Jag får väl skylla på punkan!

Det var inte alls min kollega som körde bilen, utan en för mig helt okänd äldre kvinna

Vissa krönikor skriver nästan sig själv, medan andra är svårare att få på pränt.

Kanske storyn inte passar in tidsmässigt eller så börjar man på en krönika där man inte får till slutet. Den här gången var en sådan gång. Jag tänkte att nu låter jag krönikan komma till mig istället för att jag ska leta efter något att skriva.

Tro det eller ej, men redan imorse fick jag svar på mina tankar.

Det hände redan på morgonen när jag skulle åka till jobbet. Jag satte mig i bilen för att köra iväg, men hann inte åka särskilt långt innan jag förstod att något var fel med bilen. Den lät konstig och kändes konstig när jag körde. Jag svängde av vägen och gick ut och kollade. Jodå. Mycket riktigt. Punktering på höger bakdäck. Typiskt!

Jag kunde ändå köra tillbaka bilen hem. Hur skulle jag göra nu? Jag kom på att kunde sms:a en arbetskamrat. Kanske hon inte hunnit åka än? Efter ett tag fick jag svar. Jodå, det gick bra att lifta med henne. Hon undrade var hon skulle hämta upp mig.

Eftersom min dotter just skulle gå till skolan tyckte jag att det var en bra idé att följa henne en bit på väg och sedan fortsätta till vårdcentralen och vänta vid trottoaren där.

Jag passade även på att fråga vad kollegan hade för bil, så att jag skulle veta på ett ungefär. Min arbetskamrat skulle komma förbi vårdcentralen och jag var på plats i tid vid trottoaren. Jag hann inte stå där länge förrän jag såg bilen komma körandes nerför backen. Den blinkade för att visa att den skulle åka svänga in och jag vinkade så att min arbetskamrat skulle se att jag stod där.

Jag tyckte inte att bilen var så mörkblå som min kollega beskrivit. Den här var ljusare. Jag tyckte inte att bilmärket stämde så bra heller, men jag tänkte inte mer på det. Bilen började svänga in mot vårdcentralen. Lite väl långt in tyckte jag. Jag skulle ju bara hoppa in i bilen.

Nu såg jag att vid passagerarsätet låg det några saker. Konstigt, tänkte jag. Där skulle ju jag sitta! Jag öppnade bildörren på passagerarsidan och böjde mig ner för hoppa in i bilen och säga hej till min kollega, när jag upptäckte…att det var inte alls min kollega som körde bilen, utan en för mig helt okänd äldre kvinna!

Vem är du? undrade hon. Ja, det kunde man ju verkligen fråga sig. Jag tror jag sa något om att jag trodde det var min arbetskamrat, som jag skulle lifta med. Gissa om jag skämdes?! Typiskt mig! Jag undrar just vad den äldre kvinnan i bilen tänkte.

För säkerhets skull gick jag fram till kvinnan som nu parkerat och berättade alltihop. Att jag fått punktering på min bil. Att jag skulle få lifta med min arbetskamrat, men visste inte vilken bil hon hade. Den äldre kvinnan var mycket vänlig och förstående.

Någon minut senare kom mycket riktigt min kollega till platsen vid bestämt och jag kunde åka med till jobbet. Under dagen fick jag hjälp från oväntat håll av en vardagshjälte som fixade ett nytt däck, så när jag kom hem var det också ordnat.

Just nu är detta bara en pinsam historia. Ni behöver inte berätta den för någon!

/Anita Andersson, krönikör

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Den blåvita ballongen flyger mot allt högre höjder

Tänk er en stor, mäktig, marinblå ballong, dekorerad med vitt och lite gult. Plötsligt sticker något hål på den… Men

När barn ser sina föräldrar bli….vuxna?

Tänk om jag som ung hade förstått att det som hände inför mina ögon var att mina föräldrar också växte upp. Det var inte bara föräldrarna som såg sitt barn växa upp. Lika mycket åt andra hållet. Som för alla barn, men det förstår man inte då, för föräldrarna är ju gamla. Dom är vuxna. Dom kan allt och vet allt. Dom är tryggheten. Eller borde vara i alla fall. Mina var det.
Men när man, eller jag, blir äldre och börjar kunna dra paralleller blir det kortslutning i huvudet.

Tänk alla nya låtar som mamma kunde nynna på. Hur kunde hon det? Hon hade hört dom i tidigare versioner. Inget är nytt. Trodde aldrig på henne för hon var ju gammal. Men nu nynnar jag på sonens låtar han spelar för mig. Har ju hört dom tidigare. Inget är nytt. Nya jeans som var tajta, vida, långa, korta. Allt är nytt. Inget är nytt.

Den där festen när pappa fyllde 40. Den hade jag för mig själv för snart åtta år sedan. När mamma fyllde 50. Det är två år kvar för mig. Komplett ofattbart för dom var ju vuxna. Kunde allt och visste allt. Var tryggheten. Är det vad som förväntas av mig i dag? Är det så min son ser mig? Som vuxen? Den som kan allt och vet allt. Antagligen är det så och det skrämmer mig. Mycket.

Tänk om man som ung hade förstått att föräldrarna gick igenom precis samma saker som en själv. Osäkerhet. Brist på självförtroende. Funderingar och kval. Det hade inte fungerat. För föräldrar ska vara den stabila klippan. Axeln att luta sig mot. Den som alltid finns där och vet allt. Stödet i livet.

Det är nu den insikten kommer. Att det nog inte var så. För om deras känsla var som min är i dag så är det mer rädsla för att göra fel än en bägare fylld av självförtroende.

Det värsta ögonblicket i mitt liv var dagen då jag skulle berätta för min då sexåriga son att hans mamma och jag skulle skilja oss.

Jag lyfte upp honom i mitt knä och sa som det var.

Lite försiktigt men även med den pragmatiska inställningen jag har till livet.

Han tittade på mig och sa med darrande underläpp: ”Pappa, jag lovar att inte börja gråta”. Där blev jag vuxen. Han var starkare än jag var för jag grät hejdlöst. Inte för det som hade varit och nu var slut utan för hans skull.

I dag kan jag se tillbaka på det som varit och tänka på hur bra vi skötte allt. Den där tiden runt 2013. Då allt gick sönder och nya möjligheter föddes.

Inte ett ont ord har fällts. Vänskapen finns kvar. En trygghet i att sonen alltid kommer att ha två föräldrar även om dom inte var menade att bo ihop. Vi växte upp. Blev vuxna.

Nu ser jag mot horisonten och framtiden med glädje. Det finns något nytt. Något spännande och underbart bara rumt hörnet. En ny start på livet som jag aldrig kunde tänka mig. Knarkar Hemnet. Förlorar budgivningar. Drömmer om dagar, kvällar och nätter tillsammans. Drömmer om att bli vuxen. Att bli den där personen som med självsäkerhet känner att låtarna är gamla och kan nynna dom.

Som blir vuxen. Tillsammans med någon. Som vågar börja om. Börja på nytt. Ett nytt vi.

Bor du fortfarande kvar i Grycksbo?

– Du pratar då med allt och alla, får jag höra ibland. Och visst, det stämmer nog om jag riktigt
Anna Vild

Tragiken när hon frågade om vi visste

”Förändring till det bättre har sällan varit bekvämt genom historien.” De senaste åren har livliga diskussioner väckts kring den svarta

En gnagande oro över utbyggnaden

Att jobba är inte slitsamt, det är oron som tar på krafterna. Under hösten hade vi en vattenskada i vårt