Regeringen bör erkänna älvdalska som ett språk

Regeringen bör snarast följa Europarådets uppmaning och erkänna älvdalska som landsdels- eller minoritetsspråk. Det skulle förbättra möjligheterna att bevara älvdalskan. Det skriver fjorton språkvetare i en debattartikel.

Vi anser att Sveriges regering bör följa Europarådets uppmaning från december 2020 och erkänna älvdalska som landsdels- eller minoritetsspråk enligt Europarådets konvention. Vår argumentation stöder sig i huvudsak på tre faktorer, nämligen det stora språkliga avståndet mellan svenska och älvdalska, älvdalskans de facto funktion som språk i Älvdalen i förening med en stark och allmänt omfattad önskan hos talarna att älvdalskan skall få leva vidare. Ett erkännande skulle inte minst ge barn med älvdalska som sitt förstaspråk möjligheten att förverkliga sin lagstadgade rätt att befästa och utveckla sitt språk.

Europarådets konvention om landsdels- och minoritetsspråk antogs 2000 i Sverige. Syftet med konventionen har varit att rätta till den språkliga situation som i årtionden rått i Europa, präglad av majoritetsspråken i nationalstaterna. Genom att finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska erkändes som minoritetsspråk i Sverige har regeringen gjort slut på årtionden av språkligt osynliggörande och diskriminering av dessa språkgemenskaper. I flera europeiska länder har även språkliga varieteter som är besläktade med respektive majoritetsspråk erkänts genom konventionen, såsom karelskan i Finland och lågtyskan i Tyskland. I Sverige har en språklig varietet besläktad med finskan erkänts, nämligen meänkieli, men ännu ingen som är besläktad med svenskan. Detta är dock fullt möjligt i enlighet med konventionen.

Språkgränserna i Norden är ännu starkt präglade av gränserna mellan nationalstaterna. Danska, norska och svenska skulle teoretiskt sett kunna betraktas som ett enda språk och älvdalska som ett annat. Östen Dahl, professor emeritus i allmän språkvetenskap, som har undersökt likheterna mellan hundra centrala ord i olika språkliga varieteter, kom fram till att det var ett större lexikalt avstånd mellan svenska och älvdalska än mellan svenska, danska och norska. Älvdalskan skiljer sig också kraftigt från svenskan när det gäller uttal, ordböjning, satsstruktur och fraseologi. Vi anser således att älvdalskan väl uppfyller kriterierna i Europarådets konvention för att betraktas som språk i och med att den skiljer sig väsentligt från huvudspråket och dessutom har talats av hävd i ett avgränsat territorium.

Vi iakttar även att älvdalskan de facto fungerar som språk i dagens Älvdalen – den används på skyltar, i den dagliga kommunikationen, i hemmen, inom populärkulturen, i skolan och på förskolorna. Dessutom har älvdalskan kommit långt i sin standardiseringsprocess – en standardortografi föreligger och används av talarna, älvdalska läromedel, grammatik- och ordböcker finns tillgängliga och används flitigt. Vidare pågår ett språkligt revitaliseringsprojekt för älvdalskan, Wilum og bellum (’Vi vill och vi kan’), som tyvärr löper ut vid årsskiftet. Önskan att bevara älvdalskan och föra över språket till de kommande generationerna har en stark förankring i Älvdalen.

Rätten att få lära sig och utveckla sitt språk är en viktig mänsklig rättighet som är förankrad i den svenska språklagen, i barnkonventionen, som numera gäller som lag i Sverige, och i skollagen. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna nämns dessutom att ingen får diskrimineras på grund av sitt språk. I nuläget kan älvdalsktalande barn befästa och utveckla sitt språk i skolan genom det pågående revitaliseringsprojektet. Vi anser att staten bör säkerställa att barn med älvdalska som förstaspråk även efter årsskiftet ska få förverkliga sin lagstadgade rätt.

Älvdalens kommun gör sitt bästa för att stödja älvdalskans fortlevnad genom gott samarbete med Ulum Dalska, föreningen för älvdalskans bevarande, Allmänna arvsfonden och den akademiska världen. Även globalt har älvdalskan fått ett erkännande genom att den 2016 erhöll en språkkod av Internationella standardiseringsorganisationen. I december 2020 anslöt sig även Europarådets ministerråd till bedömningen att älvdalskan uppfyller kriterierna för att erkännas som språk enligt dess konvention. Med älvdalskan som ett erkänt landsdels- eller minoritetsspråk skulle staten kunna erbjuda älvdalsktalande barn resurser för att utveckla sitt språk och säkerställa språkets fortlevnad i framtiden.

Regeringens argument mot att erkänna älvdalska som språk stöder sig på ett betänkande från 1997 som innehåller generella yttranden om svenska folkmål och dialekter. Trots Europarådets uppmaningar till Sverige under de senaste 16 åren har regeringen ännu inte företagit en oberoende utredning av älvdalskans ställning och dess lämplighet att omfattas av Europarådets konvention. Utredningar rörande de fem nu erkända minoritetsspråken har företagits.

Språklig mångfald innebär även kulturell mångfald. Omvänt innebär förlusten av ett språk inte enbart en tragedi för dem som av hävd har talat språket, utan även att alternativa sätt att betrakta och kodifiera världen går förlorade. För talarna är språket en del av arvet och ett verktyg för att kunna upprätthålla och utveckla sina traditioner. Vidare knyter språket talarna till varandra, till den plats där språket talas och bidrar till att förstärka deras identitet. Detta gäller givetvis även dem som talar älvdalska.

Mot bakgrund av dessa faktorer vill vi uppmana Sveriges regering att snarast vidta de nödvändiga åtgärderna för att älvdalska ska kunna erkännas som språk och därmed ges det vederbörliga stöd och skydd den förtjänar.

Gerd Carling, docent i lingvistik vid Lunds universitet

Östen Dahl, professor emeritus i allmän språkvetenskap, Stockholms universitet

Lars Olof Delsing, professor i nordiska språk vid Lunds universitet

Piotr Garbacz, lektor i nordiska språk vid Oslo universitet

Kenneth Hyltenstam, professor emeritus i tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet

Marit Julien, professor i allmän språkvetenskap vid Lunds universitet

Guus Kroonen, professor i indoeuropeisk lingvistik vid Köpenhamns universitet

Tommaso Milani, professor i flerspråkighet vid Göteborgs universitet

Gunnar Nyström, dialektolog och före detta ordbokschef vid Institutet för språk och folkminnen

Mikael Parkvall, lingvist vid Stockholms universitet

Henrik Rosenkvist, professor i svenska vid Göteborgs universitet

Yair Sapir, lektor i svenska vid Högskolan Kristianstad

Lars Steensland, professor emeritus i slaviska språk vid Lunds universitet och författare av älvdalska ordböcker

Henrik Williams, professor i nordiska språk vid Uppsala universitet

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Så hjälps vi åt att undvika skogsbränder i Dalarna

Sommaren 2018 gick till historien som en av de varmaste och torraste någonsin. Glassförsäljningen slog rekord, men värmen ledde också till svårsläckta skogsbränder på många håll i landet. Hur det blir i år vet vi inte, men det är viktigt att skogsägare, skogsentreprenörer och allmänhet i Dalarna är förberedda.

Våra uppmaningar till alla privata och offentliga skogsägare i Dalarna är:

–  Se över dina skogsvägar. Röj bort sly så att skogsbilvägarna hålls öppna och skapar naturliga brandgator i landskapet. Även mossa i mitten av vägen bör tas bort.

– Röj bort sly nära bostäder. Skydda byggnader genom att hålla växtligheten på avstånd från husväggarna.

– Skapa nätverk med grannar, andra skogsägare och med föreningslivet, som orienterare, ridklubbar eller andra som är aktiva i området. Tillsammans kan man hjälpas åt att hålla koll och – om olyckan är framme – snabbt larma om skogsbrand.

Sedan den stora branden i Västmanland 2014 har skogsbruket jobbat extra hårt med utbildning av de entreprenörer som jobbar i skogen. Till exempel är gnistbildning från skogsmaskiner en potentiell fara när marken är torr och därför är tydliga rutiner viktigt.

På sikt behöver vi som äger och brukar Sveriges skogar sköta skogen så att brandrisken minskar, till exempel genom att öka lövinblandningen och anlägga lövskogsbarriärer mot bebyggelse. Den högre luftfuktigheten i en lövskog dämpar och saktar ner en brand.

Slutligen har även du som rör dig i naturen och njuter av vår unika allemansrätt ett stort ansvar att agera ansvarsfullt. Våra tips till dig är:

– Håll dig uppdaterad via länsstyrelsens och kommunens hemsidor om vad som gäller kring eldning i din kommun, innan du packar väskan med grillkorv och går ut i skogen.

– Släng aldrig fimpar, släck dem noggrant och ta med dem tillbaka i en burk eller liknande.

– Lämna inget glas i skogen, det kan fungera som förstoringsglas för solens strålar och orsaka brand.

– Larma omedelbart om olyckan skulle vara framme.

Tillsammans kan vi hjälpas åt att minska risken för skogsbränder i Dalarna.

Påverka kyrkan med Din röst!

Den 19 september är det dags för val i Svenska kyrkan. Du som är medlem får välja på lokal nivå, stiftsnivå och riksnivå – tre val alltså. Centerpartiets grundpelare är varje människas lika värde. Den grundpelaren vilar även kyrkan på.

Om Du väljer att lägga Din röst på Centerpartiet i årets val kan Du göra det i förvissning om att samma värdering gäller alla veckans dagar, inte bara på söndagar! Kyrkan står som en garant mitt i byn, i glädje och i sorg. I kriser, stora som små, väcks behovet att ha en plats att samlas på som skänker lugn och trygghet.

Vi vill att våra små landsortskyrkor ska vara tillgängliga och öppna i samma utsträckning som de större kyrkorna i tätorterna. Vi vill att församlingsverksamheten har högsta prioritet när budgeten fördelas.

Det är i församlingen som de grundläggande uppgifterna kan och ska utföras. Ansvaret att undervisa i kristen tro och lära ligger i mycket större grad än tidigare på kyrkan. Därför är det viktigt att det satsas på barn och familjegrupper liksom på konfirmandverksamhet.

Jag och övriga som kandiderar för Centerpartiet lovar att göra vårt bästa för att dessa verksamheter ska få tillräckliga resurser för att bedriva sin viktiga uppgift. Din röst i valet den 19 september kan bli avgörande för hur vi lyckas!

Ett samtal kan skapa en avgörande skillnad

Inne i det andra året av pandemin ser vi ett fortsatt ökat tryck på till exempel stödlinjer i fråga om psykisk ohälsa. Många har utstått stora påfrestningar under pandemin, och konsekvenserna på sikt är svåröverskådliga.

Vi vet av erfarenhet att psykisk ohälsa samt våld i nära relationer och social utsatthet tenderar att öka i samband med samhällskriser. Pandemins fysiska distansering och annan långvarig påfrestning gör det svårt att upprätthålla sociala skyddsnät, hälsosamma vanor och i förlängningen känslan av mening i tillvaron. På det följer oro, ångest, depressioner och i värsta fall tankar om självmord.

Samhället har ställts inför en stor existentiell utmaning när livet hotas samtidigt som våra möjligheter att vara närvarande och stötta varandra som vi vill i kriser har begränsats. Såväl barn och unga som vuxna lider av nedstämdhet eller ofrivillig ensamhet, och kan ha svårt att se meningen med livet. Många har blivit arbetslösa, tvingats ställa in viktiga planer i livet eller förlorat närstående med begränsade möjligheter att ta farväl och få stöd i sorgearbetet.

Detta är inte nytt. Det unika är att det händer så många samtidigt, i en hel värld.

Studier visar att andelen självmord inte ökade under pandemins första månader i höginkomstländer som Sverige. Forskarna betonar dock vikten av att arbeta förebyggande och följa utvecklingen noga. I en internationell studie där forskarna sammanställt över 200 befolkningsstudier över den psykiska hälsan före och under covid-19-pandemin hade andelen i befolkningen som hade tankar om att ta sitt liv ökat från 5,8 % 2017/2018 till 11 % under pandemin.

Vid studier av hälsan hos personer med covid-19-diagnos fann forskarna att hela 33,6 % hade neurologiska eller psykiatriska diagnoser inom sex månader efter infektionen. Av dem som intensivvårdats hade nästan hälften fått en sådan diagnos inom sex månader. De vanligaste besvären var ångest (17 %) och nedstämdhet (14 %).

För att främja människors psykiska och existentiella hälsa, och minska risken för självmord i spåren av pandemin, krävs omfattande insatser och ekonomiska resurser på alla politiska nivåer. Samtidigt måste de direkta effekterna hanteras här och nu. Hälso- och sjukvården kommer att möta stora behov av terapi och traumabehandling, men glöm inte den skillnad du själv kan göra!

För en person som brottas med livets mening kan en medmänniska betyda enormt mycket. Genom att våga fråga hur människor i vår närhet mår, och att våga lyssna, kan vi skapa styrka att ta sig igenom svårigheterna. Det kan vara tunga samtal men vår erfarenhet är att de kan komma att handla lika mycket om livet som om döden. Tack vare sådana uppriktiga samtal vågar många söka också annan hjälp.

För den som saknar någon att prata med finns vi. Som civilsamhällesorganisationer nås vi även under semesterperioden. Vi vill möta hopplöshet, maktlöshet och ensamhet med närvaro, medkänsla och hopp. Vi finns bara några knapptryckningar bort.

Så kan Dalarna bidra till klimatomställningen

”Det är bråttom att ta ett helhetsgrepp!”

Förlusten av biologisk mångfald och klimatkrisen är två avgörande hot mot mänskligheten, som dessutom förstärker varandra. Bägge utarmar variationen av ekosystem och arter, vilket gör att vi förlorar nyttor från naturen som pollinering och luft- och vattenrening.

Övergripande är det tydligt att det som gynnar klimatet också gynnar den biologiska mångfalden, och tvärtom. Det gäller bevarande och återställande av våtmarker, kustområden och skogar. Men när man skiftar perspektiv från helheten till enskilda delar kan det verka som att man måste välja mellan klimat och biologisk mångfald.

Ett exempel är planerna på att producera fossilfritt stål i Norrbotten. Det kräver järnmalm, ren el och kalksten till stålverken – verksamheter som på goda grunder kräver miljötillstånd. Men om någon skyddad art finns där en gruva är tänkt att öppnas, en vindkraftspark anläggas eller kalksten brytas kommer verksamheten med stor sannolikhet inte få tillstånd.

Samhället måste snabbt bli bättre på att förstå hur hot mot klimat och biologisk mångfald hänger ihop. Vi ser fyra behov:

Helhetstänk vid prövning av miljöfarlig verksamhet. De verksamheter som är hållbara bör få företräde framför de som inte är det. Det bör gälla även de länkar i en värdekedja som ännu inte kan ställa om eller bli helt cirkulära. Kunskapskrav ska ställas på den som söker tillstånd att visa att den utgör en del i en sådan kedja.

Förtydliga reglerna för dispens. Det går i dag att göra undantag från artskyddsförordningen om ingreppet utgör ”ett allt överskuggande allmänintresse”. Men för näringslivsprojekt är det i praktiken omöjligt. Det måste bli möjligt att lämna dispens från artskyddet till förmån för klimatomställning och tvärtom. Det här behöver den pågående utredningen En modern och effektiv miljöprövning förtydliga.

Gemensamt lokalt ansvarstagande. Hur lång tid det tar att få ett miljötillstånd påverkas kraftigt av hur företag, myndigheter och miljöorganisationer agerar. Energimyndigheten, Havs- och vattenmyndigheten och Naturvårdsverket har tagit fram övergripande vägledningar för att guida till hur samhällsintressen ska prioriteras i olika situationer. Här får inte det lokala perspektivet gå förlorat.

Ekologiska färdplaner från näringslivet. Flera branscher har tagit fram fossilfria färdplaner och gruv- och metallbranschen har tagit fram en färdplan för biologisk mångfald. Fler behöver följa efter – men det räcker inte. Frågorna kan inte hanteras i separata planer utan de måste integreras.

Det är bråttom att ta ett helhetsgrepp kring den avvägning som uppstår mellan global klimatnytta och lokal påverkan på biologisk mångfald. En bättre miljöprövning ger förutsättningar för ny teknologi som hjälper oss att klara både klimatomställningen och att värna den biologiska mångfalden. 

Ska vaccinvägrare straffas med samhällstjänst?

Ja vad kan sägas om de som inte vill ta en spruta med vaccin mot coronan, som kan leda till hemska smärtor och död. Inte nog med att de kan bli smittade själva, utan även andra helt oskyldiga kan bli smittade.  

Vem är ansvarig för detta?

Jo det är enkelt att förstå att det inte är de som villigt tagit sin vaccinspruta för människors bästa.

Det verkar inte finnas något sunt förnuft utan det kanske ska vara någon typ av straffbildning för vaccinvägrare. Varför inte lite samhällstjänst på en lämplig plats och där de kan smitta varandra.

Naturligtvis så bör de få sparken från sina jobb och vara extra noga med de inom serviceyrken så som vård, omsorg mm.

Det kanske inte bör vara så hårt mot de spruträdda, men det är allt viktigare att ta vaccin än att ha ett dåligt samvete för all framtid.