Politikerna måste satsa på en skogspolitik som främjar både miljö och produktion!

Skogarna är avgörande för att lösa klimatfrågan. 2021 måste bli året då Sveriges politiker går från utredningar till beslut som visar förtroende för skogsbrukets förmåga att både öka produktionen och främja biologisk mångfald. Stark äganderätt och långsiktiga beslut behövs i ett skogsland där 60 procent av virkesvolymen levereras av skogsägande familjer.

Inför det nya året har vi väl alla samma önskan – att pandemin ska klinga av och livet återgå till det normala. Men ur det gamla grekiska ordet pandemi, som betyder hela folket, väcks också önskan att erfarenheten ska bestå: Hela mänskligheten hör ihop. Vi delar ansvaret även för ödesfrågan om klimatet. Först när vi hejdar uppvärmningen av atmosfären, kan vi rädda livsbetingelserna för allt levande på vår planet. Här spelar skogarna en nyckelroll.

FNs klimatpanel IPCC konstaterar att koncentrationen av växthusgaser i atmosfären är förfärande hög. Höljet kring Jorden förlorar därmed sin förmåga att släppa ut planetens värme i rymden. Temperaturen stiger, isarna smälter, naturen förändras och på sikt hotas själva livet.

I januari är det två år sedan fyra riksdagspartier i bred politisk överenskommelse skapade nuvarande regeringsunderlag. Januariavtalet formulerar en politik för miljö, klimat och stärkt utveckling av landsbygd och bioekonomi. 2020 blev utredningarnas år. Skogsutredningen lämnade sitt betänkande. Utredningen om artskyddförordningen startade. Inom myndigheter pågick översyn av regler och råd.

Under 2021 är det dags att leverera. Januariavtalet tycks inse sambanden mellan trygg privat äganderätt och drivkraft för hållbart skogsbruk som klarar både ökad virkesproduktion och ansvar för biologisk mångfald. Stora bidrag till Sveriges klimatarbete kommer från skogarna: Råvaror som kan ersätta fossila material i byggande, bränslen, textilier och det som idag är plast. Växande friska träd som under cirka hundra år tar upp koldioxid, lagrar kol och frigör syre till atmosfären. Klart konstaterar forskningsinstitutet Skogforsk att för Sverige är skogssektorn det ojämförligt bästa redskapet för att minska koldioxidutsläppen.

Rådande svenska skogspolitik, som brukar sammanfattas i frihet under ansvar, har de senaste åren undergrävts av tillkommande EU-direktiv och myndighetsinitiativ. Skogsägare som varsamt har utvecklat höga naturvärden, har berövats sin skog, många gånger utan ersättning. Så kan det inte få fortsätta. 

Naturvård är en investering och en del av skogsföretagandet. Avsättningar där mark inte alls brukas måste vara frivilliga – annars ska staten betala, genom ekonomisk ersättning eller annan mark. Myndigheters olika tolkningar – och onödigt tillspetsad debatt – skapar i dag ett kaos som är absolut kontraproduktivt. Det finns skogsägare inte vågar främja artrikedom eller spara gammal skog, inför risken att förlora sin skog.

Det är dags för svenska politiker att ta djupa andetag, orka se helhet och hitta tillbaka till en skogspolitik som främjar både miljö och produktion. När klimatfrågan ställs på sin spets, är det nödvändigt att begripa att också produktionen bärs av miljöansvar. När skogarna ska öka både virkesleveranser och artrikedom, måste vi skogsägare veta vilka spelreglerna är och att de står sig.

Innerligt önskar jag att 2021 kommer med god hälsa och sund skogspolitik. Att 2021 är Friluftslivets år passar som hand i handsken. Vi skogsägare välkomnar er alla ut i våra skogar! Berätta sedan gärna om skönheten och om skogarnas rika möjligheter.

/Karin Perers, Mellanskogs ordförande

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Användningen av energi i Dalarnas bostäder måste minska snabbare

Under februari drabbades Texas av extremväder som slog ut delstatens totala elnät. Miljontals människor blev utan ström och drygt 60 personer miste livet när snö och kyla drog över den annars heta delstaten i södra USA. Händelserna i Texas är en skrämmande påminnelse till politiker, myndigheter och näringsliv om att klimatomställningen behöver accelerera.

För fyra år sedan antog riksdagen ett klimatmål som innebär att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till år 2045. Ett viktigt steg i det arbetet är energikommissionens mål om att Sverige till år 2030 ska ha 50 procent effektivare energianvändning jämfört med 2005. Men i en ny rapport bedömer nu Energimyndigheten att Sverige inte kommer att nå målet.

Klimatpolitiska rådets årsrapport som släpptes nyligen bekräftar att utsläppsminskningarna går alldeles för långsamt. Om Sverige ska nå klimatmålet behövs en plan för hur investeringar i energieffektiviseringar av byggnadsbeståndet ska finansieras. Det här är något regeringen bör prioritera när man beslutar om hur EU:s återhämtningsfond ska användas i Sverige.

Energieffektivisering av byggnader spelar en nyckelroll i klimatomställningen. I dag står sektorn bostäder och service för 40 procent av Sveriges totala energianvändning, och flerbostadshusen står för 29 procent av uppvärmd area i våra byggnader. Samtidigt blir efterfrågan på el allt större när transport- och industrisektorn ställer om.

Swedisols energieffektiviseringsindex visar att Dalarnas flerbostadshus minskade sin årliga energianvändning med cirka 100 kilowattimmar per lägenhet mellan 2015 och 2019, vilket innebär en minskning med 0,7 procent. Det placerar Dalarna på elfte plats bland landets län. Under samma period minskade lägenheternas energianvändning i hela riket med 4,4 procent. För att nå klimat- och energimålen måste energianvändningen minska betydligt snabbare.

Nyligen lanserade regeringen ett nytt stöd för renovering och energieffektivisering av flerbostadshus. Men förslaget är tyvärr otillräckligt – om Sverige ska nå klimat- och energimålen måste bostadsminister Märta Stenevi våga gå ännu längre och föreslå gröna lån, klimatomställningsbidrag och ett bonus-malus-system som skapar starka incitament för att energieffektivisera byggnader.

Klimatet förstörs med våra pensionspengar

Naturskyddsföreningen granskade AP-fondernas investeringar i fossilbolag redan för ett år sedan. Det visade sig då att de bidrog till både enorma klimatutsläpp och brott mot mänskliga rättigheter.

Sedan dess har första och andra AP-fonden meddelat att de slutar investera i fossilbolag. Det är föredömligt. Men vi nöjer oss inte förrän alla AP-fonder lämnat det fossila bakom sig. 

De statliga AP-fondernas uppdrag är att förvalta våra pensioner så att vi får en trygg framtid. Ändå investerar AP-fonderna fortfarande miljarder av våra pensionspengar i de största hoten mot klimatet och vår framtid: kol, olja och gas. 

Vittnesmålen i skuggan av de fossilbolag som tredje, fjärde och sjunde AP-fonden investerar i är omskakande. Vid kolgruvan Cerrejón i Colombia har utvinningen orsakat torka, undernäring och tvångsförflyttningar av befolkningen.

I Kazakstan har giftig gas läckt ut från ett stort olje- och gasfält och gett barn permanenta hjärnskador. Det är skamligt att våra pensionspengar går till detta.

Precis som en majoritet av svenska folket tycker Naturskyddsföreningen att AP-fonderna ska sluta bidra till klimatkrisen.

Vi uppmanar AP-fonderna att flytta sina investeringar till bolag som bidrar till att lösa klimatkrisen.

Viktig delseger mot bättre avgiftsstrukturer vid kommunal tillsyn i Näringslivet i Dalarna!

2024 blir det förbjudet för kommuner att ta ut avgifter i förväg för livsmedelskontroller, som sedan kanske inte ens blir av i synnerhet nu under corona tider. Den fjärde mars fattade regeringen det beslutet. Från 2022 börjar det nya regelverket att gälla och då förväntas kommunerna börja övergå till att debitera i efterhand. Senast 2024 ska det vara infört i alla kommuner. 

Den modellen bör nu anser jag bli verklighet för alla kontroller och tillsyn hos företag, inte bara livsmedelskontrollerna.

Sveriges kommuner spelar en nyckelroll för företagsklimatet i landet. Kontroller av exempelvis livsmedelshantering och alkoholservering, men också tillsyn inom t ex industrin är viktiga för företagen, både för att säkerställa den egna verksamheten och för att inte behöva utsättas för konkurrens av oseriösa företag. 

Länge har det funnits ett missnöje med de avgifter som kommunerna tar ut för sin tillsyn och bristen på transparens hur man kommer fram till schablonavgifterna som finns på många håll idag.

Många företag förstår inte hur avgifterna har räknats ut eller varför de ska betala i förskott. I många kommuner kommer en faktura i början av året som inte är kopplad till hur mycket tid som måste läggas på att kontrollera verksamheten. 

Granskningar av Näringslivets regelnämnd (NNR) visar också att avgifterna för likadana verksamheter kan skilja sig drastiskt mellan olika kommuner, utan någon uppenbar förklaring.  

Det självklara vore att kommunerna tar betalt först när tjänsten har levererats, det vill säga när kontrollen har skett. Denna modell har prövats framgångsrikt i vissa kommuner redan, med mycket goda resultat. Både för kommunen och företaget blir det tydligare hur resurserna används och vad avgifterna går till. 

Svenskt Näringsliv har under flera år drivit på att det bör ske en förändring av avgiftsmodellen. Nu blir det verklighet på ett område. 

Men det finns ingen anledning att stanna där. När avgifterna för livsmedelskontrollerna görs om är det ett gyllene läge att se över andra tillsynsavgifter och att införa efterhandsdebitering även där. 

Fördelarna skulle vara stora, i form av ökad nöjdhet hos företagen och ökad tydlighet i hur avgifterna används och räknas ut.

Det allra viktigaste kanske i detta sammanhang är dock att inte bara gå över till efterdebitering utan att man samtidigt ser över hur avgifterna är kopplade till den faktiska tillsyn och tid man lägger ner. Först då blir det helt transparant och förståeligt för den enskilde företagaren. Med det kommer också en kultur kring att hjälpa företagaren göra rätt i samband med tillsyn.

Det vinner både näringsliv och kommuner på och i dessa tider har man en gyllene chans att påbörja detta arbete i Dalarnas kommuner för att hjälpa många hårt utsatta näringar.

Till er som röstade för nedläggning av Säfsgården

Beslutet som fattades gällande äldreomsorgen i Ludvika kommun den 16 oktober 2019 innebar för äldreboendet Säfsgården i Fredriksberg att hela demensavdelningen (fem platser) försvann och resterande tolv platser med heldygnsomsorg görs om till ”särskilt boende med hemtjänst”. Nedanstående är en konkret beskrivning av beslutet omsatt i praktiken.

Det är inte mänskligt att som min mor behöva flytta till ett äldreboende (Solsidan) i Ludvika, därför att situationen hemma blev ohållbar trots maximal insats från hemtjänsten. Hon har bott i samma hus i Fredriksberg i över 60 år, och har ingen anknytning alls till Ludvika. Att behöva flytta till ett okänt ställe med bara okända människor omkring sig, och inte känna igen sig då hon tittar ut genom fönstret, har varit en mycket jobbig upplevelse för henne. Hon har nu bott där i ett halvår.

 En utredning har gjorts, och hon har fått demensdiagnos. Återigen är en flytt på gång. På Solsidan finns inga demensplatser. Det är Skogen i Ludvika, Granliden i Grängesberg eller Solgärde i Sunnansjö som gäller. Ny okänd plats med nya människor. 

Ingen värdig behandling

Fredriksberg med omnejd har hög medelålder, behovet av äldreomsorg kommer inte att minska. Sett ur det perspektivet är beslutet från 2019 inte relevant. Hade Säfsgården funnits kvar kunde min mor först ha kommit till äldreboende med heldygnsomsorg, och sedan bara flyttat inom huset då hon behövt en demensplats.

Det är inte värdigt att behandla de äldre som det är ordnat idag, och jag undrar hur du Åsa Bergkvist (socialdemokratisk ordf. i vård- och omsorgsnämnden) och de andra som fattat beslutet kan sova gott om nätterna?

Det är de äldre som får betala priset, och deras anhöriga ska försöka förklara det som inte går att förklara, nämligen varför man i slutet av sitt liv ska flyttas runt till ställen man inte har den minsta anknytning till för att få tillgång till den omsorg man betalat skatt för under hela sitt vuxna liv. Skulle ni beslutsfattare kunna förklara det? 

Besviken på socialdemokraterna

Det är nu brist på demensplatser vilket ni borde kunnat förutse, och anledningen till nedläggningen på Säfsgården var dålig beläggning (!). Ingen äldre människa borde behöva flytta till ställen där man inte har någon anknytning. Men då ni tydligen anser att det är helt i sin ordning att säfsingarna ska flyttas till Ludvika, Grängesberg eller Sunnansjö, så är ju inte vägen längre åt andra hållet. Så varför kunde man inte lika gärna fylla upp platserna i Fredriksberg med äldre från andra delar av kommunen? Eller är rösterna i de kommundelarna något ni inte vill riskera när det blir val? Man kan ju inte säga att man i Ludvika kommun utmärkt sig på så sätt att man flyttat något till Fredriksberg, det brukar vara åt andra hållet som verksamheter flyttas. Jag behöver väl inte säga att jag är mycket besviken på de socialdemokrater som röstade för nedläggning av Säfsgården. I hela mitt liv har jag röstat s, men nu får ni visa er värdiga min röst innan ni får den igen. För mig innebär socialdemokrati att värna om de svagare, de äldre och stå upp för alla människors lika värde.

Fler snabbladdare för elbilar krävs – en tydlig strategi och styrning saknas

Under sportlovsveckorna är trafiken intensiv på Dalarnas vägar, inte minst till våra skidanläggningar. Allt fler kör elbil och behöver stanna för att ladda sitt fordon någonstans längs vägen. Antalet snabbladdningar i Dalakrafts laddare för januari har ökat med 247% mellan 2020 och 2021. Det betyder att det blir högt tryck på snabbladdarna som finns utplacerade på strategiska platser. 

Under vissa tider kan det göra att man behöver köa för att få ladda sin bil, vilket naturligtvis kan vara frustrerande när man snabbt vill komma fram till sin destination. 

Det väcker frågan vem som har det övergripande ansvaret för att göra det lika enkelt och bekvämt att köra elbil som att köra med en förbränningsmotor?

Regeringen har lovat att den ska understödja elektrifieringen av transporter och menar att fler eldrivna bilar är en av nycklarna i omställningen för att minska växthusgasutsläppen. Ett etappmål är att utsläppen från inrikes transporter ska minska med minst 70 procent senast år 2030 jämfört med år 2010. Målet är att Sverige ska vara fossilfritt 2045. Det betyder att det är bråttom. Inte minst med tanke på hur mycket besöksnäringen betyder för Dalarna.

Men det saknas en tydlig strategi, styrning för och samordning av hur den nödvändiga utbyggnaden av snabbladdare ska gå till.

Kravet på allt snabbare laddare med högre effekt ökar från de som kör elbil. Det medför att destinationsladdarna blir allt dyrare. Att sätta upp en snabbladdare kostar idag drygt 800.000 kr. Utöver det tillkommer det en årlig driftkostnad på ca 100 000 kr/år. Det betyder att det tar många år innan den eventuellt betalar sig.

Det är en anledning till varför det behövs stora statliga insatser för att bygga ut den infrastruktur som alla är överens om är nödvändig.  

Dalakraft har tagit sitt ansvar och har för tillfället 11 snabbladdare på utvalda platser längs de mest trafikerade vägarna genom länet. Dessutom planerar vi för ytterligare två inom kort.

Men det finns fler aktörer som måste agera nu för att svara mot det snabbt växande behov vi ser inom kort. 

Länsstyrelsen Dalarna som har uppdraget att leda det regionala arbetet med att förverkliga regeringens politik för energiomställning. Länsstyrelsen i Västra Götaland har redan agerat i den riktningen. 

Kommuner, regioner, myndigheter och näringsliv måste samverka för att skapa en fungerande utbyggnad av infrastrukturen för laddbara fordon. Inte minst för att de kommer att få behov för sina egna transporter. 

Hela besöksnäringen i Dalarna borde ha ett starkt intresse av att inte bromsas av brist på laddare. Varför skulle inte Dalarna kunna vara en föregångare på det här området?

Nu väntar vi på många initiativ så att vi gemensamt kan göra det till en positiv upplevelse att besöka Dalarna – även med elbil.