Segregationen är problemet – inte mångkulturen

Kim Larssons första ledartext

Nu har vi minerat mark så pass mycket att skjuta sig i foten inte är en tillräckligt stark idiom längre. Inte såga av sin egen gren heller. Jag behöver få godkänt av Svenska Akademien att åtminstone kalla det för att spränga bort den landdel man står på, eller motsvarande.

Mångkultur.

Finns det en svårare diskussion att ha längre? Det känns som att det här med HBTQ och kvinnolöner är rena söndagspromenaden i jämförelse.

På samma dag har jag en bekant som delar, vars kompisar delar vidare i ett kaskad av ryggdunkningar, hur brotten har minskat i Tjärna Ängar. Samtidigt har jag en annan bekant som skriver att SR sänder från Dalarnas egna no-go zon.

Jag har ingen aning om vad det finns för underliggande syften med dessa delningar eller påståenden. Men det känns inte som att det är min yrkesakademiska bakgrund som dånar till när jag inser att dessa två personer försöker måla upp en falsk bild som inte stämmer. Den ena om ett område som blivit bättre. Den andra om en no-go zon.

Dessa två personer pratar inte heller med varandra längre, och det är väl det som är det sorgliga. Det finns ingen ordentlig debatt. Det finns läger, och därifrån hejjar man på varandra när man dyker ännu djupare ner i den syn som man haft sedan länge.

Jag orkar inte vara en person som säger “Asså, min kompis Farouk” för att rättfärdiga diskussionen. Jag orkar inte heller längre fastna vid om man får kalla det integrationsproblem, klassproblem eller invandring eller rasism eller fascism eller fan och hans moster. Det är ett problem. Människor blir rånade på förmiddagen när solen skiner och alla typer av våldsverktyg skrivs om i tidningarna från det här området.

Ja, från området. En speciell geografisk plats som har blivit utpekad som ett särskilt utsatt område av polismyndigheten.

Men detta handlar inte om att jag ogillar mångkultur. Det är en absolut övertygelse från min sida att det gör samhällen bättre, vackrare och mer intressanta. Men i mångkultur finns det en blandning, människor från olika ställen, med olika färger och kön och frisyrer och preferenser när det gäller griskött. Vi ska blandas och växa i den mixen. Tveksamt att segregation på det här sättet är en del av det begreppet dock. Men vad vet jag? Jag bor ju förfan i Enviken.

/Kim Larsson, ledarskribent, Dalabygden

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil