Idrottsvärlden håller andan – igen

Samhället och idrotten bävar för den andravåg av smitta som nu verkar vara på väg.

Jag förstår alla restriktioner, de behövs.Men ändå har jag väldigt svårt att acceptera en vardag utan sport.

För bara någon vecka sedan kändes läget mycket mera hoppfullt när det gäller virusbekämpning och att kunna genomföra en vintersäsong på ett acceptabelt sätt.

Då stod vi förväntansfullt och småfrustade inför seriestart i exempelvis ishockey, innebandy och bandy. Jag vet att energin låg en bit över ytläge hos många sportintresserade, trots att arenorna i stort sett är tomma och konsumenterna är beroende av TV och radio.

Nu…känns det inte speciellt hoppfullt.I skrivande stund har bandyn meddelat att den redan uppskjutna premiären förmodligen pausas till den 19 november. Den haltande SHL-tabellen lär inte kunna börja visa sig utan hälta på länge än och flera av lagen är rejält drabbade av Covid 19.

Kan fotbollen spelas klart? Kan innebandyn fortsätta? Koras svenska mästare? Frågorna är många, svaren få.

När ni läser detta kanske idrotten tvingats till ännu mer drastiska åtgärder som har vidtagits. Stängs allt ned, går det att genomföra någon elitidrott över huvud taget?

Det här är en balansgång. Ett akrobatnummer där underhållning för ett sargat samhälle bör vägas mot smittsituationen i landet, där idrottslig rättvisa (slagstyrkan i lagen pga sjukdomen, möjlighet att träna) måste vägas mot respekten för andra, i många fall svårt sjuka, människors situation.

Jag minns våren med en stor tomhet.

Inga slutspel och kval. Ingen fotbollspremiär när gräset började gro och lukta så där gott som bara färskt gräs kan lukta. Inget av den krydda som egentligen är det som är belöningen för den monotona serielunken.

Men…i sanningens namn – jag fick mycket gjort också. Så visst fylldes tomheten med värdefullt innehåll. Jag hade aldrig fått ihop mina 102 golfrundor med en normal sportkalender under vår och sommar. Jag hade aldrig fått våra stugor ute på gården målade och jag hade aldrig fått andra projekt kring huset färdigställda.

Min känsla i nuläget är att ingen vet vad som händer med någonting.Så sent som för några dagar sedan låg mitt schema stadigt. Nu har flera uppdrag fallit bort och efter den utveckling som vi ser befarar jag att fler trista besked kommer.

Jag och många med mig håller andan. Ovissheten och okunskapen inför detta virus är baske mig det läskigaste jag varit med om under min livstid.

Ett dödligt virus och inte minst eftersom svensk A-kassa inte ersätter arbetslösa företagare med verksamhet i ”enskild firma”.

/Pelle Marklund, krönikör

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Den blåvita ballongen flyger mot allt högre höjder

Tänk er en stor, mäktig, marinblå ballong, dekorerad med vitt och lite gult. Plötsligt sticker något hål på den… Men

När barn ser sina föräldrar bli….vuxna?

Tänk om jag som ung hade förstått att det som hände inför mina ögon var att mina föräldrar också växte upp. Det var inte bara föräldrarna som såg sitt barn växa upp. Lika mycket åt andra hållet. Som för alla barn, men det förstår man inte då, för föräldrarna är ju gamla. Dom är vuxna. Dom kan allt och vet allt. Dom är tryggheten. Eller borde vara i alla fall. Mina var det.
Men när man, eller jag, blir äldre och börjar kunna dra paralleller blir det kortslutning i huvudet.

Tänk alla nya låtar som mamma kunde nynna på. Hur kunde hon det? Hon hade hört dom i tidigare versioner. Inget är nytt. Trodde aldrig på henne för hon var ju gammal. Men nu nynnar jag på sonens låtar han spelar för mig. Har ju hört dom tidigare. Inget är nytt. Nya jeans som var tajta, vida, långa, korta. Allt är nytt. Inget är nytt.

Den där festen när pappa fyllde 40. Den hade jag för mig själv för snart åtta år sedan. När mamma fyllde 50. Det är två år kvar för mig. Komplett ofattbart för dom var ju vuxna. Kunde allt och visste allt. Var tryggheten. Är det vad som förväntas av mig i dag? Är det så min son ser mig? Som vuxen? Den som kan allt och vet allt. Antagligen är det så och det skrämmer mig. Mycket.

Tänk om man som ung hade förstått att föräldrarna gick igenom precis samma saker som en själv. Osäkerhet. Brist på självförtroende. Funderingar och kval. Det hade inte fungerat. För föräldrar ska vara den stabila klippan. Axeln att luta sig mot. Den som alltid finns där och vet allt. Stödet i livet.

Det är nu den insikten kommer. Att det nog inte var så. För om deras känsla var som min är i dag så är det mer rädsla för att göra fel än en bägare fylld av självförtroende.

Det värsta ögonblicket i mitt liv var dagen då jag skulle berätta för min då sexåriga son att hans mamma och jag skulle skilja oss.

Jag lyfte upp honom i mitt knä och sa som det var.

Lite försiktigt men även med den pragmatiska inställningen jag har till livet.

Han tittade på mig och sa med darrande underläpp: ”Pappa, jag lovar att inte börja gråta”. Där blev jag vuxen. Han var starkare än jag var för jag grät hejdlöst. Inte för det som hade varit och nu var slut utan för hans skull.

I dag kan jag se tillbaka på det som varit och tänka på hur bra vi skötte allt. Den där tiden runt 2013. Då allt gick sönder och nya möjligheter föddes.

Inte ett ont ord har fällts. Vänskapen finns kvar. En trygghet i att sonen alltid kommer att ha två föräldrar även om dom inte var menade att bo ihop. Vi växte upp. Blev vuxna.

Nu ser jag mot horisonten och framtiden med glädje. Det finns något nytt. Något spännande och underbart bara rumt hörnet. En ny start på livet som jag aldrig kunde tänka mig. Knarkar Hemnet. Förlorar budgivningar. Drömmer om dagar, kvällar och nätter tillsammans. Drömmer om att bli vuxen. Att bli den där personen som med självsäkerhet känner att låtarna är gamla och kan nynna dom.

Som blir vuxen. Tillsammans med någon. Som vågar börja om. Börja på nytt. Ett nytt vi.

Bor du fortfarande kvar i Grycksbo?

– Du pratar då med allt och alla, får jag höra ibland. Och visst, det stämmer nog om jag riktigt
Anna Vild

Tragiken när hon frågade om vi visste

”Förändring till det bättre har sällan varit bekvämt genom historien.” De senaste åren har livliga diskussioner väckts kring den svarta

En gnagande oro över utbyggnaden

Att jobba är inte slitsamt, det är oron som tar på krafterna. Under hösten hade vi en vattenskada i vårt