Tuff kritik från nationelle samordnaren: ”Politiskt feltänk om Agenda 2030”

Det brinner i knutarna för klimatet. Elden härjar bokstavligt talat i skog och mark på flera håll i Europa just nu. Extremväder med värmeböljor, regnoväder och svår torka väntas bli allt värre, spår FN:s klimatpanel IPCC i en alarmerande rapport som kom härom veckan.

Sverige har sedan många år en tydlig ambition att ställa om samhället i hållbar riktning. Ledstjärnan i detta arbete utgörs av FN:s hållbarhetsmål, Agenda 2030, den handlingsplan för hållbar utveckling som världens länder enats om och som Sverige varit en viktig tillskyndare av. Trots att agendan antogs redan 2015 har arbetet inte gått framåt fort nog, och inte ens vi i Sverige kommer att ha nått målen till 2030.

Förra året blev jag utsedd av regeringen till nationell samordnare för Agenda 2030 med ett brett uppdrag som, förutom samordning av olika insatser, inbegriper att lyfta goda exempel, initiera egna projekt samt fungera som en länk mellan regeringen och aktörer avgörande för genomförandet av agendan.

Min huvudfråga är varför omställningen inte går snabbare. Jag har ägnat en stor del av mitt första år som samordnare åt att lyssna på hållbarhetsansvariga i kommunerna, företagsledare, forskare och många andra. Jag har mött ett enormt engagemang och sett mängder av goda exempel på hur vi kan arbeta bättre och smartare för att ställa om. Men jag har också mötts av en stor frustration över att arbetet går för långsamt. 

Det finns nämligen ett feltänk i hur Sveriges genomförande av Agenda 2030 ska gå till. Utgångspunkten är att utifrån de riksdagsbundna målen integrera agendan som ett verktyg i ordinarie strukturer för styrning och organisering. Anledningen är att hållbarhetsarbete inte ska ses som något tillfälligt projekt vid sidan av den ordinarie verksamheten. Så långt allt gott. Problemet är att vi därmed tycks tro att vi redan har de bästa metoderna och organisationen på plats för att ställa om till ett hållbart samhälle. Det har vi inte. Låt mig ge några exempel:

• Omodern styrning. Det ekonomiska ramverk som styr kommuner och regioners verksamheter är en kvarleva från 1990-talskrisen som försvårar arbetet med agendan. Ettårsbudgetar och överskottsmål var sannolikt nödvändiga åtgärder då, men bakbinder i dag arbetet med långsiktiga investeringar för att till exempel möta sociala problem som utanförskap och arbetslöshet.

• Arbetsprocesser i stuprör. Offentlig verksamhet är ofta organiserad i ”stuprör” vilket försvårar samverkan både över förvaltningsgränser och med andra samhällsaktörer. Samverkan är en förutsättning för att kunna hantera komplexa samhällsproblem. Mycket av det förändringsarbete som bedrivs sker i stället i projektform som sällan implementeras in i ordinarie verksamhet.

 Föråldrat skattesystem. Dagens skattesystem tillkom i en tid då globaliseringen knappt fanns, internet fortfarande var ett elitprojekt och global uppvärmning inte sågs som vår tids största utmaning. Sedan dess har man lappat och lagat systemet med omfattande tillägg som fört det längre bort från de grundläggande principer det en gång vilade på. En översyn är i högsta grad akut. 

Hela samhället behöver bli mycket bättre på att vikta agendans tre dimensioner mot varandra, och här behöver politiken gå före och visa vägen. Regeringen måste ta ett helhetsgrepp för genomförandet av agendan samt vidta nödvändiga åtgärder och reformer. Och viktigaste av allt: ordinarie strukturer för styrning och organisering behöver anpassas efter Agenda 2030 – inte tvärtom.