Tänk om jag som ung hade förstått att det som hände inför mina ögon var att mina föräldrar också växte upp. Det var inte bara föräldrarna som såg sitt barn växa upp. Lika mycket åt andra hållet. Som för alla barn, men det förstår man inte då, för föräldrarna är ju gamla. Dom är vuxna. Dom kan allt och vet allt. Dom är tryggheten. Eller borde vara i alla fall. Mina var det.
Men när man, eller jag, blir äldre och börjar kunna dra paralleller blir det kortslutning i huvudet.
Tänk alla nya låtar som mamma kunde nynna på. Hur kunde hon det? Hon hade hört dom i tidigare versioner. Inget är nytt. Trodde aldrig på henne för hon var ju gammal. Men nu nynnar jag på sonens låtar han spelar för mig. Har ju hört dom tidigare. Inget är nytt. Nya jeans som var tajta, vida, långa, korta. Allt är nytt. Inget är nytt.
Den där festen när pappa fyllde 40. Den hade jag för mig själv för snart åtta år sedan. När mamma fyllde 50. Det är två år kvar för mig. Komplett ofattbart för dom var ju vuxna. Kunde allt och visste allt. Var tryggheten. Är det vad som förväntas av mig i dag? Är det så min son ser mig? Som vuxen? Den som kan allt och vet allt. Antagligen är det så och det skrämmer mig. Mycket.
Tänk om man som ung hade förstått att föräldrarna gick igenom precis samma saker som en själv. Osäkerhet. Brist på självförtroende. Funderingar och kval. Det hade inte fungerat. För föräldrar ska vara den stabila klippan. Axeln att luta sig mot. Den som alltid finns där och vet allt. Stödet i livet.
Det är nu den insikten kommer. Att det nog inte var så. För om deras känsla var som min är i dag så är det mer rädsla för att göra fel än en bägare fylld av självförtroende.
Det värsta ögonblicket i mitt liv var dagen då jag skulle berätta för min då sexåriga son att hans mamma och jag skulle skilja oss.
Jag lyfte upp honom i mitt knä och sa som det var.
Lite försiktigt men även med den pragmatiska inställningen jag har till livet.
Han tittade på mig och sa med darrande underläpp: ”Pappa, jag lovar att inte börja gråta”. Där blev jag vuxen. Han var starkare än jag var för jag grät hejdlöst. Inte för det som hade varit och nu var slut utan för hans skull.
I dag kan jag se tillbaka på det som varit och tänka på hur bra vi skötte allt. Den där tiden runt 2013. Då allt gick sönder och nya möjligheter föddes.
Inte ett ont ord har fällts. Vänskapen finns kvar. En trygghet i att sonen alltid kommer att ha två föräldrar även om dom inte var menade att bo ihop. Vi växte upp. Blev vuxna.
Nu ser jag mot horisonten och framtiden med glädje. Det finns något nytt. Något spännande och underbart bara rumt hörnet. En ny start på livet som jag aldrig kunde tänka mig. Knarkar Hemnet. Förlorar budgivningar. Drömmer om dagar, kvällar och nätter tillsammans. Drömmer om att bli vuxen. Att bli den där personen som med självsäkerhet känner att låtarna är gamla och kan nynna dom.
Som blir vuxen. Tillsammans med någon. Som vågar börja om. Börja på nytt. Ett nytt vi.