– Thomas, vad gör dig lycklig?
Frågan kom oväntat under en bilfärd med en ung person jag inte känner så väl men har kommit att respektera och beundra.
Den drog igång tankar. Funderingar. Triggade lite rädsla. För vad svarar man på en privat fråga. Från någon man inte känner så bra.
Det självklara är en ctrl c + ctrl v på alla floskler. Det man förväntas svara. Mina barn, mitt jobb, mitt hem, mina vänner och en hel del till. Men är det så enkelt?
Finns lyckan i andra? I saker? Eller finns den i dig själv? Är det en blandning? Ett tillstånd? Många gånger hakas nog den önskade lyckan upp på något som kan komma i framtiden.
Något man önskar ska komma. Med lyckan i släptåg. Automatiskt.
Om bara jag får jobbet. Om bara jag träffar någon. Om bara vi kan börja prata med varandra. Om bara jag vinner på Lotto. Om bara jag kan köpa bilen/sommarstugan/senaste telefonen/åka på semester. Om bara. Om.
Hela tiden ”om”.
Sen förgängligheten. Lycklig en sekund och olycklig nästa. Eller? Kan förhållandet krascha över en natt eller att man förlorar en när och kär och man fortsätter att vara lycklig. Men ledsen över det man förlorat.
Kan man ha flera spår i livet samtidigt?
Jag tror att det är grunden till att vara lycklig. Att inte låta negativa saker spilla över samtidigt som positiva får göra det. Jobbet kan vara skit men man kan vara lycklig och glad hemma. Tar man däremot med sig skiten hem så är man nog illa ute och på väg till ett olyckligt ställe.
Går det att träna på att vara lycklig då? Det borde det väl göra. Som med allt annat. Det man tränar på blir man bättre på. Gäller garanterat även när det gäller att vara olycklig. Bara att fortsätta älta och inte släppa det som varit. Lättare sagt än gjort givetvis.
Tillbaka till bilturen. Den dagen som gav mig så mycket. En insikt i att det går att vara lycklig även om allt är vansinnigt tufft. Mitt sällskap på vägarna uppåt i Dalarna berättade om just att träna på att vara lycklig. Det satte sig i mitt huvud och jag fick lov att höra av mig igen för att få veta mer. Hur gör man? Hur har hon gjort?
Och svaret kom direkt:
”När jag var 15 kände jag för första gången den här intensiva känslan av lycka. Upplevelsen av en lugn och trygg middag med en fin familj gav mig sådan tacksamhet. För jag vet hur motsatsen känns. Och jag trodde inte att jag skulle få den upplevelsen av trygghet. Så nya upplevelser som visade för mig att det går att leva ett bra liv med en tuff livshistoria. Och att lära mig att ta emot kärlek och värme från andra. För om saker varit tufft i livet kan det vara svårt att ta emot lycka och det är också en träningsform. Både att skapa och ta emot lycka!”
Det är alltså en träningsform. Att både skapa och ta emot lycka. Bara för att det tidigare varit tufft innebär det inte att det alltid kommer att vara det.
Lev här och nu. Älta inte gammalt. Vänta inte på något som kanske kommer. Det som händer framför ögonen här och nu är livet. Ta vara på det. Kommer inte tillbaka.