Klockan är 07.15. Jag sitter i bilen på väg till jobbet. Det är min man som kör. Jag lägger märke till att han inte längre bär skjorta. T-shirt och tröja duger numera. Han åker tillbaka till hemmakontoret när han har släppt av mig på skolan.
Sverige har beslutat att skolorna ska hållas öppna trots pandemin. Barnens rätt till utbildning och välmående i sociala sammanhang värderas högt. Vi som jobbar på Hosjöskolan är fast beslutna att göra allt vi kan för att utföra det uppdraget på bästa sätt.
Successivt förändras dock villkoren. Att klara bemanningen utifrån varierande personella förutsättningar blir under våren allt svårare. Varje morgon kl. 06.00 droppar nya sjukanmälningar in. Och varje pling i telefonen betyder att vi är en person mindre för dagen.
Otroligt nog klarar vi det ändå. Vi organiserar om, lägger ihop, byter plats, ändrar planeringar, springer emellan, kortar ner här, förlänger där, tar bort för idag, kompenserar imorgon, stannar lite längre osv. Vi upplever det som någon form av utmaning och belönas med den goda känslan på kvällen att ha klarat det en dag till.
Och våra elever? De överraskar oss! De utvecklar tolerans för förändringar, öppnar upp för okända personer och visar ödmjukhet inför skollunchens alltmer enformiga meny – potatisbullar. Tro mig! Vi har ätit många potatisbullar under det senaste året!
I mars ökar smittspridningen i Falun ännu mer. Nya åtgärder sätts in i skolan. Ändå – efter ett år med covid-19 runt omkring oss – knackar viruset på Hosjöskolans dörr. Inom en vecka insjuknar vi en efter en. Att jag själv ska drabbas räknar jag märkligt nog inte med. Men här ligger jag. Utslagen och matt av huvudvärk, feberfrossa och illamående.
Med den orken som finns kvar inom mig skriver jag till kommunens pandemisamordnare. Mayday, mayday. Vi måste stänga skolan! Ett tungt beslut för mig. Till en början känns det som ett nederlag. Trots att det är det enda rätta. Vi är för få friska kvar. Och de som inte har drabbats av covid-19 ännu måste nu skyddas.
Efter beslutet undervisas några klasser på distans. Andra är lediga på obestämd tid. En grupp fritidspedagoger håller öppet för att ta hand om barnen vars föräldrar måste vara på arbetsplatsen. Jag fokuserar på att informera elevernas föräldrar om läget på skolan. Efter varje mail förväntar jag mig att någon blir arg över att skolan är stängd och att villkoren för hemarbete försvåras pga. av spralliga, rastlösa barn som inte får vara på skolan.
Men ingen visar ilska. Istället fylls mailboxen med hejarop och fina ord som uttrycker förståelse för situationen och tacksamhet över vår arbetsinsats under de senaste 13 månaderna. Det är inte längre febern som värmer utan insikten att något fint väntar på andra sidan av denna svåra tid.
Filosofen Jonna Bornemark skriver att kriser innebär ångest. På andra sidan ångesten finns en frihet. Friheten att upptäcka nytt. Kanske handlar upptäckten om det genuina ömsesidiga förtroendet, dvs. vetskapen om att vi alla alltid vill barnens bästa.