Utan samarbete blir det väldigt få framgångar

En plan för gemenskap krävs

Många av oss frågar sig säkert varför landsbygden i många regioner inte lyckas med att bryta de negativa tendenserna. Vi saknar visserligen inte lyckade satsningar om vi ser en generation tillbaka – exempelvis fjällorternas publiksuccéer och framväxten av mängder av småskaliga livsmedelsföretag – men vi förmår ändå inte försvara vår viktiga vardagsservice och vårt behov av stora investeringar i bl.a. vägar, bredband och järnvägar.

Vi som bor på landsbygden i tätorter eller däremellan hör visserligen av oss till medier och organisationer när vi mister en tandläkarstation, en busslinje, ett Af-kontor, en bank eller utebliven vägombyggnad men vi verkar ändå inte kunna påverka de som verkligen bestämmer över våra vardagsvillkor.

Vi har en hel del politiska partier, föreningar, nätverk och samarbets-organisationer över länsgränserna som Vattenkraftskommunerna, Inlands-kommunerna, LRF, SmåKom, Länsförsäkringar Bank, sparbanksrörelsen, Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och de nordiska Gränskommittéerna, men det verkar inte hjälpa. Vi halkar efter i alla fall. Frågan är om det är fel på våra former när vi försöker få makthavarna att gilla oss?

Vi är trots allt ganska många som lever och arbetar norr om Mälardalen utanför våra större tätorter. Om vi kunde arbeta mer tillsammans på ett slagkraftigt och effekt sätt skulle vi säkert kunna försätta ett och annat berg. Om vi exempelvis bestämde oss för att i de organisationer jag nämnde ovan gjorde en gemensam trafikplan – med företagarna i ryggen – för alla typer av transporter från Värmland/Dalarna till norra Norrbotten skulle det vara svårt att på nytt ignorera oss i både regering och Riksdag.

Om vi på samma sätt, där även företagarnas organisationer deltog, gjorde gemensam sak om att få Af-kontor i varje kommun, fler lokalt verksamma banker, tillräckligt kapital för att bygga bort våra ökade bostadsköer och skapa ett lärcentrum för kvalificerade gymnasie- och högskoleutbildningar i varje kommun skulle det bli möjligt att visa sådan handlingskraft och kreativ förmåga att statsmakterna inte längre kan stå emot vår gemensamma framtidsplan.

Att agera som förr går inte längre om vi önskar påverkan framtiden. Tillsammans kan vi bli oemotståndliga!

/Ronny Svensson, ledarskribent, Dalabygden

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Vilka kommuner säger nej till ett företag med 150 nya jobb?

”När staten undviker att stödja landsbygden får vi fler Ockelboexempel”

Under hösten har det uppstått en kritisk debatt föranledd av Ockelbo kommuns planer på att subventionera bygget av en industrilokal för optikföretaget Synsam. Företaget flyttar produktionen från Kina till Sverige och Ockelbo får minst 150 nya jobb. Vilka kommuner skulle säga nej till en sådan förfrågan? Ockelbos beslut är inget unikum.

Kommuner i hela landet har i alla tider av olika skäl subventionerat nya jobb. De största subventionerna har dock alltid beslutats i de största kommunerna – inte i små kommuner som Ockelbo i Gästrikland. När de stora kommunerna subventionerar jobb verkar det vara helt OK.

Rent principiellt vill jag ändå säga att det naturligtvis finns gränser över vilka man inte bör gynna, stora eller små företag, via direkta subventioner. Om företagen spelar ut olika kommuner mot varandra finns det en risk för att subventions-insatserna blir allt högre.

Varje enskild kommun kan i speciella lägen besluta att de tar riskerna och betalar för att få fler lokala jobb och företagen verkar alltid vara öppna för sådana erbjudanden. Endast Riksdagen kan skapa regler som sätter stopp för orimliga subventioner. Kommunallagens paragrafer räcker inte till.

Att mindre kommuner ofta subventionerar företagsetableringar beror i grunden på den allt svagare regionala utvecklingspolitiken och var i landet staten investerar i viktig infrastruktur. Sedan lång tid tillbaka gynnar staten större kommuners utveckling med stora satsningar på statliga jobb, universitet, kommunikationer, kultur och kvalificerad service.

De små kommunerna på landsbygden får betala detta direkt och indirekt, bland annat via ökade kostnader för arbetslöshet och olika satsningar för att underlätta privata företagsetableringar.

När de stora kommunerna satsar – oftast med stort statligt stöd – beskrivs det ofta som nödvändiga framtidsinvesteringar ”för Sverige”. Så har det varit med Facebooks och andra dataserverinvesteringar i Norrbotten och så var det med motorvägar till Uddevalla och Trollhättan för att rädda Volvos och Saabs fabriker. Båda de senare är som bekant redan nedlagda.Jag förstår Ockelbos handlande trots kostnaderna. När staten undviker att stödja landsbygden får vi fler Ockelbo-exempel!

/Ronny Svensson, partipolitiskt oberoende ledarskribent

40-talistpappan är död – rollen är i gungning

”Vi behöver förändra idén om vad en man är. Så vi inte går miste. Eller barnen går miste”

Fyrtiotalistpappan är död. Jag menar inte att alla pappor födda på 1940-talet är döda, men jag menar att sen länge har vi begravt idén om att män endast ska vara hantverkare och dra hem cash till familjen. Troligen.

När jag jobbade med föräldrautbildningar för tio år sedan var det min målsättning att döda den där jävla gubben som var utan känsloregister och som egentligen bara hade en riktig förmåga – förvärvsarbetet. Det kanske var min idé om fäder, eller det var min idé om fäder som jag ville ta bort. Det finns givetvis sympatiska 40-talistmän med båda fötterna på jorden också. Men pappans och mannens roll är i gungning, och har varit det ett tag. Nu är frågan bara vart det ska landa?

Jag har ogillat idén om att man ska kunna dra slutsatser om mig enkom för att jag är en man, särskilt i föräldrarollen. “Har du klätt ungen?”-kommentarer får det att vrida sig i magpartiet på mig för det förstärker bara den gamla idén om hur män är – och det är en man jag inte vill vara.

För tio år sen sa jag, och jag var överens med mig själv om det, att manligheten behöver utvärderas. Vad betyder det att vara man?

Varför är det lättare att vara förbannad än ledsen, och varför vill barn enligt tidningen Kamratpostens undersökning hellre prata med “ingen alls” än sin pappa när de är ledsna? Mammor fick 46% av rösterna och papporna fick 7%. Den diskussionen ska inte sluta. Den måste fortgå och den kan nog inte sluta så länge som vi lever.

Givetvis ska också män få vara precis som de vill. Det kan vara manligt att jobba på kontor eller att syssla med trädgårdsarbete. Att skjutsa till förskola eller att göra crépes på en söndag iklädd sitt finaste förkläde. Jag har inget problem med det – tvärtom så behöver vi ju förändra idén om vad en man är som jag sa innan. Så vi inte går miste. Eller barnen går miste.

Men landsbygdsfadern med ett hantverksarbete är ingen nidbild åt andra hållet heller. Vi får kolla på sport, meka med bilar och vara högljudda om vi vill det med. Problemet är inte den delen av karaktärsbeskrivningen. Men gällande att komma närmare våra egna hjärtan har vi en bit kvar, särskilt om vi tittar på genomsnittet.

/Kim Larsson, ledarskribent

Fördomarna om landsbygdens många företag

Under alla mina yrkesår har jag ständigt fått höra en hel del fördomar om vad landsbygden har eller inte har och vad Sverige utanför storstäderna eventuellt kan bidra med till landets utveckling. Trots att jag sedan många decennier tillbaka blivit dödstrött på all okunskap om den i landet dominerande landsbygden är det viktigt att outtröttligt visa upp några av de viktigaste kvaliteterna och att Sverige utan dessa tillgångar inte har en chans att nå ett hållbart samhälle.

Idag har många kommuner på landsbygden ett expansivt näringsliv samtidigt med att bostadsbristen ökar och väsentliga delar av servicen märkligt nog stagnerar eller krymper – både den offentliga och privata. De som styr över servicen finns i storstäderna och deras överblick över hela landet blir hela tiden allt sämre.

Tyvärr har regionerna som den i Dalarna för lite makt och resurser för att på egen hand kompensera centrums okunskap och nonchalans. Landsbygdens många företag visar trots denna verklighet och coronans härjningar sin uthållighet och styrka.

Nämn exemplet Vansbro kommun där både små och stora företag går alldeles utmärkt. Det gäller inte bara det kraftigt expansiva och välkända E-handelsbolaget Lyko, som söker ny arbetskraft allt längre från huvudkontoret. Det gäller även exempelvis sågverket Sveden Trä i Äppelbo och Moelven Modus i Hulån.

Hela detta industriella och logistiska mecka i Vansbro är inte ensamma om framgångar inom regionens näringsliv. Älvdalens expansion i främst Idre med Himmelfjäll och Idre Fjäll och företag som Fiskarheden och Autoform i Malung/Sälens kommun är alla expansiva företag som visar att Sveriges makthavare måste tänka om. Enbart i Siljansregionen finns över 10.000 småföretag som alla behövs om Sverige ska få en bättre framtid. Landsbygden är utan tvekan vår dolda skatt!

Tillväxten skulle vara ännu större och befolkningstalen betydligt positivare om de ökande bostadsköerna i hela Dalarna kunde byggas bort, servicen stärkas och vägar och järnvägar fick modern standard. Om inte makthavarna i Stockholm vill vara med och ge landsbygden bättre villkor och öka sin kunskap om det egentliga Sverige får vi agera mer själva och stärka regionens resurser. När sätter vi igång det arbetet?

/Ronny Svensson, ledarskribent

Alla är ju inte masar och kullor i Dalarna

Om förakt mot ett ”tredje kön”.

Vad är man om man varken är mas eller kulla? Det var ett diskussionsämne på radion för ett tag sen och diskussionen har liksom följt med mig i olika sammanhang. Eller snarare har jag hört den pratas om på flera olika ställen. Det är spännande.

På min arbetsplats möter jag människor som precis kommer från en kamp mot att sitta hemma, eller någon vars ångest har hindrat skolgången tidigare. En annan person har kommit hit från ett annat land och kämpar med en och ett. En tredje har en bondgård och är livrädd för åska. En fjärde har siktet inställt på högskolan och kämpar med varenda synaps för att klara kurserna.

Alla är människor och när allt kommer omkring är de rätt lika – och samtidigt väldigt olika.

När vi lyfter liknande frågor i det sällskapet så är det inga direkta motsättningar. Tvärtom ser jag hur intresset ökar för de svårigheter som andra individer möjligen kan ha och läran att veta mer. Någon mer i gruppen påpekar att de känner igen den här typen av svårigheter och gör plats för den som möjligen inte tillhör normen.

Men under en diskussion gällande transpersoner på ett helt annat ställe, med helt andra människor, hör jag bara förakt. “Det finns för fan inget tredje kön” påpekar någon.

Turners syndrom, Klinefelters syndrom är två exempel där könet inte är solklart om man tittar på kromosomnivå. Men givetvis finns också variationer som inte har namn. Enligt Karolinska institutet upplever ett barn av 1500 ”DSD, disorder of sex development”, ett problem som angriper både kropp och själ.

Det är oftast män som reagerar starkast. Män som vill att stereotyperna ska vara som förr. Ändå är det bara mentaliteten de har kvar från grottmänniskan. Axelbredden eller förmågan att besegra motståndare med fysisk kraft har de inte.

Är det därifrån motståndet för att människor ska få vara som de känner sig kommer ifrån, eller är de rädda att de själva ska krypa över gränsen och känna sig lite mer som damer? Jag vet inte. Men jag vet att om någon vill att jag ska se dem som en tjej, eller som en kille, så är det helt oproblematiskt för mig. Det borde vara det för alla. Kanske beror det på att jag är trygg med mitt kön. Eller så beror det på att jag har lyssnat på andra människor. Jag vet inte.

/Kim Larsson, ledarskribent

Segregationen är problemet – inte mångkulturen

Kim Larssons första ledartext

Nu har vi minerat mark så pass mycket att skjuta sig i foten inte är en tillräckligt stark idiom längre. Inte såga av sin egen gren heller. Jag behöver få godkänt av Svenska Akademien att åtminstone kalla det för att spränga bort den landdel man står på, eller motsvarande.

Mångkultur.

Finns det en svårare diskussion att ha längre? Det känns som att det här med HBTQ och kvinnolöner är rena söndagspromenaden i jämförelse.

På samma dag har jag en bekant som delar, vars kompisar delar vidare i ett kaskad av ryggdunkningar, hur brotten har minskat i Tjärna Ängar. Samtidigt har jag en annan bekant som skriver att SR sänder från Dalarnas egna no-go zon.

Jag har ingen aning om vad det finns för underliggande syften med dessa delningar eller påståenden. Men det känns inte som att det är min yrkesakademiska bakgrund som dånar till när jag inser att dessa två personer försöker måla upp en falsk bild som inte stämmer. Den ena om ett område som blivit bättre. Den andra om en no-go zon.

Dessa två personer pratar inte heller med varandra längre, och det är väl det som är det sorgliga. Det finns ingen ordentlig debatt. Det finns läger, och därifrån hejjar man på varandra när man dyker ännu djupare ner i den syn som man haft sedan länge.

Jag orkar inte vara en person som säger “Asså, min kompis Farouk” för att rättfärdiga diskussionen. Jag orkar inte heller längre fastna vid om man får kalla det integrationsproblem, klassproblem eller invandring eller rasism eller fascism eller fan och hans moster. Det är ett problem. Människor blir rånade på förmiddagen när solen skiner och alla typer av våldsverktyg skrivs om i tidningarna från det här området.

Ja, från området. En speciell geografisk plats som har blivit utpekad som ett särskilt utsatt område av polismyndigheten.

Men detta handlar inte om att jag ogillar mångkultur. Det är en absolut övertygelse från min sida att det gör samhällen bättre, vackrare och mer intressanta. Men i mångkultur finns det en blandning, människor från olika ställen, med olika färger och kön och frisyrer och preferenser när det gäller griskött. Vi ska blandas och växa i den mixen. Tveksamt att segregation på det här sättet är en del av det begreppet dock. Men vad vet jag? Jag bor ju förfan i Enviken.

/Kim Larsson, ledarskribent, Dalabygden