Segregationen är problemet – inte mångkulturen

Kim Larssons första ledartext

Nu har vi minerat mark så pass mycket att skjuta sig i foten inte är en tillräckligt stark idiom längre. Inte såga av sin egen gren heller. Jag behöver få godkänt av Svenska Akademien att åtminstone kalla det för att spränga bort den landdel man står på, eller motsvarande.

Mångkultur.

Finns det en svårare diskussion att ha längre? Det känns som att det här med HBTQ och kvinnolöner är rena söndagspromenaden i jämförelse.

På samma dag har jag en bekant som delar, vars kompisar delar vidare i ett kaskad av ryggdunkningar, hur brotten har minskat i Tjärna Ängar. Samtidigt har jag en annan bekant som skriver att SR sänder från Dalarnas egna no-go zon.

Jag har ingen aning om vad det finns för underliggande syften med dessa delningar eller påståenden. Men det känns inte som att det är min yrkesakademiska bakgrund som dånar till när jag inser att dessa två personer försöker måla upp en falsk bild som inte stämmer. Den ena om ett område som blivit bättre. Den andra om en no-go zon.

Dessa två personer pratar inte heller med varandra längre, och det är väl det som är det sorgliga. Det finns ingen ordentlig debatt. Det finns läger, och därifrån hejjar man på varandra när man dyker ännu djupare ner i den syn som man haft sedan länge.

Jag orkar inte vara en person som säger “Asså, min kompis Farouk” för att rättfärdiga diskussionen. Jag orkar inte heller längre fastna vid om man får kalla det integrationsproblem, klassproblem eller invandring eller rasism eller fascism eller fan och hans moster. Det är ett problem. Människor blir rånade på förmiddagen när solen skiner och alla typer av våldsverktyg skrivs om i tidningarna från det här området.

Ja, från området. En speciell geografisk plats som har blivit utpekad som ett särskilt utsatt område av polismyndigheten.

Men detta handlar inte om att jag ogillar mångkultur. Det är en absolut övertygelse från min sida att det gör samhällen bättre, vackrare och mer intressanta. Men i mångkultur finns det en blandning, människor från olika ställen, med olika färger och kön och frisyrer och preferenser när det gäller griskött. Vi ska blandas och växa i den mixen. Tveksamt att segregation på det här sättet är en del av det begreppet dock. Men vad vet jag? Jag bor ju förfan i Enviken.

/Kim Larsson, ledarskribent, Dalabygden

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Kroppsaktivister: Tänk på farorna med fetma

Jag tittar på Stina Wolter och studerar hennes sociala medieflöden. Hon är en inspirerande, klok och energisk person. Genom att sprida kärleken till sin egen kropp hoppas hon att andra människor ska följa hennes exempel. Hennes och andra kroppsaktivisters syfte är hedervärt och verkligen något vi behöver syssla med.

När det gäller framför allt unga människors inställning till sin kropp är det hemskt. Redan i tidiga tonåren, och även tidigare än det ser vi att både pojkar och flickor plågas av sin spegelbild. Det är för jävligt rent ut sagt.

Men bara för att man har ett gott syfte betyder inte det att man gör rätt sak. Andemening i all ära men det pågår något annat samtidigt som detta.

Enligt diabetesportalen lider två miljarder människor av fetma, årligen dör flera miljoner människor av fetma. Var tredje person är för tung på jordklotet. Det går inte att skämta bort. Dessutom kommer många drabbas av indirekta sjukdomar som kommer från fetma, högt blodtryck, höga blodfetter, hjärt och kärlsjukdom, cancer och diabetes för att nämna några.

Även enligt WHO är fetma en jättestor hälsofaktor för jordens befolkning. Mer människor dör av för mycket mat än människor som dör av svält. Det är ett problem som verkligen är jätteallvarligt. Vi kan absolut dansa bort fetman, men kanske inte riktigt som Wolter tänker.

Jag menar att den som inspirerar folk att man får se ut på väldigt många olika sätt måste särställa fetman, och informera om den, och kanske också informera om hur man hanterar den.

Det är en oerhört allvarlig sjukdom, den kostar samhället massvis med pengar men framför allt kommer det göra att vi förlorar tid med nära och kära. För fetman dödar.

Givetvis kan vi samtidigt som vi är stolta över våra kroppar också titta på fetma med öppna ögon. Det handlar inte om att förfula eller att förnedra den som har det här problemet. Men det handlar om medvetenhet.

Ingen läkare pratar om ditt bukfett för att du ska vara tillräckligt vacker – det är du säkert ändå. Men däremot för att det har oerhört starka vetenskapliga kopplingar till ohälsa. Oavsett hur stolt du är över det.

Så här kan 295 miljarder kronor användas istället

Alternativ till snabbtåg i söder

I en tidigare ledare gick jag igenom innehållet i den planerade satsningen på nya järnvägar i södra Sverige – järnvägar med snabbtåg som endast binder ihop de tre storstäderna och några orter utefter spåren. Till järnvägen hör också en stor statlig satsning på nya bostäder i de kommuner som får de nya snabbtågen. Att man samtidigt vill fullfölja utbyggnaden av Norrbotniabanan rubbar inte prioriteringen av storstäderna.

Tillsammans är de planerade investeringarna så gigantiska att de – om de förverkligas – skapar nya regionala klyftor mellan regionerna i hela landet. Det är ytterst anmärkningsvärt att frågorna inte diskuteras i åtminstone länen norr om Mälardalen. Har partierna inget att säga och varför är flertalet medier tysta?

Antag, som ett alternativ för Sverige, att staten, regionerna och kommunerna utanför storstadstriangeln – både i söder men mest i norr – säger nej till de vidlyftiga och illa motiverade snabbtågsatsningarna. Vad kan man i det läget göra för att minska de regionala klyftorna med hjälp av en rimlig bråkdel av den senaste aktualiserade tågbudgetkalkylen på 295 miljarder?

I länen norr om Mälardalen skulle man direkt kunna satsa på att omvandla Inlandsbanan till en modern järnväg för gods- och persontrafik där turismens behov av järnväg till fjällen uppfylls. Banan byggs upp på nytt mellan Mora och Kristinehamn. Den farliga Inlandsvägen E45 görs om till 2+1-väg med mötesseparering – kanske omvandlad till en ”Nordenväg” gemensamt ägd av Sverige och Norge.

Järnvägarna mellan Örebro och Oslo får dubbelspår i likhet med Borlänge-Uppsala. Atlantbanan mellan Gävle och Östersund/Trondheim ges hög standard för både gods- och persontransporter med tillgång till isfri hamn. Bråkdelen av de 295 miljarderna räcker också till att bygga bort bostadsbristen i samtliga 107 kommuner norr om Mälardalen.

För att utveckla arbetsmarknaden kan Högskolan Dalarna förädlas till universitet i samverkan med universiteten i Östersund och Trondheim kopplade till kvalificerade lokala lärcentra. Med en förstärkning från vattenkraftsvinsterna i norr räcker resurserna även till att stärka fjällnäringarna, utveckla en miljöanpassad skogsnäring och fossilfri energi. Varför inte ta detta tåg istället?

De förlorade unga som inte har fått idrotta

Samtliga distriktsidrottschefer är oroliga för att man både tappar utövare och att dessa utövare inte kommer tillbaka när det gäller ungdomsidrott. Det handlar givetvis om de anpassningar som gjorts för att motverka smittspridningen. Där man både avbrutit matcher och i olika tider avbrutit träningar för barn och unga.

Folkhälsomyndigheten har många gånger när dom stått där framme pratat om att ha en vetenskaplig strategi. Det ska vara solklart att det finns stöd i vetenskapen för vad man gör. Handtvätt är väl konsensus ända sen Nightingale, och att hålla avstånd finns tydligen mycket stöd i också.

Poängen är inte att kritisera den allmänna strategi som skett, utan istället fundera om man tittat på vetenskapsbitarna i de andra situationerna. Eller är det Riksidrottsförbundet som inte varit tillräckligt kavata?

När människor mellan 11 och 13 ändå slutar i jättestor utsträckning, så hoppas jag verkligen inte att det krävs en raketforskarbakgrund för att begripa att säger man att de dessutom inte får, så kommer många av dessa personer inte komma tillbaka till idrotten alls. Dom är för evigt förlorade. Det finns visserligen stöd i att man kan komma tillbaka igen som vuxen, men dom som passerat den ålderspuckeln har bäst förutsättningar att fixa det.

Jag förstår att strategier för smittspridning måste vara tilltagna med rejäl marginal för att de ska fungera. Jag förstår också att företagsklimatet ändå är otroligt tufft just nu och att Folkhälsomyndigheten behöver göra sitt yttersta för att det ska fungera. Det är också känt för mig att vid fysisk aktivitet så är smittorisken större än om man bara går runt och flanerar. Slutligen vet jag att man kan träna utan att spela match. Men jag vet också vart ungdomarnas motivation faktiskt ligger.

Men det är med väldigt konstig känsla i magen jag besökt några butiker (Yep, jag gör sånt ibland) och konstaterat att där inne är det så mycket folk, och så mycket trängre passager än på en ungdomsidrottsmatch. Folk springer visserligen inte, men dom står mycket närmare varandra, och det är ingen ledare som kollat om dessa är symptomfria innan.

Följer vi vetenskapen måste vi förstå att covid kommer få många ungdomar att sluta med idrott permanent. Nu hoppas jag bara att ändamålet helgar medlen.

Satsningen på snabbtåg en nitlott för länet

Just nu pågår en för hela Sverige viktig debatt om vi skall introducera snabbtåg till mycket höga kostnader. Debatten förs mellan å ena sidan regeringen och Trafikverket och å den andra några kommuner och regioner efter planerad bansträckning mellan storstäderna.

Den strategiskt viktiga frågan, som indirekt och direkt berör hela Sveriges framtid, har dessa aktörer omvandlat till frågor om tågen skall ha sina stationer i kommunernas centrummiljöer eller utanför tätortskärnan, om tågen skall gå i 250, 300 eller 320 kilometer i timman, om banan skall läggas på marken eller pelare och om budgeten skall vara 205, 230 eller 295 miljarder kronor.

Så inskränkt är en debatt som handlar om landets största investeringsprojekt någonsin och som på olika sätt påverkar hela landets framtida utveckling och förändring. Det kan tyckas positivt att satsa på en ny och snabb järnväg men om konsekvenserna blir att vi får svårt eller totalt hindras att utveckla vägar och järnvägar samt ekonomin i alla andra regioner blir följderna orimliga för majoriteten av befolkningen.

Om dessutom den ekonomiska kalkylen spricker, som är vanligt vid stora projekt där man avsiktligt mörkar en sannolik högre kostnad, kan totalkostnaden bli upp emot den dubbla med ännu större konsekvenser utanför storstäderna. I det paket som tagits fram via den s.k. Sverigeförhandlingen ingår också att med statligt stöd subventionera byggandet av 200.000 nya bostäder i och mellan de tre storstäderna, vilket ytterligare omfördelar resurser till en liten geografisk triangel av Sverige.

Att politiker, fackförenings- och företagsledare samt medier utanför storstäderna inte analyserar och diskuterar denna mycket stora omfördelning av framtidsresurser i landet är ytterst förvånande. Har de inte tid att läsa statliga utredningar eller har de ingen egen mening om vilka effekter satsningen kan få i län som Värmland, Dalarna, Västmanland och Gästrikland/Hälsingland?

Dessa gigantiska investeringar i delar av södra Sverige leder inte bara till en ny järnväg. Satsningarna kommer att gynna hela näringslivets breddning och tillväxt där norra Sverige och Inlandet missgynnas på nytt. I nästa ledare föreslås ett alternativ för Sverige med landsbygden i fokus!

Om rätten att få bestämma över sin egen död

På väg mot egna dödsval?

Döden. Det är liksom det slutgiltiga. Ingenting kan vara värre än döden tror jag väldigt många tycker. Titta bara på statistiken kring covid, det handlar om vem som dör och inte dör. Inte vem som blir sjuk och traumatiserad eller vem som klarar sig lindrigt. Döden gör oss mest engagerade.

Gotlandsläkaren Staffan Bergström gjorde det man inte får, han hjälpte en av sina patienter över till andra sidan. Egentligen är det en gammal nyhet för det var förra året som han gjorde det. men nyligen har åtalet lagts ner mot honom. Han är inte den enda läkaren som gjort likadant, men han är den enda som stått för det och anmält sig själv.

Det innebär att det kanske kan öppna portarna för rätten att själv välja även i Sverige, i alla fall för vissa patienter kanske?

Vården idag är inte lika för alla. Har du aldrig varit in på lasarettet med ett sjukt barn så hoppas jag du slipper, men för att få se vilken apparat som existerar där bakom kan det vara lärorikt. Prioriteringsordningen tickar in direkt, och plötsligt finns många olika kompetenser till hands för att barnet, som filosofiskt har hela livet framför sig.

Vi kan tänka oss att det tillhör den ena delen av skalan. På andra sidan ser du den mycket äldre personen som kommer in med en sjukdom som är väldigt svårt att återhämta sig från, man ger personen möjligheten att för egen kraft läka, men fyller inte på med vätskor, och behandlar framför allt oro och smärta. Självklart är den sistnämnda närmare dödshjälp än den förstnämnda, även om ingen utav dem skulle kunna kategoriseras som att hjälpa någon dö.

Men i övrigt har vi otrolig rätt till vår egen kropp och vårt eget liv. Vi kan välja vilka operationer vi ska få, vi kan trots att vi totalt missköter oss fortsatt ha rätten till vård i det här fantastiska landet.

Varför skulle vi fråntas rätten att dö?

Jag menar inte att det skulle vara ett enkelt beslut som togs på en kafferast. Då hade nog alla patienter med panikångest eller svår njursten kanske hamnat på andra sidan lite snabbt. Men de som verkligen provat på det här med livet och insett att den tillvaro de erbjudits inte passar dem. Låt dem dö. Man kan bara leva för sig själv, så ni som finns runt omkring måste också släppa den själviska tanken att dom ska leva för er.