Regeringen bör erkänna älvdalska som ett språk

Regeringen bör snarast följa Europarådets uppmaning och erkänna älvdalska som landsdels- eller minoritetsspråk. Det skulle förbättra möjligheterna att bevara älvdalskan. Det skriver fjorton språkvetare i en debattartikel.

Vi anser att Sveriges regering bör följa Europarådets uppmaning från december 2020 och erkänna älvdalska som landsdels- eller minoritetsspråk enligt Europarådets konvention. Vår argumentation stöder sig i huvudsak på tre faktorer, nämligen det stora språkliga avståndet mellan svenska och älvdalska, älvdalskans de facto funktion som språk i Älvdalen i förening med en stark och allmänt omfattad önskan hos talarna att älvdalskan skall få leva vidare. Ett erkännande skulle inte minst ge barn med älvdalska som sitt förstaspråk möjligheten att förverkliga sin lagstadgade rätt att befästa och utveckla sitt språk.

Europarådets konvention om landsdels- och minoritetsspråk antogs 2000 i Sverige. Syftet med konventionen har varit att rätta till den språkliga situation som i årtionden rått i Europa, präglad av majoritetsspråken i nationalstaterna. Genom att finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska erkändes som minoritetsspråk i Sverige har regeringen gjort slut på årtionden av språkligt osynliggörande och diskriminering av dessa språkgemenskaper. I flera europeiska länder har även språkliga varieteter som är besläktade med respektive majoritetsspråk erkänts genom konventionen, såsom karelskan i Finland och lågtyskan i Tyskland. I Sverige har en språklig varietet besläktad med finskan erkänts, nämligen meänkieli, men ännu ingen som är besläktad med svenskan. Detta är dock fullt möjligt i enlighet med konventionen.

Språkgränserna i Norden är ännu starkt präglade av gränserna mellan nationalstaterna. Danska, norska och svenska skulle teoretiskt sett kunna betraktas som ett enda språk och älvdalska som ett annat. Östen Dahl, professor emeritus i allmän språkvetenskap, som har undersökt likheterna mellan hundra centrala ord i olika språkliga varieteter, kom fram till att det var ett större lexikalt avstånd mellan svenska och älvdalska än mellan svenska, danska och norska. Älvdalskan skiljer sig också kraftigt från svenskan när det gäller uttal, ordböjning, satsstruktur och fraseologi. Vi anser således att älvdalskan väl uppfyller kriterierna i Europarådets konvention för att betraktas som språk i och med att den skiljer sig väsentligt från huvudspråket och dessutom har talats av hävd i ett avgränsat territorium.

Vi iakttar även att älvdalskan de facto fungerar som språk i dagens Älvdalen – den används på skyltar, i den dagliga kommunikationen, i hemmen, inom populärkulturen, i skolan och på förskolorna. Dessutom har älvdalskan kommit långt i sin standardiseringsprocess – en standardortografi föreligger och används av talarna, älvdalska läromedel, grammatik- och ordböcker finns tillgängliga och används flitigt. Vidare pågår ett språkligt revitaliseringsprojekt för älvdalskan, Wilum og bellum (’Vi vill och vi kan’), som tyvärr löper ut vid årsskiftet. Önskan att bevara älvdalskan och föra över språket till de kommande generationerna har en stark förankring i Älvdalen.

Rätten att få lära sig och utveckla sitt språk är en viktig mänsklig rättighet som är förankrad i den svenska språklagen, i barnkonventionen, som numera gäller som lag i Sverige, och i skollagen. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna nämns dessutom att ingen får diskrimineras på grund av sitt språk. I nuläget kan älvdalsktalande barn befästa och utveckla sitt språk i skolan genom det pågående revitaliseringsprojektet. Vi anser att staten bör säkerställa att barn med älvdalska som förstaspråk även efter årsskiftet ska få förverkliga sin lagstadgade rätt.

Älvdalens kommun gör sitt bästa för att stödja älvdalskans fortlevnad genom gott samarbete med Ulum Dalska, föreningen för älvdalskans bevarande, Allmänna arvsfonden och den akademiska världen. Även globalt har älvdalskan fått ett erkännande genom att den 2016 erhöll en språkkod av Internationella standardiseringsorganisationen. I december 2020 anslöt sig även Europarådets ministerråd till bedömningen att älvdalskan uppfyller kriterierna för att erkännas som språk enligt dess konvention. Med älvdalskan som ett erkänt landsdels- eller minoritetsspråk skulle staten kunna erbjuda älvdalsktalande barn resurser för att utveckla sitt språk och säkerställa språkets fortlevnad i framtiden.

Regeringens argument mot att erkänna älvdalska som språk stöder sig på ett betänkande från 1997 som innehåller generella yttranden om svenska folkmål och dialekter. Trots Europarådets uppmaningar till Sverige under de senaste 16 åren har regeringen ännu inte företagit en oberoende utredning av älvdalskans ställning och dess lämplighet att omfattas av Europarådets konvention. Utredningar rörande de fem nu erkända minoritetsspråken har företagits.

Språklig mångfald innebär även kulturell mångfald. Omvänt innebär förlusten av ett språk inte enbart en tragedi för dem som av hävd har talat språket, utan även att alternativa sätt att betrakta och kodifiera världen går förlorade. För talarna är språket en del av arvet och ett verktyg för att kunna upprätthålla och utveckla sina traditioner. Vidare knyter språket talarna till varandra, till den plats där språket talas och bidrar till att förstärka deras identitet. Detta gäller givetvis även dem som talar älvdalska.

Mot bakgrund av dessa faktorer vill vi uppmana Sveriges regering att snarast vidta de nödvändiga åtgärderna för att älvdalska ska kunna erkännas som språk och därmed ges det vederbörliga stöd och skydd den förtjänar.

Gerd Carling, docent i lingvistik vid Lunds universitet

Östen Dahl, professor emeritus i allmän språkvetenskap, Stockholms universitet

Lars Olof Delsing, professor i nordiska språk vid Lunds universitet

Piotr Garbacz, lektor i nordiska språk vid Oslo universitet

Kenneth Hyltenstam, professor emeritus i tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet

Marit Julien, professor i allmän språkvetenskap vid Lunds universitet

Guus Kroonen, professor i indoeuropeisk lingvistik vid Köpenhamns universitet

Tommaso Milani, professor i flerspråkighet vid Göteborgs universitet

Gunnar Nyström, dialektolog och före detta ordbokschef vid Institutet för språk och folkminnen

Mikael Parkvall, lingvist vid Stockholms universitet

Henrik Rosenkvist, professor i svenska vid Göteborgs universitet

Yair Sapir, lektor i svenska vid Högskolan Kristianstad

Lars Steensland, professor emeritus i slaviska språk vid Lunds universitet och författare av älvdalska ordböcker

Henrik Williams, professor i nordiska språk vid Uppsala universitet

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Enormt behov av en hållbar besöksnäring

Hållbarhet är 2020-talets viktigaste begrepp. Med rätta. Att vi tänker, planerar och framför allt agerar hållbart är helt avgörande för framtiden.

Vi ska också komma ihåg att hållbarhet har flera dimensioner; miljömässiga, ekonomiska och sociala. Här är besöksnäringen en otroligt viktig – och ibland tyvärr förbisedd – pusselbit i den sociala hållbarheten. 

För besöksnäringen är en stark medskapare till en livskraftig region. Den skapar arbetstillfällen, bidrar till attraktiviteten för en ort, utvecklar och säkerställer en levande landsbygd. Besöksnäringen huserar enorm kompetens i form av företagare som berikar Dalarna med engagemang och innovation – som utvecklar och tar regionen framåt, skapar skatteintäkter och tillväxt. Den skapar också många förstagångsjobb, som för samman människor och kulturer och bidrar till ökad integration. 

Nu är knäckfrågan om besöksnäringen även framgent kan bevara den här viktiga funktionen som samhällsbyggare.

Ett skriande och alltmer akut problem stavas nämligen kompetensbrist. Det finns ett enormt behov av väl- och högutbildad personal. Under pandemin har många tvingats byta bransch och det är nu en stor utmaning att locka dem tillbaka. 

Vad behöver göras?

  • Vi behöver vårda och utveckla befintlig arbetskraft. Exempelvis genom att skapa mer attraktiva karriärvägar- och möjligheter samt aktivt arbeta med att vara attraktiva arbetsgivare.
  • Vi behöver säkerställa att branschutbildningar finns i Dalarna, man ska inte behöva lämna regionen för utbildning.
  • Fler företag behöver ta ansvar och engagera sig, exempelvis genom att erbjuda praktikplats och delta i branschråd för olika utbildningar.
  • Vi behöver bättre matcha och stötta arbetssökande ungdomar och nyanlända för att hitta det första jobbet och komma in på arbetsmarknaden.

Under och efter pandemin har intresset för att besöka Dalarna skjutit i höjden. Besökarna vill boka, men vad ska de boka om företagen inte har personal nog att hålla verksamheten igång? 

När pandemin nu har lättat arbetar vi extra hårt för att stödja företagen och skapa en hållbar besöksnäring som är attraktiv för både besökare och medarbetare. Vi arbetar också med att föra branschens talan i flera olika forum, för att näringens perspektiv alltid ska finnas representerat. 

Det är till stor del tack vare vår starka besöksnäring som vi har fantastiska skidspår, vandrings- och cykelleder runt knuten. Vi kan gå på konserter och utställningar här hemma i Dalarna, äta gott på favoritrestaurangen eller ladda för helgen med lokala produkter från en mysig gårdsbutik. 

Besöksnäringen och dess företag är otroligt viktiga för Dalarnas sociala hållbarhet. Fler behöver se, inse och agera för att det blir så även fortsättningsvis. För det är en viktig del i framtidens pussel för ett levande Dalarna.

Centerpartiet står upp för Sveriges landsbygder

Centerpartiet vill ha en levande svensk landsbygd där människor trivs och känner sig trygga i sin vardag. Villkoren ska vara likvärdiga och rättvisa med de som bor i våra städer. Det här är en välkänd problematik som Centerpartiet brottats med i mer än 110 år, men som andra partier ofta missar eller aktivt väljer att förbise. 

Senast blev det tydligt när regeringen i sin budget valde att prioritera den dyra och ineffektiva ”familjeveckan” framför angelägna investeringar i våra landsbygder. Vi är även kritiska till andra riksdagspartier, såsom Sverigedemokraterna, som gärna talar sig varm för landsbygden, men som inte lägger en krona mer än regeringen på bredbandsutbyggnad. Detta trots att snabbt internet ofta lyfts fram som den enskilt viktigaste insatsen för att skapa utvecklingskraft i alla delar av landet. 

Bredbandsutbyggnaden är ett konkret exempel där regeringen misslyckats med sin landsbygdspolitik. Inte nog med att de missade sitt mål till 2020. Mer än hälften av Sveriges regioner uppger att de förmodligen inte heller kommer att nå nästa mål, som går ut på att hela Sverige bör ha tillgång till snabbt bredband år 2025.

Centerpartiet har länge drivit på för ett högre tempo och ökade satsningar på landets bredbandsutbyggnad. Vi vill dubbla regeringens satsning på bredbandsutbyggnad nästa år till totalt 3,4 miljarder under de kommande tre åren för att bygga ut bredband på landsbygden.  

Vid sidan om bredbandsutbyggnad vill vi sänka skatterna och minska krånglet för landets småföretag, även det är bra för landsbygden. Vi vill även göra stora satsningar på landsbygdens vård, rättsväsende och transporter:

  • För en tryggare vård på landsbygden lägger vi 1,1 miljarder årligen på fler läkare och mer personal till vårdcentraler i glesbebyggda delar av landet. Vi satsar även 300 miljoner kronor per år för fler ambulanser till glest befolkade områden med syftet att korta responstiden.
  • Vi lägger extra resurser till rättsväsendet på landsbygden. Det är på tiden att intensifiera det brottsbekämpande arbetet mot stölder runtom i vårt land. 
  • På landsbygdens vägar satsar vi 400 miljoner kronor mer är regeringen per år för stärkt underhåll, bättre vägbelysning och ökat driftbidrag för plogning. Vi gör även en riktad satsning på landsbygdens mackar, för att de ska kunna möta kostsamma myndighetskrav som en liten mackägare har svårt att bära.
  • Centerpartiet avsätter 3 miljarder kronor mer än regeringen till landsbygdsprogrammet. Detta, för att stärka jordbrukets konkurrenskraft och skapa en hållbar framtid för Sveriges landsbygd. 
  • Centerpartiet avsätta även 300 miljoner i budgeten för att rädda de hundratals mackar på landsbygden som kan tvingas lägga ned, till följd av nya krav om renoveringar av tankar och rör.
      

Det här är bara några exempel på Centerpartiets förslag för att hela landet ska leva. Även deras behov måste ha ett politiskt svar. Och det har Centerpartiet.  

Många goda skäl att bruka skogen

Skogen – mitt i samhällsdebattens centrum.

Skogen befinner sig mitt i samhällsdebatten, det är spännande! Mycket är unikt med den svenska skogen, till exempel att hälften av den ägs av privatpersoner som oss. Vi har ofta ett annat jobb vid sidan av skogsbruket. Vi är ekonomer, sjuksköterskor, bönder, konsulter och snickare – och skogsägare. Vi har full respekt för att många tycker och tänker om skogens framtid, det är ju inte så konstigt, den finns runt om oss och är fullt tillgänglig för alla, vilket i sig är fantastiskt.

Vi är skogsbrukare, vårt mål är att skogen ska ge en bra avkastning idag, men samtidigt vara ännu mer värdefull för kommande generationer. Det finns många goda anledningar att bruka sin skog, och nästan alla skogsägare har nog en egen vision. Men här kommer några goda skäl till varför skogsbruket är viktigt både för Sverige och de bygder vi lever i.

Klimatet är vår största utmaning och växande skog är en av de bästa lösningarna för att möta problemet. Fotosyntesen gör att träden binder kol, ungefär som en koldioxiddammsugare. Mest kol binds när träden växer som mest, i deras medelålder. Ett aktivt skogsbruk, där träden binder kol och sen avverkas och ersätts med nya träd, är ett bra sätt att möta klimatförändringarna.

Skogen som avverkas blir till klimatsmarta produkter. Skogsbruket är en förutsättning för fantastiska höghus i trä, för din renovering av verandan, och för hållbara kemikalier eller textilier med skogen som bas. Vårt samhälle gör en resa, bort från plast och betong – mot förnybara alternativ, här spelar den svenska skogen en avgörande roll.

Skog som brukas aktivt är ofta en skog som människor uppskattar att röra sig i. En gallrad tallskog med raka stammar och långt siktdjup kan vara perfekt för en löptur eller lingonplockning. En vacker gammal granskog med mosstäcke och gamla stubbar gömmer ofta höstens trattkantareller. Tittar du noga runt dig hittar du säkert spår efter skogsbruket. En dag kommer kanske skogen att avverkas, och sedan växer ny skog upp.

Vi jobbar hela tiden med att ta hänsyn till de djur och växter som lever i våra skogar. När vi brukar skogen lämnar vi både frivilliga avsättningar, alltså områden som vi inte brukar alls, och generell hänsyn vid avverkningar. Det är till exempel de höga stubbar du kan se på ett hygge, eller grupper av träd som får stå kvar. Flera viktiga indikatorer för skogens miljötillstånd pekar åt rätt håll, samtidigt finns såklart mycket kvar att göra.

Sist, men inte minst, skog som brukas skapar jobb och utveckling i hela landet. Skogen är en enormt viktig exportnäring för Sverige, samtidigt skapar den jobb här hos oss. Vi sköter skogen genom plantering, röjning och gallring, vi avverkar, bygger skogsbilvägar, köper konsulttjänster, transporterar virke och mycket annat. De allra flesta av dessa tjänster utförs av människor som bor, verkar och betalar skatt lokalt. På många orter finns också industrier som förädlar trä. Allt detta är ibland helt avgörande för bygder där jobb och utveckling är en bristvara.

Vi är stolta över det bidrag våra skogar ger och fortsätter gärna samtalet om hur vi kan skapa ett hållbart samhälle, baserat på förnybara råvaror. Det är inte omöjligt och Sverige har alla möjligheter att vara ett föredöme, men det förutsätter en god diskussion om nyttan med att bruka våra skogar.

SD: Ge mer till pensionärerna – 1000 kr mer i månaden

Onsdagen den 29 september presenterade Sverigedemokraterna vår pensionsreform Tusenlappen – 1000 kronor mer i månaden för en vanlig pensionär.

Skälet är enkelt; det svenska pensionssystemet är vårt viktigaste sociala skyddsnät. Det finns där för att ge alla svenska medborgare en trygg och värdig ålderdom. Det har man misslyckats med. Efter årtal av underfinansiering från både röda och blåa regeringar är pensionerna i desperat behov av förstärkning.

För att lösa detta lanserar vi reformen Tusenlappen. Budskapet är enkelt – 1000 kronor mer i månaden för en genomsnittlig pensionär. Reformen kommer innebära högre pensioner, ökad rättvisa och mer frihet.

Tusenlappen vilar på fem grundläggande principer:

1. Den ska omfatta nuvarande och framtida pensionärer.

2. Det ska löna sig att arbeta.

3. Kostnaden ska bäras av staten.

4. Reformen ska omfatta hela systemet och höja samtliga pensioner.

5. Den ska vara enkel och tydlig att förstå.

Utöver Tusenlappen föreslår vi också en rad andra förslag:

Vi föreslår en höjning av garantipensionen för de mest utsatta med 500 kronor i månaden. Vi vill införa en allemanspension, en sparform som ska vara fördelaktig för alla oavsett inkomst. Vi vill sänka avgifterna på ISK och uppmuntra eget sparande.

Det kostar givetvis pengar att genomföra en så pass omfattande reform. Tusenlappen beräknas kosta närmare 25 miljarder kronor. Vi kan tänka oss att finansiera hela reformen genom att skära ned på det svenska biståndet. Idag spenderar vi årligen över 50 miljarder kronor på ett ineffektivt bistånd där pengarna i värsta fall går till korrumperade regimer och diktaturer.

Vårt förslag att halvera nivån i det internationella biståndet innebär en besparing som med god marginal täcker kostnaden för hela Tusenlappen. Vi prioriterar svenska skattemedel till svenska medborgare och deras pensioner framför internationellt bistånd med tveksam nytta.

Ensidig bild av skogsbruket ökar polariseringen

I veckan sändes det första avsnittet av SVT:s nya programserie Slaget om skogen. I programmet sätts produktion mot miljö, jakten på råvara ställs mot biologisk mångfald.

Att skogsprodukter behövs i klimatomställningen som ersättning för fossila produkter är nog de flesta överens om. Byggande i trä förknippas oftast med något positivt, rustika trägolv är mer modernt än någonsin och innovationer som viskos och cellulosabaserad plast ses som framtiden.
Samtidigt finns en debatt kring avvägningen mellan att avverka skogen eller låta den stå kvar, för att gynna biologisk mångfald och binda koldioxid. I Slaget om skogen framstår det som att det finns två sidor som står i direkt motsats till varandra i debatten, och som står för två totalt olika sätt att bruka skogen. Att det svenska skogsbruket är betydligt mer varierat än så framgår inte.

I Sverige har vi en världsunik mångfald i skogsägandet. Bara i Dalarna finns tusentals privata skogsägare som alla har sina mål och intressen med att äga skog. Det kan handla om jakt, rekreation eller intresse för naturvård, i kombination med virkesproduktion som en del av ett pensionssparande till exempel. Olika mål med skogsägandet ger olika skogsskötsel och i dag skapas unga skogar som är mycket mer variationsrika än gårdagens, något som vi på Skogssällskapet ser tydligt hos våra kunder.

Sedan 1990-talet har skogsbruket gått igenom ett paradigmskifte när det gäller naturhänsyn och variation i brukandet. Det är fortfarande skogarna som planterades innan dess som är våra uppväxta skogar och som nu avverkas. Här finns gott om monokulturer av jämngamla granar, där lövträden bekämpades med kemikalier.

Det tar tid att se den förändring som har skett i skogen. Hos våra kunder ökar mängden död ved, andelen lövträd och tall. En mosaik av mindre skogsfastigheter i landskapet ger också en variation som återspeglar mångfalden i skogsägandet.

I debatten saknas, som så ofta, flera perspektiv. Vi tycker att det är dags att visa att Sveriges skogar består av betydligt mer variation än vad som kommer fram i debatten, där både tillväxt och biologisk mångfald är en del av målbilden.