Jag trodde att vårt hus var klart!

Därför står jag nu på den obrukbara toaletten med snickarbältet om midjan och undrar – var ska man börja?

Ibland undrar jag om det är en mening med det som sker – även om det är av det tråkigare slaget. Vi har fått en vattenskada på en toalett i vårt lilla hus. Det har blivit början till ett byggprojekt som jag inte ser något slut på. Ett ingrepp i huset har en skrämmande förmåga att tvinga fram nya åtgärder på andra ställen i huset likt fallande dominobrickor. Antingen de behövs eller inte.

Det sista påståendet kan ju diskuteras och det är det vi gör – min hustru och jag. Eller diskuterar och diskuterar – hon gasar och jag försöker bromsa.

– Jag trodde att vårt hus var klart, försöker jag.

Men då får jag så många argument för förändring att jag tror att hon laddat länge och bara väntat på rätt tillfälle att avlossa dem. Jag förstår att det bara är att kapitulera.

Inte höll mormor och morfar på så här, inte ens mina föräldrar bytte ut köket eller målade om i sovrummet efter ha sett någon ny färgtrend i Allas veckotidning. De byggde sitt hem i den stil som passade dem och som de hade råd med, och sedan fick det vara bra.

Men okej, det är nya tider och jag måste väl hänga med.

Det finns människor som verkar se förändring och renovering av sitt hem som meningen med livet. Du kan se dem varje vecka i en tidning i din närhet eller i ett av alla TV-program som handlar om att bygga till, bygga ut eller bygga om. De mest extrema köper ett gammalt förfallet ruckel bara för att få renovera – jag blir bara trött!

Jag tänker att den här bygg- och inredningshysterin är en form av terapi för att människor ska känna att de gör något meningsfullt av sina liv. Kanske också för att man vill uppleva förändring i en tillvaro som annars är präglad av vardagens rutiner – jobba, äta, träna, se på TV, sova.

Visst, jag behöver säkert också lite terapi och förändring – där har min hustru hittat en blotta i min gard. Därför står jag nu på den obrukbara toaletten med snickarbältet om midjan och undrar – var ska man börja?

Jag erkänner att jag har genomfört stora byggprojekt i huset tidigare, men då var jag kanske 30 år yngre och mer motiverad. Sedan dess har kapsågen samlat mycket damm och vattenpasset torkat.

Dessutom känns det som om min prestationsångest har tilltagit efter alltför idogt surfande på Hemnet där jag sett alla fantastiskt snygga och nyfixade hus. Nu gäller det nämligen också att jobba med siktet inställt på att sälja huset någon gång framöver. Då får det inte finnas några glipor i muren eller lutande linjer.

Nu har jag istället börjat googla efter hantverkare som kan hjälpa min fru att förverkliga hennes drömmar. Lite ont gör det i mitt ego att anlita en byggfirma och i mitt inre ekar det gamla uttrycket ”Bra karl reder sig själv”.

Men min tröst är att ingenting går upp mot en nöjd och glad hustru i huset.

/Jon Norberg

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Och den ljusnande framtid är er?

Sommaren tar sina första stapplande steg samtidigt som det strax är dags för nybakade studenter att göra detsamma i vuxenlivet. Stegen ut i det okända där så mycket väntar. Kärlek, utmaningar, sorg, arbete, mer studier, arbetslöshet och allt som hör livet efter gymnasiet till.

Var du förberedd? Kan man vara det? Självklart inte då man inte vet vad man ska förbereda sig för. Jag var det inte.

Jag har förmånen att arbeta med ungdomar som är i det härliga skedet i livet. Där allt är möjligt. Där inget känns för svårt. Där tiden inte jobbar emot utan för. Där allt komma skall. Och man är säker på att det gör det.

Det är viktigt att påminnas om hur det en gång var och ställa sig frågan varför det inte kan vara så fortfarande. För det kan det!

Varför målar vi upp problem istället för att se möjligheter? Så länge vi andas finns möjligheterna att göra det där vi vill. Ut med huvudet genom kupéfönstret för det kan faktiskt vara så att det är fartvinden som känns och att tågmötet inte sker just då.

Våga sök utbildningen fastän du är 47 år ung. Våga satsa på kärleken. Våga byta jobb. Våga säga ifrån. Våga.

Livet består av så mycket. Och går så fort. Känn fartvinden. Och njut.

För tre år sedan fick jag dela ut ett pris till en ung tjej som tog studenten vid Leksands gymnasium. Det var en dag som inte förtjänas att kallas sommar. Snålblåsten ven. Kvicksilvret orkade sig kanske upp över tolv grader. Och till råga på allt fastnade flaggan som skulle hissas på halv stång.

Där stod dom. Studenterna med blicken mot framtiden. Med den unika framtidstron som man bara har där och då.

En lite försiktig tjej tog emot priset.

Idag, när det här skrivs är det nationaldag, såg jag henne hålla nationaldagstal 500 år efter att Dalarnas Allmoge och Bergsmän framgångsrikt utkämpade slaget vid Brunnbäck.

På plats men digitalt sänt som så mycket annat idag under pandemins andra år.

Hon utmanar sig själv varje dag. Vi jobbar ihop nu så jag vet. Den utvecklingen.

Det är därför jag gör det jag gör. För att få se just det.

Våra unga har haft en jobbig tid. Och har. Och kommer att ha. Distansundervisning är inte för alla. Dom har missat den tid i livet som kanske är den roligaste. Där man formas. Istället för studentflak är det Teams, Zoom och Skype.

I allt tragiskt som händer så kanske det inte känns så hårt. Men deras tid i pandemin är så mycket längre sett till levd tid än min. Tänk när ni var unga. Sommarlovet kändes oändligt. Semestern idag är en grisblink. Det är just därför. För att levd tid då var kort i jämförelse med det som händer nu. Och så ska dom ut i en tid där instegsjobben har försvunnit. Restaurang, butik, besöksnäring. Tomt. Stängt. Det är tufft nu.

Nåja, vad är väl en studentbal på slottet? Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles… alldeles underbar. Det får dom aldrig veta.

Men det vi vet är att livet är precis så. Ta hand om det. Satsa. Kom ihåg känslan från ungdomen när allt var möjligt.

Så blir den ljusnande framtiden vår.

Nu kör vi!

Anna Vild

Vi majar stången, men inte källan?

Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor – med årets möjlighet, för oss att greppa ogräset vid fötterna,

Ta bort den dumma ”lellon”

”Plötsligt, från ingenstans, dök det upp ett stort kattdjur vid bilens högra sida och började jaga mig.” För en tid

När tiden är inne för att somna

”Hej då Buster. Vi ses efter skolan, hade hon sagt. Kramade om sin nallebjörn för sista gången, och stängde dörren.”

Den blåvita ballongen flyger mot allt högre höjder

Tänk er en stor, mäktig, marinblå ballong, dekorerad med vitt och lite gult. Plötsligt sticker något hål på den… Men