Jag får väl skylla på punkan!

Det var inte alls min kollega som körde bilen, utan en för mig helt okänd äldre kvinna

Vissa krönikor skriver nästan sig själv, medan andra är svårare att få på pränt.

Kanske storyn inte passar in tidsmässigt eller så börjar man på en krönika där man inte får till slutet. Den här gången var en sådan gång. Jag tänkte att nu låter jag krönikan komma till mig istället för att jag ska leta efter något att skriva.

Tro det eller ej, men redan imorse fick jag svar på mina tankar.

Det hände redan på morgonen när jag skulle åka till jobbet. Jag satte mig i bilen för att köra iväg, men hann inte åka särskilt långt innan jag förstod att något var fel med bilen. Den lät konstig och kändes konstig när jag körde. Jag svängde av vägen och gick ut och kollade. Jodå. Mycket riktigt. Punktering på höger bakdäck. Typiskt!

Jag kunde ändå köra tillbaka bilen hem. Hur skulle jag göra nu? Jag kom på att kunde sms:a en arbetskamrat. Kanske hon inte hunnit åka än? Efter ett tag fick jag svar. Jodå, det gick bra att lifta med henne. Hon undrade var hon skulle hämta upp mig.

Eftersom min dotter just skulle gå till skolan tyckte jag att det var en bra idé att följa henne en bit på väg och sedan fortsätta till vårdcentralen och vänta vid trottoaren där.

Jag passade även på att fråga vad kollegan hade för bil, så att jag skulle veta på ett ungefär. Min arbetskamrat skulle komma förbi vårdcentralen och jag var på plats i tid vid trottoaren. Jag hann inte stå där länge förrän jag såg bilen komma körandes nerför backen. Den blinkade för att visa att den skulle åka svänga in och jag vinkade så att min arbetskamrat skulle se att jag stod där.

Jag tyckte inte att bilen var så mörkblå som min kollega beskrivit. Den här var ljusare. Jag tyckte inte att bilmärket stämde så bra heller, men jag tänkte inte mer på det. Bilen började svänga in mot vårdcentralen. Lite väl långt in tyckte jag. Jag skulle ju bara hoppa in i bilen.

Nu såg jag att vid passagerarsätet låg det några saker. Konstigt, tänkte jag. Där skulle ju jag sitta! Jag öppnade bildörren på passagerarsidan och böjde mig ner för hoppa in i bilen och säga hej till min kollega, när jag upptäckte…att det var inte alls min kollega som körde bilen, utan en för mig helt okänd äldre kvinna!

Vem är du? undrade hon. Ja, det kunde man ju verkligen fråga sig. Jag tror jag sa något om att jag trodde det var min arbetskamrat, som jag skulle lifta med. Gissa om jag skämdes?! Typiskt mig! Jag undrar just vad den äldre kvinnan i bilen tänkte.

För säkerhets skull gick jag fram till kvinnan som nu parkerat och berättade alltihop. Att jag fått punktering på min bil. Att jag skulle få lifta med min arbetskamrat, men visste inte vilken bil hon hade. Den äldre kvinnan var mycket vänlig och förstående.

Någon minut senare kom mycket riktigt min kollega till platsen vid bestämt och jag kunde åka med till jobbet. Under dagen fick jag hjälp från oväntat håll av en vardagshjälte som fixade ett nytt däck, så när jag kom hem var det också ordnat.

Just nu är detta bara en pinsam historia. Ni behöver inte berätta den för någon!

/Anita Andersson, krönikör

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Ett annorlunda OS drar igång – jag lider med de aktiva

Om bara några dagar drar de 32:a olympiska sommarspelen igång. Men festen i Tokyo kan bli avslagen. Spelen hålls till

Den värsta sortens ensamhet

Ensamhet bygger ångest. Samma med förväntningar. Förhoppningar. Krav från andra eller dig själv. Eller från hur det borde vara. Som alla andra har det. Eller har dom det så? Facebook-lyckan. Finns den?

Ska vi inte helt enkelt lägga ner midsommar/jul/middag/semester?

Ensamheten tär. Oavsett om det är som ensamstående eller inte. Eller enastående som jag kallar det. Värsta sorten är bland andra. Där andra har ett sammanhang där man inte ingår trots att man står en halvmeter därifrån. Spelar ingen roll om det är midsommar/jul/middag/semester.
Du kan vara med. Men aldrig varit så ensam.

Mitt uppvaknande var när jag och sonen, tvåfamiljen som han sa när han var sex år, gjorde vår första utlandssemester. Vi bokade hotell med allt. Utspädda drinkar, chicky bits för barnen på buffé, en ljudnivå som gränsade till JAS 39 Gripen och självklart ett par figurer som skulle skapa sammanhållning bland barnen. Eller? Var det för att skapa tid åt föräldrarna? Jag tror på det senaste.

”Lollo & Bernie!” ekade över hotellkomplexet som sällan lämnades av någon.

Men det gjorde det. Av oss. För efter andra kvällen på restaurangen som erbjöd all inclusive och lyssnande till symfonin av barngråt och föräldrar som krävde att det minsann skulle vara kul, lommade vi iväg.

Jag såg blickarna. Blickarna på dom som inte passade in. Eller så tror jag att jag gjorde. Vet inte.

Det vara bara min son som var där som ensamt barn. Bara han som bara hade en förälder med sig. Bara jag som var den där ensamma pappan.

Vi, eller jag givetvis, trodde att vi skulle kunna umgås med andra. Att sonen skulle kunna leka med andra barn. Att jag skulle kunna prata med någon. Det var därför vi bokade. Och det är därför vi aldrig gjort om det. Ensamhet bland andra är den värsta sorten.

Vi har varit ute på många äventyr sedan dess. Idag, när det här skrivs, så var vi som vanligt på en fjälltopp. Vi har hittat vår grej. Där vi är tillsammans men inte ensamma. För vi har varandra och behöver inte anpassa oss efter andras traditioner, förväntningar eller förhoppningar. Vi har bilat och tågat runt Europa, åkt vilse i okända länder, bott på obskyra hotell i Hamburg helt fria från Lollo, Bernie, chicky bits och blickar från dom där som såg oss som dom som inte passade in. Varför? Jo, för att vi inte är ensamma där trots att vi är det.

Nu gör vi som kungen och vänder blad.

Vi växlar upp tvåfamiljen till en femfamilj. Bonus-style. Vi får se vad dom tycker om att göra. Vi kommer att skapa nya traditioner. Midsommar i år firades fjällvandrandes i Åre. Kanske det blir vår tradition? Kanske inte. Vem vet?

Det jag vill skicka med är att var aldrig ensam. Oavsett om det är i en relation, på semestern, jul, midsommar, semester eller vad det kan vara. Skapa dina egna traditioner. Bjud in. Välj bort det som inte känns bra. Välj bara det som känns bra. Strunta i andras traditioner. Bygg dina egna. Det kommer jag att göra. Tillsammans med några jag har valt att vara med. Tillsammans.

Anna Vild

Den så viktiga ceremonin i Mora

“Till alla dessa människors upprättelse, till deras minne och till en påminnelse för vår egen samtid, för oss själva och

När händerna gör hela skillnaden

Jag minns dem som igår. Min pappas händer. Han jobbade på bygge som timmerman och när han kom hem från jobbet och vi hade ätit middag, ja då kunde han visa upp dagens bravader från arbetsplatsen. Ibland hade hans jobbarhänder något sår. Ibland någon sticka, som han måste dra ut. Ibland var det någon självspricka som pappa visade upp. Ju djupare självspricka i fingrarna desto bättre, och man fascinerades som barn. Tänk vad pappa hade jobbat hårt under dagen och vilket spännande jobb han hade.

Detta var före internets tid, så det här var ett av nöjena vid 17-tiden på 70-talet. Ett annat kvällsnöje vid samma tid var ett barnprogram som hette ”Upp med händerna”. Det var ett program där man fick lära sig teckenspråk.

Jag blev imponerad av att man kunde prata genom att göra olika rörelser med händerna. Till programmet fanns det en kortlek där man kunde lära sig ord på teckenspråk. Jag härmade bilderna på korten, så jag kunde teckna hus, katt osv. I programmet fanns också en tävling. Det var det bästa av allt.

Om jag minns rätt skulle man avläsa en mening på teckenspråk och sedan skicka in ett svar med vad som tecknats. Sedan kunde man vinna en present. Ett barn satt på golvet i studion och plötsligt kom ett paket farandes genom luften som barnet fick fånga. Barnet hade lyckats avläsa meningen rätt och därmed vunnit presenten.

Jag trodde då, jag var väl sådär 7 – 8 år, att teckenspråket var ett hemligt språk som bara fanns på TV. Inte visste jag då att teckenspråket skulle följa mig under mitt arbetsliv.

Min kusin jobbade på en förskola och en dag fick jag följa henne till jobbet när jag var ledig från skolan. På hennes avdelning fanns två döva barn och döm om min förvåning när jag såg att teckenspråket inte alls var ett hemligt språk på TV utan ett riktigt språk som fanns i verkligheten.

Ett av barnen lärde mig några tecken och jag blev helt fascinerad över att jag kunde förstå honom. Där och då bestämde jag mig att när jag blir stor ska jag lära mig teckenspråk och det löftet höll jag till mig själv.

När jag sen flyttade till Leksand började jag jobba med teckenspråksproduktioner och jag hamnade i en helt ny värld. Jag fick både döva och hörande arbetskamrater och nu gällde det att lära sig teckna så att jag kunde kommunicera med alla. Det tog sin lilla tid. Kollegorna tolkade i början vad som tecknades, så jag kunde hänga med och det här blev min ingång till dövas värld och teckenspråket.

Nu har jag jobbat med barnprogram på teckenspråk i över 25 år och den 14 maj i år var det exakt 40 år sen som Sveriges Riksdag, som första land i världen, erkände teckenspråket som dövas första språk. Tänk vad händer kan användas till; som arbetsverktyg, som kommunikationsmedel, som kärleksförmedlare osv.

Pappas arbetshänder har vare sig sprickor, valkar eller sår längre. De är mjuka som en barnrumpa när jag håller dem, men det gör ingenting, för det är över 15 år sedan de ”gick i pension.” Jag tittar på mina egna händer och är både ödmjuk och tacksam över vad de har gett mig.

Rektorns nödrop: ”Mayday mayday: Vi måste stänga skolan”

Klockan är 07.15. Jag sitter i bilen på väg till jobbet. Det är min man som kör. Jag lägger märke till att han inte längre bär skjorta. T-shirt och tröja duger numera. Han åker tillbaka till hemmakontoret när han har släppt av mig på skolan.

Sverige har beslutat att skolorna ska hållas öppna trots pandemin. Barnens rätt till utbildning och välmående i sociala sammanhang värderas högt. Vi som jobbar på Hosjöskolan är fast beslutna att göra allt vi kan för att utföra det uppdraget på bästa sätt.

Successivt förändras dock villkoren. Att klara bemanningen utifrån varierande personella förutsättningar blir under våren allt svårare. Varje morgon kl. 06.00 droppar nya sjukanmälningar in. Och varje pling i telefonen betyder att vi är en person mindre för dagen.

Otroligt nog klarar vi det ändå. Vi organiserar om, lägger ihop, byter plats, ändrar planeringar, springer emellan, kortar ner här, förlänger där, tar bort för idag, kompenserar imorgon, stannar lite längre osv. Vi upplever det som någon form av utmaning och belönas med den goda känslan på kvällen att ha klarat det en dag till.

Och våra elever? De överraskar oss! De utvecklar tolerans för förändringar, öppnar upp för okända personer och visar ödmjukhet inför skollunchens alltmer enformiga meny – potatisbullar. Tro mig! Vi har ätit många potatisbullar under det senaste året!

I mars ökar smittspridningen i Falun ännu mer. Nya åtgärder sätts in i skolan. Ändå – efter ett år med covid-19 runt omkring oss – knackar viruset på Hosjöskolans dörr. Inom en vecka insjuknar vi en efter en. Att jag själv ska drabbas räknar jag märkligt nog inte med. Men här ligger jag. Utslagen och matt av huvudvärk, feberfrossa och illamående.

Med den orken som finns kvar inom mig skriver jag till kommunens pandemisamordnare. Mayday, mayday. Vi måste stänga skolan! Ett tungt beslut för mig. Till en början känns det som ett nederlag. Trots att det är det enda rätta. Vi är för få friska kvar. Och de som inte har drabbats av covid-19 ännu måste nu skyddas.

Efter beslutet undervisas några klasser på distans. Andra är lediga på obestämd tid. En grupp fritidspedagoger håller öppet för att ta hand om barnen vars föräldrar måste vara på arbetsplatsen. Jag fokuserar på att informera elevernas föräldrar om läget på skolan. Efter varje mail förväntar jag mig att någon blir arg över att skolan är stängd och att villkoren för hemarbete försvåras pga. av spralliga, rastlösa barn som inte får vara på skolan.

Men ingen visar ilska. Istället fylls mailboxen med hejarop och fina ord som uttrycker förståelse för situationen och tacksamhet över vår arbetsinsats under de senaste 13 månaderna. Det är inte längre febern som värmer utan insikten att något fint väntar på andra sidan av denna svåra tid.

Filosofen Jonna Bornemark skriver att kriser innebär ångest. På andra sidan ångesten finns en frihet. Friheten att upptäcka nytt. Kanske handlar upptäckten om det genuina ömsesidiga förtroendet, dvs. vetskapen om att vi alla alltid vill barnens bästa.