torrt. Sviker aldrig. Och viktigast av allt – både i mot- och medgång. Supportrar som bara ses i medgångens euforiska ögonblick är ingen riktig supporter.

Varje match är en kamp rent mentalt. Menyn bjuder på minst två timmar mellan hopp och förtvivlan. Plötsligt servas det förlösande målet på silverbricka. Segern är bärgad. Positiva endorfiner sprider sig som en löpeld genom kroppen. Glädjen har inga gränser, ryggdunkarna och high five smattrar i takt och hela supporterläktaren vrålar ut den inneboende förlustångesten, som på en tiondels sekund förvandlats till ett glädjetjut som studsar runt arenan.

Att vara en pusselbit i supporterskaran på en läktare har jag aldrig riktigt upplevt. Visserligen fick jag redan som åttaåring följa med pappa Sture när IFK Kristianstad spelade allsvensk handboll i nostalgiska Kristianstads Sporthall med läktare på bara kortsidorna. Stadens stolthet i orangea tröjor (ovanligt för en IFK-förening) drog alltid fulla hus. Själv såg jag inte mycket. Jag var för kort bland herrarna i hatt och keps. Det bestående minnet var istället en tjock kokt korv med bröd i halvtid. Väl så viktigt.

I Dalarna kan läktarens nostalgi och jargong upplevas gång efter annan i hockeyns Mecka i Leksand. Superstars ståplats är magisk att följa. Sången, ramsorna, glädjen, rörelserna och allt i takt med händelserna på plan. Spelarna och domarna är dirigenterna i detta fantastiska skådespeleri. Varje person på stå är en del i ett vitt och blått inferno av glädje, positivism och mest av allt kärlek till LIF och hockey. Många har funnit en identitet i lagets färger.

”Leksing tills jag dör” är inte bara en ramsa. Det är mycket mer än så. Det är livets puls. Det får hjärtat att pumpa lite extra.

Måste det då finnas både kärlek och hat på läktaren? Finns det en inbyggd mekanism att älska sitt lag och hata de flesta andra? Förmodligen är det så, mer eller mindre, bland riktigt inbitna fans. Leksand supportrar på stå kan vara ett undantag.

Visst kan vi hata både spelare och lag, ge spelare gliringar, döma ut deras taktik och vara allmänt arroganta. Kärleken till en spelare är villkorad av att han spelar i mitt lag. Visst kan vi beundra en motståndare, men vi älskar dem aldrig.

Men jag är oerhört glad att kärleken till idrotten och gemenskapen på läktaren är långt mycket starkare än hatet. Jag älskar att se en match med två bra lag, oavsett idrott. Lirare av klass, en taktik som sticker ut och en inramning med tusentals supportrar som älskar just sitt lag.

Det är ju ändå så – utan motståndare blir det ingen match, ingen glädje, ingen kärlek och inte heller gemenskapen.

Och i pausen hade jag gått miste om en kokt med bröd – fortfarande en stor favorit.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil