Därför står jag nu på den obrukbara toaletten med snickarbältet om midjan och undrar – var ska man börja?
Ibland undrar jag om det är en mening med det som sker – även om det är av det tråkigare slaget. Vi har fått en vattenskada på en toalett i vårt lilla hus. Det har blivit början till ett byggprojekt som jag inte ser något slut på. Ett ingrepp i huset har en skrämmande förmåga att tvinga fram nya åtgärder på andra ställen i huset likt fallande dominobrickor. Antingen de behövs eller inte.
Det sista påståendet kan ju diskuteras och det är det vi gör – min hustru och jag. Eller diskuterar och diskuterar – hon gasar och jag försöker bromsa.
– Jag trodde att vårt hus var klart, försöker jag.
Men då får jag så många argument för förändring att jag tror att hon laddat länge och bara väntat på rätt tillfälle att avlossa dem. Jag förstår att det bara är att kapitulera.
Inte höll mormor och morfar på så här, inte ens mina föräldrar bytte ut köket eller målade om i sovrummet efter ha sett någon ny färgtrend i Allas veckotidning. De byggde sitt hem i den stil som passade dem och som de hade råd med, och sedan fick det vara bra.
Men okej, det är nya tider och jag måste väl hänga med.
Det finns människor som verkar se förändring och renovering av sitt hem som meningen med livet. Du kan se dem varje vecka i en tidning i din närhet eller i ett av alla TV-program som handlar om att bygga till, bygga ut eller bygga om. De mest extrema köper ett gammalt förfallet ruckel bara för att få renovera – jag blir bara trött!
Jag tänker att den här bygg- och inredningshysterin är en form av terapi för att människor ska känna att de gör något meningsfullt av sina liv. Kanske också för att man vill uppleva förändring i en tillvaro som annars är präglad av vardagens rutiner – jobba, äta, träna, se på TV, sova.
Visst, jag behöver säkert också lite terapi och förändring – där har min hustru hittat en blotta i min gard. Därför står jag nu på den obrukbara toaletten med snickarbältet om midjan och undrar – var ska man börja?
Jag erkänner att jag har genomfört stora byggprojekt i huset tidigare, men då var jag kanske 30 år yngre och mer motiverad. Sedan dess har kapsågen samlat mycket damm och vattenpasset torkat.
Dessutom känns det som om min prestationsångest har tilltagit efter alltför idogt surfande på Hemnet där jag sett alla fantastiskt snygga och nyfixade hus. Nu gäller det nämligen också att jobba med siktet inställt på att sälja huset någon gång framöver. Då får det inte finnas några glipor i muren eller lutande linjer.
Nu har jag istället börjat googla efter hantverkare som kan hjälpa min fru att förverkliga hennes drömmar. Lite ont gör det i mitt ego att anlita en byggfirma och i mitt inre ekar det gamla uttrycket ”Bra karl reder sig själv”.
Men min tröst är att ingenting går upp mot en nöjd och glad hustru i huset.
/Jon Norberg