När händerna gör hela skillnaden

Jag minns dem som igår. Min pappas händer. Han jobbade på bygge som timmerman och när han kom hem från jobbet och vi hade ätit middag, ja då kunde han visa upp dagens bravader från arbetsplatsen. Ibland hade hans jobbarhänder något sår. Ibland någon sticka, som han måste dra ut. Ibland var det någon självspricka som pappa visade upp. Ju djupare självspricka i fingrarna desto bättre, och man fascinerades som barn. Tänk vad pappa hade jobbat hårt under dagen och vilket spännande jobb han hade.

Detta var före internets tid, så det här var ett av nöjena vid 17-tiden på 70-talet. Ett annat kvällsnöje vid samma tid var ett barnprogram som hette ”Upp med händerna”. Det var ett program där man fick lära sig teckenspråk.

Jag blev imponerad av att man kunde prata genom att göra olika rörelser med händerna. Till programmet fanns det en kortlek där man kunde lära sig ord på teckenspråk. Jag härmade bilderna på korten, så jag kunde teckna hus, katt osv. I programmet fanns också en tävling. Det var det bästa av allt.

Om jag minns rätt skulle man avläsa en mening på teckenspråk och sedan skicka in ett svar med vad som tecknats. Sedan kunde man vinna en present. Ett barn satt på golvet i studion och plötsligt kom ett paket farandes genom luften som barnet fick fånga. Barnet hade lyckats avläsa meningen rätt och därmed vunnit presenten.

Jag trodde då, jag var väl sådär 7 – 8 år, att teckenspråket var ett hemligt språk som bara fanns på TV. Inte visste jag då att teckenspråket skulle följa mig under mitt arbetsliv.

Min kusin jobbade på en förskola och en dag fick jag följa henne till jobbet när jag var ledig från skolan. På hennes avdelning fanns två döva barn och döm om min förvåning när jag såg att teckenspråket inte alls var ett hemligt språk på TV utan ett riktigt språk som fanns i verkligheten.

Ett av barnen lärde mig några tecken och jag blev helt fascinerad över att jag kunde förstå honom. Där och då bestämde jag mig att när jag blir stor ska jag lära mig teckenspråk och det löftet höll jag till mig själv.

När jag sen flyttade till Leksand började jag jobba med teckenspråksproduktioner och jag hamnade i en helt ny värld. Jag fick både döva och hörande arbetskamrater och nu gällde det att lära sig teckna så att jag kunde kommunicera med alla. Det tog sin lilla tid. Kollegorna tolkade i början vad som tecknades, så jag kunde hänga med och det här blev min ingång till dövas värld och teckenspråket.

Nu har jag jobbat med barnprogram på teckenspråk i över 25 år och den 14 maj i år var det exakt 40 år sen som Sveriges Riksdag, som första land i världen, erkände teckenspråket som dövas första språk. Tänk vad händer kan användas till; som arbetsverktyg, som kommunikationsmedel, som kärleksförmedlare osv.

Pappas arbetshänder har vare sig sprickor, valkar eller sår längre. De är mjuka som en barnrumpa när jag håller dem, men det gör ingenting, för det är över 15 år sedan de ”gick i pension.” Jag tittar på mina egna händer och är både ödmjuk och tacksam över vad de har gett mig.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil