Jag får väl skylla på punkan!

Det var inte alls min kollega som körde bilen, utan en för mig helt okänd äldre kvinna

Vissa krönikor skriver nästan sig själv, medan andra är svårare att få på pränt.

Kanske storyn inte passar in tidsmässigt eller så börjar man på en krönika där man inte får till slutet. Den här gången var en sådan gång. Jag tänkte att nu låter jag krönikan komma till mig istället för att jag ska leta efter något att skriva.

Tro det eller ej, men redan imorse fick jag svar på mina tankar.

Det hände redan på morgonen när jag skulle åka till jobbet. Jag satte mig i bilen för att köra iväg, men hann inte åka särskilt långt innan jag förstod att något var fel med bilen. Den lät konstig och kändes konstig när jag körde. Jag svängde av vägen och gick ut och kollade. Jodå. Mycket riktigt. Punktering på höger bakdäck. Typiskt!

Jag kunde ändå köra tillbaka bilen hem. Hur skulle jag göra nu? Jag kom på att kunde sms:a en arbetskamrat. Kanske hon inte hunnit åka än? Efter ett tag fick jag svar. Jodå, det gick bra att lifta med henne. Hon undrade var hon skulle hämta upp mig.

Eftersom min dotter just skulle gå till skolan tyckte jag att det var en bra idé att följa henne en bit på väg och sedan fortsätta till vårdcentralen och vänta vid trottoaren där.

Jag passade även på att fråga vad kollegan hade för bil, så att jag skulle veta på ett ungefär. Min arbetskamrat skulle komma förbi vårdcentralen och jag var på plats i tid vid trottoaren. Jag hann inte stå där länge förrän jag såg bilen komma körandes nerför backen. Den blinkade för att visa att den skulle åka svänga in och jag vinkade så att min arbetskamrat skulle se att jag stod där.

Jag tyckte inte att bilen var så mörkblå som min kollega beskrivit. Den här var ljusare. Jag tyckte inte att bilmärket stämde så bra heller, men jag tänkte inte mer på det. Bilen började svänga in mot vårdcentralen. Lite väl långt in tyckte jag. Jag skulle ju bara hoppa in i bilen.

Nu såg jag att vid passagerarsätet låg det några saker. Konstigt, tänkte jag. Där skulle ju jag sitta! Jag öppnade bildörren på passagerarsidan och böjde mig ner för hoppa in i bilen och säga hej till min kollega, när jag upptäckte…att det var inte alls min kollega som körde bilen, utan en för mig helt okänd äldre kvinna!

Vem är du? undrade hon. Ja, det kunde man ju verkligen fråga sig. Jag tror jag sa något om att jag trodde det var min arbetskamrat, som jag skulle lifta med. Gissa om jag skämdes?! Typiskt mig! Jag undrar just vad den äldre kvinnan i bilen tänkte.

För säkerhets skull gick jag fram till kvinnan som nu parkerat och berättade alltihop. Att jag fått punktering på min bil. Att jag skulle få lifta med min arbetskamrat, men visste inte vilken bil hon hade. Den äldre kvinnan var mycket vänlig och förstående.

Någon minut senare kom mycket riktigt min kollega till platsen vid bestämt och jag kunde åka med till jobbet. Under dagen fick jag hjälp från oväntat håll av en vardagshjälte som fixade ett nytt däck, så när jag kom hem var det också ordnat.

Just nu är detta bara en pinsam historia. Ni behöver inte berätta den för någon!

/Anita Andersson, krönikör

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Beslutet i Falu kommun avgör Falu BS framtid

En arena för mycket.

Men absolut INTE en arena för mycket!

Lägg betoningen på rätt ställe. Betydelsen av en inomhusarena för bandy och andra issporter på Lugnet i Falun, den går inte nog att betona.

Många hoppas nu att det till slut kan det bli så, att sunt förnuft och kloka tankar segrar.

För ungefär 15 år sedan viftades en utredning kring en multiarena på Lugnet bort ganska snabbt. Nu är planerna, mycket tack vare ISAK (Isytor med Tak), konkreta igen och inom de närmaste månaderna lär ett beslut komma.

Låt mig fälla upp händerna i skyn tidigt i den här texten. Ja, jag är uppväxt inom bandysporten, jag har spelat själv och kommenterar uppemot 40 matcher per säsong. Jag är väl därmed lite partisk, men – i det här fallet – har jag definitivt också koll på läget.

Det fanns en period när Falu BS, tillsammans med korven och koppargruvan, var det som gjorde Dalarnas residensstad känd runt om i riket. Den reklam bandyklubben gav kommunen då, den skulle i dag värderas till ett par miljoner kronor per säsong.

Än idag klamrar sig Falu BS fast högt upp i bandyns maratontabell. Men klubben kan vara död snart – om inte de politiker som snart ska ta beslutet ser helheten och klubbar ett ja till bygget.

Falu kommun har under de senaste decennierna behandlat Falu BS ganska kyligt. Samtidigt som samma kommunledning slagit sig för bröstet, lyft fram Lugnet som ett oslagbart idrottsområde så har vissa delar i området förfallit.

Visst, det har – ofta motvilligt – spolats is någon vecka före seriepremiären på arenan där det växt sly genom halvruttna läktare. Men något mer har det egentligen inte varit.

ISAK:s utredning har nu kommit till kommunens beslutande organ, den är genomarbetad och saklig. Där föreslås funktionsenliga arenor utan större flärd, men arenor som kan användas av många. Inte minst vid de tillfällen när Falu kommun tänkt glittra i ett skid-VM:s glans.

Om det kommer ett positivt beslut de närmaste månaderna betyder det, att ishockeyn får en dräglig tillvaro att utvecklas i, att konståkningen får de tider de förtjänar, att skridsko som motion får ett uppsving, att regionen får en multiarena – när det så behövs.

Det betyder också, att Falu BS kan leva vidare med helt andra möjligheter. Utan den här arenan är mitt tips att bandyn i Falun är borta om tio år. Med arenan kan Falu BS bli att räkna med igen, som den stora ungdomsklubb man alltid varit och en toppklubb i svensk bandy.

Så just därför, det här är en arena för mycket gott i framtiden!

Många håller andan och jag hoppas att de snart kan andas ut.   

Löven faller och vi med dem

Den sprakande symfonin av färger börjar tona ut och trädgårdar, cykelvägar och marken i allmänhet fylls av liken från vad som nyss var så vackert. Fylls av det som skvallrar om den ljusa tiden som varit. Nu väntar mörker. I alla falla fall fram tills tillvaron blir upplyst av det vita och kalla. Visst, vi kan få dagar med krispig luft, blåa skyar, mornar som skvallrar om kylan med immig andedräkt och frostbitet gräs.

Höstdagar som är fantastiska. Korta, visst, innan det är dags att tända ljusen från det stora möbelvaruhuset. Krypa upp i soffan. Lyssna på brasan. Bara vara. Där under filten. Med boken. Tekoppen. Någon att ha nära. Som värmer efter promenaden. Om det är så man har det.

Men det kommer något mer för många. Tystnaden och ensamheten tränger sig på när mörkret gör detsamma utanför fönstret. Dagarna blir kortare. Eller tid med ljus i alla fall. Det kan påverka. Mycket. Sinnet kan anta samma färgnyans som torra blad döende under träden. Samma ljusstyrka som det är utanför fönstret kl. 20 en novembertisdag. Svart.

Med åldern kommer också insikten av att många inte mår så bra som man tror. Att det är så många fler som kämpar med sina egna demoner. Fäktar förtvivlat mot sitt dåliga mående. Som trampar vatten i kvicksand för att hålla näsan över ytan. För att försöka vara normala. Som alla andra är. Fast det är de inte. Sådär normala som man tror. Eller vad är att vara normal.

Det kanske är normalt att ha det dagliga kämpandet med dåligt samvete, sinande självförtroende, självkänsla som rör sig på minusskalan och rädslan för att inte räcka till. Till detta brukar sömnproblemen komma. Nätter där paniken lyser i skenet av klockradions siffror som obarmhärtigt räknar ner mot en ny morgon. Nu kanske det inte är just klockradion som står bredvid sängen utan en mobiltelefon som flämtande sprider blått ljus. Men saken är densamma.

Jag upplever att fler och fler kan prata om det som gör ont. Kan mycket väl vara att de i min närhet också samlar på sig år i rask takt och därmed vågar ta i det onda. Som yngre var det inte så. Skammen fanns där. För visst ska man ju må bra. Prestera. Visa upp det också. Likes samlas och upptummarna ska in.

Kan också vara så att man möts av öppenhet om man själv delar med sig. Tror det. Att bjuda in. Att fråga ”hur mår du?” och inte nöja sig med standardfrasen ”bra”.

I min närhet finns det flera som mår dåligt. En gråter mest. Gråter för att förmågan att leva har minimerats. För att kroppen inte lyder. Inte förstår. Lever sitt eget liv. Den där väggen. Pang!

Är det något som binder samman de flesta som når dit men inte längre, är det att tanken på att själv drabbas är otänkbar. Inte en enda som nått dit trodde det. Därför är det så farligt.

Tecknen finns. Spiralen av tankar som spinner nedåt. Man väljer att se åt ett annat håll. Resultatet kan bli livslånga skador. Jag vet. Det är sjutton år sedan. Ärren finns och spricker lätt upp. Blir skört. Känner du igen dig? Be om hjälp. Nu. För hjälp finns.

När badlakan krävs för en skidstafett

Det är bara att erkänna direkt. Jag är en sådan som gråter. När något är sorgligt. När något är fint.

För bekväm för att läsa böcker?

Ingen är mer förvånad än jag själv över att jag har slutat läsa böcker. En gång i tiden hade jag

Fullsatta arenor att vänta

Om en vecka kan många idrottsarenor vara svåra att komma in i. Men inte på grund av smittorisken. Nej, i så fall av en betydligt trevligare anledning.

Det kallas för ”lapp på luckan, slutsålt”.

Det är den 29 september som restriktionerna släpps. Ett datum som många supportrar, all idrottspublik, har sett fram emot.Längtan har varit lång.

Under 18 månader har arenorna gapat tomma. Visst, några enstaka åskådare har släppts in, men det är först nu om några dagar som det blir som förr igen.

Om knappt en vecka får det stora flertalet som vill köpa biljett möjlighet att göra det.

Är det då självklart att det blir fullsatt? Mitt tips är att det blir så. Många klubbar kommer att spinna på effekten, göra det till en grej att visa upp en fullsatt arena. Jag är ganska säker på att de föreningar som har en stark supporterskara lyckas locka många till den första hemmamatchen efter den 29 september.

Men, låt mig tillägga – det blir ingen självklarhet att fylla alla platser för ishockey- och fotbollslag som ligger en bit ned i tabellen. I den allsvenska fotbollen blir det ingen lapp på luckan i Östersund och Örebro.

Leksands hemmamöte mot Oskarshamn den 7 oktober är förmodligen tänkt att bli en sprakande och festlig hyllningskväll till idrottspublikens återkomst här i Dalarna. För att det ska blir en gnistrande kväll behöver ”stjärngossarna” lyfta sig, annars blir det svårt att sälja biljetter – även till de mest inbitna leksingar.

Även om försäsongen och starten på CHL lovat gott så har Leksands öppning av SHL varit blek. Och då är det snällt sagt. Det som i försäsongsmatcherna har karaktäriserats av fullt fokus, stabilt försvarsspel och en kraftfull offensiv, har förbytts till tveksamhet, mental frånvaro och försiktigt spel.

När ni läser det här kanske det har vänt för Leksand. Om inte…då finns det anledning att känna viss oro. En dålig start på SHL kan bita sig fast. Det fick en etablerad klubb känna på ifjol.

Men låt oss inte måla f-n på väggen. Det finns så många faktorer som talar för att Leksands IF har förmågan att börja vinna och klättra i tabellen. Klubbens ledning har kraften, kompetensen och kreativiteten för förändring när det krävs.

Publiken är superviktig och behövs på arenorna, inte minst för Brage, som – av någon märklig anledning – har hamnat i en svår situation av superettanfotbollen.

Bottenläge i en tabell, där minst åtta (!) lag riskerar att åka ur. Hösten kommer att bli extra ruggig och kall för Bragesupportrarna.