Tuff kritik från nationelle samordnaren: ”Politiskt feltänk om Agenda 2030”

Det brinner i knutarna för klimatet. Elden härjar bokstavligt talat i skog och mark på flera håll i Europa just nu. Extremväder med värmeböljor, regnoväder och svår torka väntas bli allt värre, spår FN:s klimatpanel IPCC i en alarmerande rapport som kom härom veckan.

Sverige har sedan många år en tydlig ambition att ställa om samhället i hållbar riktning. Ledstjärnan i detta arbete utgörs av FN:s hållbarhetsmål, Agenda 2030, den handlingsplan för hållbar utveckling som världens länder enats om och som Sverige varit en viktig tillskyndare av. Trots att agendan antogs redan 2015 har arbetet inte gått framåt fort nog, och inte ens vi i Sverige kommer att ha nått målen till 2030.

Förra året blev jag utsedd av regeringen till nationell samordnare för Agenda 2030 med ett brett uppdrag som, förutom samordning av olika insatser, inbegriper att lyfta goda exempel, initiera egna projekt samt fungera som en länk mellan regeringen och aktörer avgörande för genomförandet av agendan.

Min huvudfråga är varför omställningen inte går snabbare. Jag har ägnat en stor del av mitt första år som samordnare åt att lyssna på hållbarhetsansvariga i kommunerna, företagsledare, forskare och många andra. Jag har mött ett enormt engagemang och sett mängder av goda exempel på hur vi kan arbeta bättre och smartare för att ställa om. Men jag har också mötts av en stor frustration över att arbetet går för långsamt. 

Det finns nämligen ett feltänk i hur Sveriges genomförande av Agenda 2030 ska gå till. Utgångspunkten är att utifrån de riksdagsbundna målen integrera agendan som ett verktyg i ordinarie strukturer för styrning och organisering. Anledningen är att hållbarhetsarbete inte ska ses som något tillfälligt projekt vid sidan av den ordinarie verksamheten. Så långt allt gott. Problemet är att vi därmed tycks tro att vi redan har de bästa metoderna och organisationen på plats för att ställa om till ett hållbart samhälle. Det har vi inte. Låt mig ge några exempel:

• Omodern styrning. Det ekonomiska ramverk som styr kommuner och regioners verksamheter är en kvarleva från 1990-talskrisen som försvårar arbetet med agendan. Ettårsbudgetar och överskottsmål var sannolikt nödvändiga åtgärder då, men bakbinder i dag arbetet med långsiktiga investeringar för att till exempel möta sociala problem som utanförskap och arbetslöshet.

• Arbetsprocesser i stuprör. Offentlig verksamhet är ofta organiserad i ”stuprör” vilket försvårar samverkan både över förvaltningsgränser och med andra samhällsaktörer. Samverkan är en förutsättning för att kunna hantera komplexa samhällsproblem. Mycket av det förändringsarbete som bedrivs sker i stället i projektform som sällan implementeras in i ordinarie verksamhet.

 Föråldrat skattesystem. Dagens skattesystem tillkom i en tid då globaliseringen knappt fanns, internet fortfarande var ett elitprojekt och global uppvärmning inte sågs som vår tids största utmaning. Sedan dess har man lappat och lagat systemet med omfattande tillägg som fört det längre bort från de grundläggande principer det en gång vilade på. En översyn är i högsta grad akut. 

Hela samhället behöver bli mycket bättre på att vikta agendans tre dimensioner mot varandra, och här behöver politiken gå före och visa vägen. Regeringen måste ta ett helhetsgrepp för genomförandet av agendan samt vidta nödvändiga åtgärder och reformer. Och viktigaste av allt: ordinarie strukturer för styrning och organisering behöver anpassas efter Agenda 2030 – inte tvärtom.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Det här kan effekterna bli av en ny lag om skydd för visselblåsare

Just nu förbereds ett nytt lagförslag om stärkt skydd för visselblåsare och beslut från riksdagen väntas nu i slutet av september. Detta lagförslag bygger på ett gemensamt EU-direktiv som gäller inom hela EU och innebär bland annat att skydd för personer som larmar om missförhållanden. Exempelvis ska den som larmar skyddas mot repressalier från arbetsgivare, och arbetsplatser med fler än 50 anställda måste inrätta interna system för hantering av visselblåsarlarm.

De interna rapporteringssystemen måste också säkerställa att de ärenden som rapporteras in hanteras och utreds och kraven gäller såväl offentlig verksamhet som privata företag och ideella organisationer. Enligt förslaget skall lagen träda i kraft redan nu i december 2021 och då har man som arbetsgivare krav på sig att inrätta rapporteringssystem för visselblåsarlarm. Enligt förslaget ska offentliga arbetsgivare och företag med fler än 250 anställda ha ett rapporteringssystem på plats senast i juli 2022 medan medelstora företag med mellan 50 och 250 anställda har till december 2023 på sig att inrätta rapporteringssystem för visselblåsarlarm.

Enligt förslaget skyddas inte endast anställda utan även arbetssökande, egenföretagare, volontärer, praktikanter och aktieägare kommer att omfattas av regelverket och skyddet gäller även för tiden före och efter att de har slutat sitt uppdrag om de väljer att rapportera in information som de fått del av under den tid som de varit aktiva i verksamheten.

Skyddet mot repressalier gäller även personer som bistår vid rapporteringen samt personer, uppdragsgivare eller andra juridiska personer som den rapporterande personen har koppling till. Det kan med andra ord konstateras att skyddet för repressalier mot den person som rapporterar om missförhållanden är ganska omfattande.

Vad kommer då effekterna att bli av denna nya reglering till skydd för visselblåsare? Tanken är givetvis god att stärka möjligheterna för enskilda personer att larma om allvarliga missförhållanden inom såväl offentliga-, som privata och ideella verksamheter. Att stärka skyddet för den som larmar är omfattande och att dessutom ställa upp tydliga krav på införandet av rapporteringssystem är viktiga delar för att främja transparens och att olika misstänkta missförhållanden kommer upp till ytan.

Det är dock i en efterföljande utredningsdelen som det verkligen kommer att ställas krav på kommuner, myndigheter, företag och organisationer att leva upp till direktivets och lagstiftningens intentioner om att komma tillrätta med olika missförhållanden.

I min roll som jurist och senior utredare kan jag konstatera att vi som företag genomfört närmare 300 utredningar kring misstänkta överträdelser och andra missförhållanden på ett flertal olika arbetsplatser inom såväl ideell- som offentlig- och privat sektor. Vår slutsats baserad på våra utredningar är att de anmälningar vi utreder kan styrkas i ungefär 50 procent av fallen, i 35 procent av fallen hittar vi inte tillräckligt med underlag för att säkerställa att händelsen inträffat så som den beskrivits i anmälan.

Vad som dock är mer problematiskt är att vi i resterande 15 procent av fallen måste väcka frågan att det kan röra sig om en falsk anmälan som gjorts i ond tro. Detta understryker tydligt vikten av att inte bara skydda den som larmar mot repressalier och att införa rapporteringssystem utan att själva utredningen också måste ske med stor integritet och rättssäkerhet för alla inblandade parter.

Inför kyrkovalet: Vi tänker och handlar ”glokalt”.

Svenska kyrkan är känd i den världsvida kyrkan för sin radikalitet, flexibilitet och förändringsbenägenhet. Det är ett resultat av att Svenska kyrkan har jobbat med värdegrunden i tro, så att vi har rört oss från repeterad tro till reflekterad tro, i dialog med samtid och beprövad vetenskap.

Till den processen har inte minst vi, som i kyrkomötet företräder nomineringsgrupper med samhällsperspektiv och samhällsansvar, bidragit mycket starkt. Utan oss hade kyrkan hamnat på efterkälken i många frågor och inte formats som en kyrka i tiden. I kyrkomötet syns skillnaderna tydligt, och mycket står på spel i kyrkovalet när det gäller kyrkans identitet och relevans.

Vi i Sverige får mycket inspiration av vad som sker i den världsvida kyrkan. Ett sådant exempel är vad som händer i Västerås stifts vänstift Karagwe i Tanzania. Det leds av biskop Bagonza, och verksamheten har mycket tydlig folkyrkoprägel med välbesökta gudstjänster och starkt samhällsengagemang.

På fråga vad som är biskopens viktigaste uppdrag i Tanzania, svarar Bagonza: Det är att stoppa de negativa effekterna av globaliseringen, att ge makt åt hela folket och satsa på landsbygden för att bidra till bättre balans mellan fattiga och rika och ge unga människor förutsättningar att stanna kvar på landsbygd och små orter.

Vår centerpartistiska nomineringsgrupp i kyrkomötet gjorde en studieresa till Östafrika för att uppleva och studera deras gudstjänstliv med stor delaktighet, stark kyrkotillväxt och utpräglat samhällsengagemang. Vi blev mycket imponerade, och vi njöt av vad vi såg. Där, i Karagwe, fick vi erfara goda exempel på de visioner för kyrka och samhälle som också vi vill bidra med i vårt arbete i kyrkomötet för Sverige.

Det finns andra grupper som genom kyrkomötet vill begränsa Svenska kyrkan till nationell inskränkthet. Det vill inte vi. Vi tänker och handlar ”glokalt”, det vill säga att vi betonar den lokala församlingsnivån och samtidigt är en vital del av den världsvida, globala kyrkan. Det är både vår kyrkopolitik och vår centerpolitik.

I Svenska kyrkans internationella arbete finns en övergripande målsättning att allt som görs tillsammans med partners ska syfta till fred, rättvisa, försoning och hållbarhet. Det innebär i praktiken samverkan med många olika krafter, också över religionsgränser.

Svenska kyrkans arbete för medmänniskor – i Sverige och i världen – sker inte för att de är kristna, utan för att vi är kristna. Vi centerpartister känner igen oss i den hållningen. Vi vill ha en närodlad, öppen och gränslös folkkyrka. Den visionen går vi till val på.

Jobb efter pensionen kan ge pensionärer skattesmäll

Allt fler äldre har både möjligheten och viljan att fortsätta arbeta efter 65-årsdagen. I Dalarna jobbar hela 30 procent av de 70-åriga männen och 23 procent av kvinnorna. I landet som helhet kombinerar cirka 350 000 seniorer pension med jobb, enligt beräkningar från tjänstepensionsföretaget Alecta.

Det ligger i allas intresse att de pensionärer som tillfälligt vill gå tillbaka till arbete ska kunna göra det. Men i dag riskerar de en skattesmäll eftersom lagstiftningen gör att det inte går att pausa tjänstepensionen på samma sätt som det går att pausa den allmänna pensionen från staten.

Det är hög tid att reglerna ändras.

Den som har pension och lön som tillsammans överstiger 47 958 kronor i månaden betalar statlig skatt på de sista intjänade tusenlapparna. Ett sätt att undvika det skulle vara att pausa sin tjänstepension och leva enbart på lönen, men det medger inte lagen i dag.

Utan möjlighet att pausa sin tjänstepension kan den som vill börja jobba igen alltså drabbas av en skattesmäll. I värsta fall kan det leda till ofrivillig deltid eller att man helt avstår från att arbeta.

Vi, som representerar anställda och arbetsgivare, har ett flertal gånger lyft nödvändigheten av ett mer flexibelt regelverk. Riksdagens pensionsgrupp har uppmärksammat problemet och Riksrevisionen har rekommenderat regeringen att ta bort alla legala hinder för att stoppa eller ändra påbörjade utbetalningar. Vad mer ska till för att en förändring ska ske?

Det är dags att regering och riksdag tar sitt ansvar och ändrar lagstiftningen snarast så att fler seniorer kan jobba och bidra till välfärden. Det är extra viktigt nu när Sveriges ekonomi ska återhämta sig efter pandemin.

På kort sikt skulle därmed ett förbättrat regelverk bidra till den ekonomiska återhämtningen i Dalarna och i hela landet. På längre sikt möjliggör det för den enskilde pensionären att ta fasta på det som staten hela tiden säger sig uppmuntra: Att låta den som kan jobba längre.

Solenergi kan producera minst 10 procent av den svenska elen

Solenergin står bara för 1 procent av den svenska elproduktionen, och vi ligger rejält efter länder med ungefär samma solinstrålning. Nu behöver reglerna ändras, så att storskalig utbyggnad av solenergi, likt Sahlins Struts stora solcellsanläggning på sitt tak i Borlänge, kan ta fart i resten av Dalarna och övriga landet.

Klimatomställningen kommer att kräva storskalig elektrifiering. Sverige behöver all fossilfri el vi kan producera och ju mer förnybar sådan desto bättre.

Sverige har över 8 miljoner byggnader – 440 000 av dem finns i Dalarna – och över 400 miljoner kvadratmeter takyta som kan användas till elproduktion, och vi har knappt börjat använda fasaderna alls.

Med solceller på tak och fasader kan förnybar energi produceras direkt där elen används och hjälpa till att avlasta de hårt belastade elnäten. Större solparker kan ge nytt liv till mark från nedlagda industrier eller gruvor, eller kombineras med till exempel betesmark.

Solenergi har potential att producera minst 10 procent av den svenska elen, men står i dag bara för 1 procent. Det kan jämföras med 3 procent i Danmark, 5 procent i Nederländerna och närmare 10 procent i Tyskland.

Med teknikutveckling inom batterier, vätgas och bränsleceller öppnas dessutom nya möjligheter till lagring och hantering av solljusets variationer. Om Sverige fick liknande villkor som Danmark och Nederländerna skulle ytterligare 70 miljarder satsas på solel i Sverige, visar en rapport som Svensk Solenergi varit med om att ta fram. I stället gör svenska regler och skatter det svårare och dyrare att investera här.

Nu behöver vi börja använda den potential som solenergin ger oss, där tre enkla steg kan tas redan nu. Både lokala initiativ, näringsliv och politik, här i Dalarna och på riksnivå, kan göra skillnad.

1.Avskaffa straffskatten på större solinvesteringar. Den 1 juli höjdes gränsen för skatt på egenanvänd el, men skatten ligger kvar på anläggningar som är större än ungefär fyra ladugårdstak.

2.Utnyttja EU-reglernas möjlighet till undantag från energibeskattning. I dag använder Sverige bara undantaget för vissa branscher, men även fastigheter inom exempelvis handel, logistik och tjänstesektorn skulle kunna bidra stort till klimatomställningen.

3. Möjliggör maximal lokal användning av solenergi. Slopa kravet på nätkoncession för överföring av el mellan en fastighetsägares intilliggande fastigheter. Här finns redan direktiv från EU om så kallade energigemenskaper, som Sverige bör implementera snarast.

Sverige står nu mitt i coronakris, ekonomisk kris, klimatkris och elkris. På vägen ur dem har vi vår stora chans att ställa om till bättre hållbarhet. Då har vi inte råd att avstå från solenergin, vare sig i Dalarna eller i övriga landet.

Så kan det hållbara jordbruket växa i Dalarna

Sveriges mål är att andelen ekologisk jordbruksmark år 2030 ska vara 30 procent. För Dalarna var den siffran förra året 31 procent, så länet är en viktig föregångare. Och de bönder som redan ställt om gör en stor miljöinsats. De säger nej till naturfrämmande kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel, de använder odlingsmetoder som ökar den biologiska mångfalden och samtidigt minskar utsläppen av växthusgaser. De är vardagens miljöhjältar.

De KRAV-certifierade bönderna, som i Dalarna står för 64 procent av den ekologiska jordbruksmarken, går dessutom ännu längre, bland annat med åtgärder för att motverka övergödning och en striktare reglering av tungmetaller.

Ska vi klara att ställa om till en hållbar livsmedelsproduktion behöver vi minska matsvinnet och äta mindre kött. Den mat vi producerar behöver tas fram med långsiktigt hållbara metoder, och då spelar även ekologiska och KRAV-märkta djur en viktig roll.

Förra året var 22 procent av alla kor och får i Dalarna godkända enligt KRAV. Genom att öka andelen kan bönderna och deras betande djur bidra till öppna landskap med fler växter, blommor, bin, insekter och fåglar, vilket är avgörande för stabiliteten i våra ekosystem och gör oss bättre rustade att klara torka och skyfall i klimatförändringarnas spår.

Djur ska hanteras på ett bra sätt, och med KRAV-certifiering uppfylls en rad tuffa krav för djurens välfärd. Kraven sträcker sig utöver svensk lagstiftning med exempelvis större stallytor och längre utevistelse. Lantbrukare som inte sköter sig blir av med sin KRAV-certifiering.

Ekologiska och KRAV-certifierade bönder tar ett stort ansvar för att trygga en långsiktigt hållbar livsmedelsförsörjning. Men om vi ska klara de stora utmaningarna som klimatförändringen, en minskad artrikedom och kemikalier i miljön måste vi arbeta tillsammans.

Här kan butiker och konsumenter i Dalarna bidra genom att prioritera hållbarhet. Varje val av svenska, närproducerade, ekologiska och KRAV-märkta varor tar oss ett steg närmare en hållbar framtid.

Den offentliga sektorn köper in livsmedel för 10 miljarder kronor om året, och varje dag serveras det 3 miljoner måltider i vård, skola och omsorg. Sveriges mål är att andelen ekologiska livsmedel ska vara 60 procent i offentlig sektor år 2030. Förra året var den siffran 38 procent. Här finns stora möjligheter för den offentliga sektorn i Dalarna att gå före.

Det enda sättet att lösa de globala utmaningarna är att göra det tillsammans. Butiker, konsumenter, bönder och den offentliga sektorn i Dalarna kan gemensamt bidra till ett hållbart och livskraftigt svenskt jordbruk.