När barn ser sina föräldrar bli….vuxna?

Tänk om jag som ung hade förstått att det som hände inför mina ögon var att mina föräldrar också växte upp. Det var inte bara föräldrarna som såg sitt barn växa upp. Lika mycket åt andra hållet. Som för alla barn, men det förstår man inte då, för föräldrarna är ju gamla. Dom är vuxna. Dom kan allt och vet allt. Dom är tryggheten. Eller borde vara i alla fall. Mina var det.
Men när man, eller jag, blir äldre och börjar kunna dra paralleller blir det kortslutning i huvudet.

Tänk alla nya låtar som mamma kunde nynna på. Hur kunde hon det? Hon hade hört dom i tidigare versioner. Inget är nytt. Trodde aldrig på henne för hon var ju gammal. Men nu nynnar jag på sonens låtar han spelar för mig. Har ju hört dom tidigare. Inget är nytt. Nya jeans som var tajta, vida, långa, korta. Allt är nytt. Inget är nytt.

Den där festen när pappa fyllde 40. Den hade jag för mig själv för snart åtta år sedan. När mamma fyllde 50. Det är två år kvar för mig. Komplett ofattbart för dom var ju vuxna. Kunde allt och visste allt. Var tryggheten. Är det vad som förväntas av mig i dag? Är det så min son ser mig? Som vuxen? Den som kan allt och vet allt. Antagligen är det så och det skrämmer mig. Mycket.

Tänk om man som ung hade förstått att föräldrarna gick igenom precis samma saker som en själv. Osäkerhet. Brist på självförtroende. Funderingar och kval. Det hade inte fungerat. För föräldrar ska vara den stabila klippan. Axeln att luta sig mot. Den som alltid finns där och vet allt. Stödet i livet.

Det är nu den insikten kommer. Att det nog inte var så. För om deras känsla var som min är i dag så är det mer rädsla för att göra fel än en bägare fylld av självförtroende.

Det värsta ögonblicket i mitt liv var dagen då jag skulle berätta för min då sexåriga son att hans mamma och jag skulle skilja oss.

Jag lyfte upp honom i mitt knä och sa som det var.

Lite försiktigt men även med den pragmatiska inställningen jag har till livet.

Han tittade på mig och sa med darrande underläpp: ”Pappa, jag lovar att inte börja gråta”. Där blev jag vuxen. Han var starkare än jag var för jag grät hejdlöst. Inte för det som hade varit och nu var slut utan för hans skull.

I dag kan jag se tillbaka på det som varit och tänka på hur bra vi skötte allt. Den där tiden runt 2013. Då allt gick sönder och nya möjligheter föddes.

Inte ett ont ord har fällts. Vänskapen finns kvar. En trygghet i att sonen alltid kommer att ha två föräldrar även om dom inte var menade att bo ihop. Vi växte upp. Blev vuxna.

Nu ser jag mot horisonten och framtiden med glädje. Det finns något nytt. Något spännande och underbart bara rumt hörnet. En ny start på livet som jag aldrig kunde tänka mig. Knarkar Hemnet. Förlorar budgivningar. Drömmer om dagar, kvällar och nätter tillsammans. Drömmer om att bli vuxen. Att bli den där personen som med självsäkerhet känner att låtarna är gamla och kan nynna dom.

Som blir vuxen. Tillsammans med någon. Som vågar börja om. Börja på nytt. Ett nytt vi.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Ett annorlunda OS drar igång – jag lider med de aktiva

Om bara några dagar drar de 32:a olympiska sommarspelen igång. Men festen i Tokyo kan bli avslagen. Spelen hålls till

Den värsta sortens ensamhet

Ensamhet bygger ångest. Samma med förväntningar. Förhoppningar. Krav från andra eller dig själv. Eller från hur det borde vara. Som alla andra har det. Eller har dom det så? Facebook-lyckan. Finns den?

Ska vi inte helt enkelt lägga ner midsommar/jul/middag/semester?

Ensamheten tär. Oavsett om det är som ensamstående eller inte. Eller enastående som jag kallar det. Värsta sorten är bland andra. Där andra har ett sammanhang där man inte ingår trots att man står en halvmeter därifrån. Spelar ingen roll om det är midsommar/jul/middag/semester.
Du kan vara med. Men aldrig varit så ensam.

Mitt uppvaknande var när jag och sonen, tvåfamiljen som han sa när han var sex år, gjorde vår första utlandssemester. Vi bokade hotell med allt. Utspädda drinkar, chicky bits för barnen på buffé, en ljudnivå som gränsade till JAS 39 Gripen och självklart ett par figurer som skulle skapa sammanhållning bland barnen. Eller? Var det för att skapa tid åt föräldrarna? Jag tror på det senaste.

”Lollo & Bernie!” ekade över hotellkomplexet som sällan lämnades av någon.

Men det gjorde det. Av oss. För efter andra kvällen på restaurangen som erbjöd all inclusive och lyssnande till symfonin av barngråt och föräldrar som krävde att det minsann skulle vara kul, lommade vi iväg.

Jag såg blickarna. Blickarna på dom som inte passade in. Eller så tror jag att jag gjorde. Vet inte.

Det vara bara min son som var där som ensamt barn. Bara han som bara hade en förälder med sig. Bara jag som var den där ensamma pappan.

Vi, eller jag givetvis, trodde att vi skulle kunna umgås med andra. Att sonen skulle kunna leka med andra barn. Att jag skulle kunna prata med någon. Det var därför vi bokade. Och det är därför vi aldrig gjort om det. Ensamhet bland andra är den värsta sorten.

Vi har varit ute på många äventyr sedan dess. Idag, när det här skrivs, så var vi som vanligt på en fjälltopp. Vi har hittat vår grej. Där vi är tillsammans men inte ensamma. För vi har varandra och behöver inte anpassa oss efter andras traditioner, förväntningar eller förhoppningar. Vi har bilat och tågat runt Europa, åkt vilse i okända länder, bott på obskyra hotell i Hamburg helt fria från Lollo, Bernie, chicky bits och blickar från dom där som såg oss som dom som inte passade in. Varför? Jo, för att vi inte är ensamma där trots att vi är det.

Nu gör vi som kungen och vänder blad.

Vi växlar upp tvåfamiljen till en femfamilj. Bonus-style. Vi får se vad dom tycker om att göra. Vi kommer att skapa nya traditioner. Midsommar i år firades fjällvandrandes i Åre. Kanske det blir vår tradition? Kanske inte. Vem vet?

Det jag vill skicka med är att var aldrig ensam. Oavsett om det är i en relation, på semestern, jul, midsommar, semester eller vad det kan vara. Skapa dina egna traditioner. Bjud in. Välj bort det som inte känns bra. Välj bara det som känns bra. Strunta i andras traditioner. Bygg dina egna. Det kommer jag att göra. Tillsammans med några jag har valt att vara med. Tillsammans.

Anna Vild

Den så viktiga ceremonin i Mora

“Till alla dessa människors upprättelse, till deras minne och till en påminnelse för vår egen samtid, för oss själva och

När händerna gör hela skillnaden

Jag minns dem som igår. Min pappas händer. Han jobbade på bygge som timmerman och när han kom hem från jobbet och vi hade ätit middag, ja då kunde han visa upp dagens bravader från arbetsplatsen. Ibland hade hans jobbarhänder något sår. Ibland någon sticka, som han måste dra ut. Ibland var det någon självspricka som pappa visade upp. Ju djupare självspricka i fingrarna desto bättre, och man fascinerades som barn. Tänk vad pappa hade jobbat hårt under dagen och vilket spännande jobb han hade.

Detta var före internets tid, så det här var ett av nöjena vid 17-tiden på 70-talet. Ett annat kvällsnöje vid samma tid var ett barnprogram som hette ”Upp med händerna”. Det var ett program där man fick lära sig teckenspråk.

Jag blev imponerad av att man kunde prata genom att göra olika rörelser med händerna. Till programmet fanns det en kortlek där man kunde lära sig ord på teckenspråk. Jag härmade bilderna på korten, så jag kunde teckna hus, katt osv. I programmet fanns också en tävling. Det var det bästa av allt.

Om jag minns rätt skulle man avläsa en mening på teckenspråk och sedan skicka in ett svar med vad som tecknats. Sedan kunde man vinna en present. Ett barn satt på golvet i studion och plötsligt kom ett paket farandes genom luften som barnet fick fånga. Barnet hade lyckats avläsa meningen rätt och därmed vunnit presenten.

Jag trodde då, jag var väl sådär 7 – 8 år, att teckenspråket var ett hemligt språk som bara fanns på TV. Inte visste jag då att teckenspråket skulle följa mig under mitt arbetsliv.

Min kusin jobbade på en förskola och en dag fick jag följa henne till jobbet när jag var ledig från skolan. På hennes avdelning fanns två döva barn och döm om min förvåning när jag såg att teckenspråket inte alls var ett hemligt språk på TV utan ett riktigt språk som fanns i verkligheten.

Ett av barnen lärde mig några tecken och jag blev helt fascinerad över att jag kunde förstå honom. Där och då bestämde jag mig att när jag blir stor ska jag lära mig teckenspråk och det löftet höll jag till mig själv.

När jag sen flyttade till Leksand började jag jobba med teckenspråksproduktioner och jag hamnade i en helt ny värld. Jag fick både döva och hörande arbetskamrater och nu gällde det att lära sig teckna så att jag kunde kommunicera med alla. Det tog sin lilla tid. Kollegorna tolkade i början vad som tecknades, så jag kunde hänga med och det här blev min ingång till dövas värld och teckenspråket.

Nu har jag jobbat med barnprogram på teckenspråk i över 25 år och den 14 maj i år var det exakt 40 år sen som Sveriges Riksdag, som första land i världen, erkände teckenspråket som dövas första språk. Tänk vad händer kan användas till; som arbetsverktyg, som kommunikationsmedel, som kärleksförmedlare osv.

Pappas arbetshänder har vare sig sprickor, valkar eller sår längre. De är mjuka som en barnrumpa när jag håller dem, men det gör ingenting, för det är över 15 år sedan de ”gick i pension.” Jag tittar på mina egna händer och är både ödmjuk och tacksam över vad de har gett mig.

Rektorns nödrop: ”Mayday mayday: Vi måste stänga skolan”

Klockan är 07.15. Jag sitter i bilen på väg till jobbet. Det är min man som kör. Jag lägger märke till att han inte längre bär skjorta. T-shirt och tröja duger numera. Han åker tillbaka till hemmakontoret när han har släppt av mig på skolan.

Sverige har beslutat att skolorna ska hållas öppna trots pandemin. Barnens rätt till utbildning och välmående i sociala sammanhang värderas högt. Vi som jobbar på Hosjöskolan är fast beslutna att göra allt vi kan för att utföra det uppdraget på bästa sätt.

Successivt förändras dock villkoren. Att klara bemanningen utifrån varierande personella förutsättningar blir under våren allt svårare. Varje morgon kl. 06.00 droppar nya sjukanmälningar in. Och varje pling i telefonen betyder att vi är en person mindre för dagen.

Otroligt nog klarar vi det ändå. Vi organiserar om, lägger ihop, byter plats, ändrar planeringar, springer emellan, kortar ner här, förlänger där, tar bort för idag, kompenserar imorgon, stannar lite längre osv. Vi upplever det som någon form av utmaning och belönas med den goda känslan på kvällen att ha klarat det en dag till.

Och våra elever? De överraskar oss! De utvecklar tolerans för förändringar, öppnar upp för okända personer och visar ödmjukhet inför skollunchens alltmer enformiga meny – potatisbullar. Tro mig! Vi har ätit många potatisbullar under det senaste året!

I mars ökar smittspridningen i Falun ännu mer. Nya åtgärder sätts in i skolan. Ändå – efter ett år med covid-19 runt omkring oss – knackar viruset på Hosjöskolans dörr. Inom en vecka insjuknar vi en efter en. Att jag själv ska drabbas räknar jag märkligt nog inte med. Men här ligger jag. Utslagen och matt av huvudvärk, feberfrossa och illamående.

Med den orken som finns kvar inom mig skriver jag till kommunens pandemisamordnare. Mayday, mayday. Vi måste stänga skolan! Ett tungt beslut för mig. Till en början känns det som ett nederlag. Trots att det är det enda rätta. Vi är för få friska kvar. Och de som inte har drabbats av covid-19 ännu måste nu skyddas.

Efter beslutet undervisas några klasser på distans. Andra är lediga på obestämd tid. En grupp fritidspedagoger håller öppet för att ta hand om barnen vars föräldrar måste vara på arbetsplatsen. Jag fokuserar på att informera elevernas föräldrar om läget på skolan. Efter varje mail förväntar jag mig att någon blir arg över att skolan är stängd och att villkoren för hemarbete försvåras pga. av spralliga, rastlösa barn som inte får vara på skolan.

Men ingen visar ilska. Istället fylls mailboxen med hejarop och fina ord som uttrycker förståelse för situationen och tacksamhet över vår arbetsinsats under de senaste 13 månaderna. Det är inte längre febern som värmer utan insikten att något fint väntar på andra sidan av denna svåra tid.

Filosofen Jonna Bornemark skriver att kriser innebär ångest. På andra sidan ångesten finns en frihet. Friheten att upptäcka nytt. Kanske handlar upptäckten om det genuina ömsesidiga förtroendet, dvs. vetskapen om att vi alla alltid vill barnens bästa.