Jag trodde att vårt hus var klart!

Därför står jag nu på den obrukbara toaletten med snickarbältet om midjan och undrar – var ska man börja?

Ibland undrar jag om det är en mening med det som sker – även om det är av det tråkigare slaget. Vi har fått en vattenskada på en toalett i vårt lilla hus. Det har blivit början till ett byggprojekt som jag inte ser något slut på. Ett ingrepp i huset har en skrämmande förmåga att tvinga fram nya åtgärder på andra ställen i huset likt fallande dominobrickor. Antingen de behövs eller inte.

Det sista påståendet kan ju diskuteras och det är det vi gör – min hustru och jag. Eller diskuterar och diskuterar – hon gasar och jag försöker bromsa.

– Jag trodde att vårt hus var klart, försöker jag.

Men då får jag så många argument för förändring att jag tror att hon laddat länge och bara väntat på rätt tillfälle att avlossa dem. Jag förstår att det bara är att kapitulera.

Inte höll mormor och morfar på så här, inte ens mina föräldrar bytte ut köket eller målade om i sovrummet efter ha sett någon ny färgtrend i Allas veckotidning. De byggde sitt hem i den stil som passade dem och som de hade råd med, och sedan fick det vara bra.

Men okej, det är nya tider och jag måste väl hänga med.

Det finns människor som verkar se förändring och renovering av sitt hem som meningen med livet. Du kan se dem varje vecka i en tidning i din närhet eller i ett av alla TV-program som handlar om att bygga till, bygga ut eller bygga om. De mest extrema köper ett gammalt förfallet ruckel bara för att få renovera – jag blir bara trött!

Jag tänker att den här bygg- och inredningshysterin är en form av terapi för att människor ska känna att de gör något meningsfullt av sina liv. Kanske också för att man vill uppleva förändring i en tillvaro som annars är präglad av vardagens rutiner – jobba, äta, träna, se på TV, sova.

Visst, jag behöver säkert också lite terapi och förändring – där har min hustru hittat en blotta i min gard. Därför står jag nu på den obrukbara toaletten med snickarbältet om midjan och undrar – var ska man börja?

Jag erkänner att jag har genomfört stora byggprojekt i huset tidigare, men då var jag kanske 30 år yngre och mer motiverad. Sedan dess har kapsågen samlat mycket damm och vattenpasset torkat.

Dessutom känns det som om min prestationsångest har tilltagit efter alltför idogt surfande på Hemnet där jag sett alla fantastiskt snygga och nyfixade hus. Nu gäller det nämligen också att jobba med siktet inställt på att sälja huset någon gång framöver. Då får det inte finnas några glipor i muren eller lutande linjer.

Nu har jag istället börjat googla efter hantverkare som kan hjälpa min fru att förverkliga hennes drömmar. Lite ont gör det i mitt ego att anlita en byggfirma och i mitt inre ekar det gamla uttrycket ”Bra karl reder sig själv”.

Men min tröst är att ingenting går upp mot en nöjd och glad hustru i huset.

/Jon Norberg

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Fullsatta arenor att vänta

Om en vecka kan många idrottsarenor vara svåra att komma in i. Men inte på grund av smittorisken. Nej, i så fall av en betydligt trevligare anledning.

Det kallas för ”lapp på luckan, slutsålt”.

Det är den 29 september som restriktionerna släpps. Ett datum som många supportrar, all idrottspublik, har sett fram emot.Längtan har varit lång.

Under 18 månader har arenorna gapat tomma. Visst, några enstaka åskådare har släppts in, men det är först nu om några dagar som det blir som förr igen.

Om knappt en vecka får det stora flertalet som vill köpa biljett möjlighet att göra det.

Är det då självklart att det blir fullsatt? Mitt tips är att det blir så. Många klubbar kommer att spinna på effekten, göra det till en grej att visa upp en fullsatt arena. Jag är ganska säker på att de föreningar som har en stark supporterskara lyckas locka många till den första hemmamatchen efter den 29 september.

Men, låt mig tillägga – det blir ingen självklarhet att fylla alla platser för ishockey- och fotbollslag som ligger en bit ned i tabellen. I den allsvenska fotbollen blir det ingen lapp på luckan i Östersund och Örebro.

Leksands hemmamöte mot Oskarshamn den 7 oktober är förmodligen tänkt att bli en sprakande och festlig hyllningskväll till idrottspublikens återkomst här i Dalarna. För att det ska blir en gnistrande kväll behöver ”stjärngossarna” lyfta sig, annars blir det svårt att sälja biljetter – även till de mest inbitna leksingar.

Även om försäsongen och starten på CHL lovat gott så har Leksands öppning av SHL varit blek. Och då är det snällt sagt. Det som i försäsongsmatcherna har karaktäriserats av fullt fokus, stabilt försvarsspel och en kraftfull offensiv, har förbytts till tveksamhet, mental frånvaro och försiktigt spel.

När ni läser det här kanske det har vänt för Leksand. Om inte…då finns det anledning att känna viss oro. En dålig start på SHL kan bita sig fast. Det fick en etablerad klubb känna på ifjol.

Men låt oss inte måla f-n på väggen. Det finns så många faktorer som talar för att Leksands IF har förmågan att börja vinna och klättra i tabellen. Klubbens ledning har kraften, kompetensen och kreativiteten för förändring när det krävs.

Publiken är superviktig och behövs på arenorna, inte minst för Brage, som – av någon märklig anledning – har hamnat i en svår situation av superettanfotbollen.

Bottenläge i en tabell, där minst åtta (!) lag riskerar att åka ur. Hösten kommer att bli extra ruggig och kall för Bragesupportrarna.

Lyckan – så förgänglig och onödig?

– Thomas, vad gör dig lycklig?

Frågan kom oväntat under en bilfärd med en ung person jag inte känner så väl men har kommit att respektera och beundra.

Den drog igång tankar. Funderingar. Triggade lite rädsla. För vad svarar man på en privat fråga. Från någon man inte känner så bra.

Det självklara är en ctrl c + ctrl v på alla floskler. Det man förväntas svara. Mina barn, mitt jobb, mitt hem, mina vänner och en hel del till. Men är det så enkelt?

Finns lyckan i andra? I saker? Eller finns den i dig själv? Är det en blandning? Ett tillstånd? Många gånger hakas nog den önskade lyckan upp på något som kan komma i framtiden.

Något man önskar ska komma. Med lyckan i släptåg. Automatiskt.

Om bara jag får jobbet. Om bara jag träffar någon. Om bara vi kan börja prata med varandra. Om bara jag vinner på Lotto. Om bara jag kan köpa bilen/sommarstugan/senaste telefonen/åka på semester. Om bara. Om.

Hela tiden ”om”.

Sen förgängligheten. Lycklig en sekund och olycklig nästa. Eller? Kan förhållandet krascha över en natt eller att man förlorar en när och kär och man fortsätter att vara lycklig. Men ledsen över det man förlorat.

Kan man ha flera spår i livet samtidigt?

Jag tror att det är grunden till att vara lycklig. Att inte låta negativa saker spilla över samtidigt som positiva får göra det. Jobbet kan vara skit men man kan vara lycklig och glad hemma. Tar man däremot med sig skiten hem så är man nog illa ute och på väg till ett olyckligt ställe.

Går det att träna på att vara lycklig då? Det borde det väl göra. Som med allt annat. Det man tränar på blir man bättre på. Gäller garanterat även när det gäller att vara olycklig. Bara att fortsätta älta och inte släppa det som varit. Lättare sagt än gjort givetvis.

Tillbaka till bilturen. Den dagen som gav mig så mycket. En insikt i att det går att vara lycklig även om allt är vansinnigt tufft. Mitt sällskap på vägarna uppåt i Dalarna berättade om just att träna på att vara lycklig. Det satte sig i mitt huvud och jag fick lov att höra av mig igen för att få veta mer. Hur gör man? Hur har hon gjort?

Och svaret kom direkt:

”När jag var 15 kände jag för första gången den här intensiva känslan av lycka. Upplevelsen av en lugn och trygg middag med en fin familj gav mig sådan tacksamhet. För jag vet hur motsatsen känns. Och jag trodde inte att jag skulle få den upplevelsen av trygghet. Så nya upplevelser som visade för mig att det går att leva ett bra liv med en tuff livshistoria. Och att lära mig att ta emot kärlek och värme från andra. För om saker varit tufft i livet kan det vara svårt att ta emot lycka och det är också en träningsform. Både att skapa och ta emot lycka!”

Det är alltså en träningsform. Att både skapa och ta emot lycka. Bara för att det tidigare varit tufft innebär det inte att det alltid kommer att vara det.

Lev här och nu. Älta inte gammalt. Vänta inte på något som kanske kommer. Det som händer framför ögonen här och nu är livet. Ta vara på det. Kommer inte tillbaka.

Pangidén med kläder från förr

Jag fick ett ryck häromdagen. Jag bestämde mig för att lägga undan mina sommarkläder för säsongen och ta fram höstkläderna.

Att resa eller inte resa – det är frågan

Jag och min hustru längtar efter att kliva på ett flygplan och dra iväg till sol och värme i höst

Fotbollsarenor med egenheter

Jag har en egenhet.Det är möjligt att jag har flera, det får andra svara på.

En sak som tydligt slår mig emellanåt, det är min fascination över mindre fotbollsarenor runt om i landet.

Jag ser dem när jag rullar runt på vägarna under mina resor som sportkommentator i TV och radio. Som exempelvis den lutande fotbollsplanen vid E 45 norr om Alingsås.

Vet att jag efter den visuella besiktningen börjar fantisera över vad som hänt på just den arenan genom åren, när storhetstiden var och vilka talanger som fostrats i just den klubben. Ibland är det också så, att jag måste ta reda på klubbfärger och kolla klubbens nuvarande serietillhörighet.

Följ med på en liten resa och några av mina historier.

Här i Dalarna finns naturligtvis ett knippe fantastiska idrottsplatser. Som Tansvallen i Grycksbo med sin kulturhistoriskt takade dansbana intill långsidan, eller Ryavallen i Malungsfors, som på 80-talet hade ett underbart underlag, eller Brunnsjöliden i Hedemora där man inte hörde lagkamraterna när ett tåg passerade.

Utser jag någon till den vackraste eller mest speciella i Dalarna, då sparkar säkert många bakut.

Min senaste favorit på det här området ligger i nordvästra Hälsingland, i Los.

Den här säsongen bevakar jag Östersunds allsvenska hemmamatcher för Radiosporten och passerar Los och Nickelvallen titt som tätt. Vid varje tillfälle drar fantasin iväg med mig.Los är ett samhälle man också blir lite nedstämd av att passera. Här märks förfallna hus, utflyttning och det finns otaliga märken efter en mer levande tid när gruvan (koppar och kobolt) blomstrade.

Nickelvallen är en traditionell fotbollsarena i gärdsgårdsserierna. Lite speciellt är, att ena kortsidan ligger nära och parallellt med den sargade genomfarten, riksväg 296. Ett lite för högt skott susar över biltaken.

Av vad jag kan se när jag åker förbi så är arenan väldigt välbehållen, trots att fotbollslaget förmodligen är så gott som dödsdömt. Om det ens existerar?

Loos IF och Nickelvallen har kanske inte fostrat massor av stjärnor. Men en är i alla fall Borlängebon Anders Bergström, skidåkaren med deltagande i OS såväl 1994 som 1998, och med Loos IF (jo, det kan stavas även så) som sin moderklubb. Senare blev Anders också chef för Svenska Skidspelen.  När jag växte upp på 70-talet och blev intresserad av fotboll så började jag min sprakande karriär (som högst div V) i Norrala IF, strax norr om Söderhamn. Det blev min moderklubb.

Hemmaarenan hade egentligen bara det fantasilösa namnet IP, men kallades i folkmun för ”Långåker”.

En generös bonde i grannskapet hade lånat ut sin mark till en fotbollsplan. Runt om linjerna gick det kor. Mellan respektive straffpunkt och in i respektive målbur gick ett ”dike”, cirka 4-5 meter brett. Sparkades en hård markboll i den riktningen gjorde doseringen på försänkningen att bollen rullade i rännan från mål till mål.Det var även där min tränare, förmodligen utan någon utbildning alls, brast ut i orden jag aldrig glömmer:

”Pojkar, idag är det så varmt att ni inte behöver värma upp…”