När händerna gör hela skillnaden

Jag minns dem som igår. Min pappas händer. Han jobbade på bygge som timmerman och när han kom hem från jobbet och vi hade ätit middag, ja då kunde han visa upp dagens bravader från arbetsplatsen. Ibland hade hans jobbarhänder något sår. Ibland någon sticka, som han måste dra ut. Ibland var det någon självspricka som pappa visade upp. Ju djupare självspricka i fingrarna desto bättre, och man fascinerades som barn. Tänk vad pappa hade jobbat hårt under dagen och vilket spännande jobb han hade.

Detta var före internets tid, så det här var ett av nöjena vid 17-tiden på 70-talet. Ett annat kvällsnöje vid samma tid var ett barnprogram som hette ”Upp med händerna”. Det var ett program där man fick lära sig teckenspråk.

Jag blev imponerad av att man kunde prata genom att göra olika rörelser med händerna. Till programmet fanns det en kortlek där man kunde lära sig ord på teckenspråk. Jag härmade bilderna på korten, så jag kunde teckna hus, katt osv. I programmet fanns också en tävling. Det var det bästa av allt.

Om jag minns rätt skulle man avläsa en mening på teckenspråk och sedan skicka in ett svar med vad som tecknats. Sedan kunde man vinna en present. Ett barn satt på golvet i studion och plötsligt kom ett paket farandes genom luften som barnet fick fånga. Barnet hade lyckats avläsa meningen rätt och därmed vunnit presenten.

Jag trodde då, jag var väl sådär 7 – 8 år, att teckenspråket var ett hemligt språk som bara fanns på TV. Inte visste jag då att teckenspråket skulle följa mig under mitt arbetsliv.

Min kusin jobbade på en förskola och en dag fick jag följa henne till jobbet när jag var ledig från skolan. På hennes avdelning fanns två döva barn och döm om min förvåning när jag såg att teckenspråket inte alls var ett hemligt språk på TV utan ett riktigt språk som fanns i verkligheten.

Ett av barnen lärde mig några tecken och jag blev helt fascinerad över att jag kunde förstå honom. Där och då bestämde jag mig att när jag blir stor ska jag lära mig teckenspråk och det löftet höll jag till mig själv.

När jag sen flyttade till Leksand började jag jobba med teckenspråksproduktioner och jag hamnade i en helt ny värld. Jag fick både döva och hörande arbetskamrater och nu gällde det att lära sig teckna så att jag kunde kommunicera med alla. Det tog sin lilla tid. Kollegorna tolkade i början vad som tecknades, så jag kunde hänga med och det här blev min ingång till dövas värld och teckenspråket.

Nu har jag jobbat med barnprogram på teckenspråk i över 25 år och den 14 maj i år var det exakt 40 år sen som Sveriges Riksdag, som första land i världen, erkände teckenspråket som dövas första språk. Tänk vad händer kan användas till; som arbetsverktyg, som kommunikationsmedel, som kärleksförmedlare osv.

Pappas arbetshänder har vare sig sprickor, valkar eller sår längre. De är mjuka som en barnrumpa när jag håller dem, men det gör ingenting, för det är över 15 år sedan de ”gick i pension.” Jag tittar på mina egna händer och är både ödmjuk och tacksam över vad de har gett mig.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Om både kärlek och hat på läktarna

Jag har alltid fascinerats av hängivna supporters inom idrotten. Personer som älskar sitt lag över allt annat och känner stolthet i sitt engagemang och sin passion. Favoriter som stöds i alla lägen och de stora, vackra näst intill lyriska orden fyller rummet på löpande band när dribblingen, räddningen, skottet och inte minst målet beskrivs och analyseras in i minsta detalj.

En riktig supporter ställer upp för sitt lag i vått och torrt. Sviker aldrig. Och viktigast av allt – både i mot- och medgång. Supportrar som bara ses i medgångens euforiska ögonblick är ingen riktig supporter.

Varje match är en kamp rent mentalt. Menyn bjuder på minst två timmar mellan hopp och förtvivlan. Plötsligt servas det förlösande målet på silverbricka. Segern är bärgad. Positiva endorfiner sprider sig som en löpeld genom kroppen. Glädjen har inga gränser, ryggdunkarna och high five smattrar i takt och hela supporterläktaren vrålar ut den inneboende förlustångesten, som på en tiondels sekund förvandlats till ett glädjetjut som studsar runt arenan.

Att vara en pusselbit i supporterskaran på en läktare har jag aldrig riktigt upplevt. Visserligen fick jag redan som åttaåring följa med pappa Sture när IFK Kristianstad spelade allsvensk handboll i nostalgiska Kristianstads Sporthall med läktare på bara kortsidorna. Stadens stolthet i orangea tröjor (ovanligt för en IFK-förening) drog alltid fulla hus. Själv såg jag inte mycket. Jag var för kort bland herrarna i hatt och keps. Det bestående minnet var istället en tjock kokt korv med bröd i halvtid. Väl så viktigt.

I Dalarna kan läktarens nostalgi och jargong upplevas gång efter annan i hockeyns Mecka i Leksand. Superstars ståplats är magisk att följa. Sången, ramsorna, glädjen, rörelserna och allt i takt med händelserna på plan. Spelarna och domarna är dirigenterna i detta fantastiska skådespeleri. Varje person på stå är en del i ett vitt och blått inferno av glädje, positivism och mest av allt kärlek till LIF och hockey. Många har funnit en identitet i lagets färger.

”Leksing tills jag dör” är inte bara en ramsa. Det är mycket mer än så. Det är livets puls. Det får hjärtat att pumpa lite extra.

Måste det då finnas både kärlek och hat på läktaren? Finns det en inbyggd mekanism att älska sitt lag och hata de flesta andra? Förmodligen är det så, mer eller mindre, bland riktigt inbitna fans. Leksand supportrar på stå kan vara ett undantag.

Visst kan vi hata både spelare och lag, ge spelare gliringar, döma ut deras taktik och vara allmänt arroganta. Kärleken till en spelare är villkorad av att han spelar i mitt lag. Visst kan vi beundra en motståndare, men vi älskar dem aldrig.

Men jag är oerhört glad att kärleken till idrotten och gemenskapen på läktaren är långt mycket starkare än hatet. Jag älskar att se en match med två bra lag, oavsett idrott. Lirare av klass, en taktik som sticker ut och en inramning med tusentals supportrar som älskar just sitt lag.

Det är ju ändå så – utan motståndare blir det ingen match, ingen glädje, ingen kärlek och inte heller gemenskapen.

Och i pausen hade jag gått miste om en kokt med bröd – fortfarande en stor favorit.

Beslutet i Falu kommun avgör Falu BS framtid

En arena för mycket.

Men absolut INTE en arena för mycket!

Lägg betoningen på rätt ställe. Betydelsen av en inomhusarena för bandy och andra issporter på Lugnet i Falun, den går inte nog att betona.

Många hoppas nu att det till slut kan det bli så, att sunt förnuft och kloka tankar segrar.

För ungefär 15 år sedan viftades en utredning kring en multiarena på Lugnet bort ganska snabbt. Nu är planerna, mycket tack vare ISAK (Isytor med Tak), konkreta igen och inom de närmaste månaderna lär ett beslut komma.

Låt mig fälla upp händerna i skyn tidigt i den här texten. Ja, jag är uppväxt inom bandysporten, jag har spelat själv och kommenterar uppemot 40 matcher per säsong. Jag är väl därmed lite partisk, men – i det här fallet – har jag definitivt också koll på läget.

Det fanns en period när Falu BS, tillsammans med korven och koppargruvan, var det som gjorde Dalarnas residensstad känd runt om i riket. Den reklam bandyklubben gav kommunen då, den skulle i dag värderas till ett par miljoner kronor per säsong.

Än idag klamrar sig Falu BS fast högt upp i bandyns maratontabell. Men klubben kan vara död snart – om inte de politiker som snart ska ta beslutet ser helheten och klubbar ett ja till bygget.

Falu kommun har under de senaste decennierna behandlat Falu BS ganska kyligt. Samtidigt som samma kommunledning slagit sig för bröstet, lyft fram Lugnet som ett oslagbart idrottsområde så har vissa delar i området förfallit.

Visst, det har – ofta motvilligt – spolats is någon vecka före seriepremiären på arenan där det växt sly genom halvruttna läktare. Men något mer har det egentligen inte varit.

ISAK:s utredning har nu kommit till kommunens beslutande organ, den är genomarbetad och saklig. Där föreslås funktionsenliga arenor utan större flärd, men arenor som kan användas av många. Inte minst vid de tillfällen när Falu kommun tänkt glittra i ett skid-VM:s glans.

Om det kommer ett positivt beslut de närmaste månaderna betyder det, att ishockeyn får en dräglig tillvaro att utvecklas i, att konståkningen får de tider de förtjänar, att skridsko som motion får ett uppsving, att regionen får en multiarena – när det så behövs.

Det betyder också, att Falu BS kan leva vidare med helt andra möjligheter. Utan den här arenan är mitt tips att bandyn i Falun är borta om tio år. Med arenan kan Falu BS bli att räkna med igen, som den stora ungdomsklubb man alltid varit och en toppklubb i svensk bandy.

Så just därför, det här är en arena för mycket gott i framtiden!

Många håller andan och jag hoppas att de snart kan andas ut.   

Löven faller och vi med dem

Den sprakande symfonin av färger börjar tona ut och trädgårdar, cykelvägar och marken i allmänhet fylls av liken från vad som nyss var så vackert. Fylls av det som skvallrar om den ljusa tiden som varit. Nu väntar mörker. I alla falla fall fram tills tillvaron blir upplyst av det vita och kalla. Visst, vi kan få dagar med krispig luft, blåa skyar, mornar som skvallrar om kylan med immig andedräkt och frostbitet gräs.

Höstdagar som är fantastiska. Korta, visst, innan det är dags att tända ljusen från det stora möbelvaruhuset. Krypa upp i soffan. Lyssna på brasan. Bara vara. Där under filten. Med boken. Tekoppen. Någon att ha nära. Som värmer efter promenaden. Om det är så man har det.

Men det kommer något mer för många. Tystnaden och ensamheten tränger sig på när mörkret gör detsamma utanför fönstret. Dagarna blir kortare. Eller tid med ljus i alla fall. Det kan påverka. Mycket. Sinnet kan anta samma färgnyans som torra blad döende under träden. Samma ljusstyrka som det är utanför fönstret kl. 20 en novembertisdag. Svart.

Med åldern kommer också insikten av att många inte mår så bra som man tror. Att det är så många fler som kämpar med sina egna demoner. Fäktar förtvivlat mot sitt dåliga mående. Som trampar vatten i kvicksand för att hålla näsan över ytan. För att försöka vara normala. Som alla andra är. Fast det är de inte. Sådär normala som man tror. Eller vad är att vara normal.

Det kanske är normalt att ha det dagliga kämpandet med dåligt samvete, sinande självförtroende, självkänsla som rör sig på minusskalan och rädslan för att inte räcka till. Till detta brukar sömnproblemen komma. Nätter där paniken lyser i skenet av klockradions siffror som obarmhärtigt räknar ner mot en ny morgon. Nu kanske det inte är just klockradion som står bredvid sängen utan en mobiltelefon som flämtande sprider blått ljus. Men saken är densamma.

Jag upplever att fler och fler kan prata om det som gör ont. Kan mycket väl vara att de i min närhet också samlar på sig år i rask takt och därmed vågar ta i det onda. Som yngre var det inte så. Skammen fanns där. För visst ska man ju må bra. Prestera. Visa upp det också. Likes samlas och upptummarna ska in.

Kan också vara så att man möts av öppenhet om man själv delar med sig. Tror det. Att bjuda in. Att fråga ”hur mår du?” och inte nöja sig med standardfrasen ”bra”.

I min närhet finns det flera som mår dåligt. En gråter mest. Gråter för att förmågan att leva har minimerats. För att kroppen inte lyder. Inte förstår. Lever sitt eget liv. Den där väggen. Pang!

Är det något som binder samman de flesta som når dit men inte längre, är det att tanken på att själv drabbas är otänkbar. Inte en enda som nått dit trodde det. Därför är det så farligt.

Tecknen finns. Spiralen av tankar som spinner nedåt. Man väljer att se åt ett annat håll. Resultatet kan bli livslånga skador. Jag vet. Det är sjutton år sedan. Ärren finns och spricker lätt upp. Blir skört. Känner du igen dig? Be om hjälp. Nu. För hjälp finns.

När badlakan krävs för en skidstafett

Det är bara att erkänna direkt. Jag är en sådan som gråter. När något är sorgligt. När något är fint.

För bekväm för att läsa böcker?

Ingen är mer förvånad än jag själv över att jag har slutat läsa böcker. En gång i tiden hade jag