Anna-Moa Vanka, krönikör

Ett samhälle fyllt av projicering

”Varje gång du pekar finger, pekar tre tillbaka på dig själv”

Jag kallar dagens samhälle för projektionssamhället. Det är inget vedertaget begrepp, utan uppfunnet och flitigt nyttjat av en enda människa. Nämligen mig själv.

Anledningen till detta är att jag tycker mig skönja en farsot omkring oss. Jag vet att jag inte är ensam om att notera detta.

Vi projicerar. Vitt och brett utan att ta ansvar för våra egna känslor. Aldrig tidigare har vi pekat med pekpinnar mot andra mer än nu.

Många tror detta beror på sociala medier och internet. Det ligger säkert något i det. Borta är den tid till den sunda eftertanken som uppstår när man förr fick masa sig till skrivbordet, rafsa fram brevpapper och dessutom finna rätt på adressen till vederbörande som vi anser behöver tillrättavisas och upplysas av vår självpåtagna visdom. Eftertankens kranka blekhet, infinner sig aldrig. Tyvärr.

Vi påminner om de där söta småbarnen vars föräldrar urskuldande förklarar att de ”funnit sin röst”. Vi skriker alldeles för högt, gällt och på tok för ofta.

Vi är dessutom alla besatta av att ha rätt. Istället för att föra vettiga dialoger som leder framåt, skapas polarisering. Eller värre, en stadigt plogad mittenfåra, se bara på våra politiska partier.

Men vad är projicering?

Vad sysslar vi egentligen med?

Projektion är något som term som används inom psykologin för att beskriva en försvarsmekanism som en person använder sig av då han eller hon inte vill eller kan kännas vid sina egna svagheter, tillskriver andra personer eller sin omgivning dessa egenskaper för att försvara sin självbild.

Låt mig förenkla det där, genom att citera en ung man jag en gång kände.

”När du pekar finger åt någon annan, glöm inte att tre fingrar pekar tillbaka på dig själv.”

Om du någon gång upplever att du reagerar överdrivet starkt på något hos någon annan… Om du blir orimlig irriterad… Då handlar det ofta om att den personen uppvisar drag, som du avskyr hos dig själv.

Hemska och obekväma nyheter, men så är det.

Det är synnerligen besvärligt och obekvämt att börja syna sig själv i sömmarna. Mycket lättare att lägga skulden och ansvaret på någon annan.

Vi ser det ständigt i vår vardag.

Har ni någonsin talat med ett gift par, som retar sig på exakt samma saker hos varandra? Då innebär det ofta att de projicerar. De hade lika gärna kunnat ställa sig framför badrumsspegeln och se sig själv bakom tandkrämsstänket och gräla på.

Vi projicerar också ofta på kända människor. Hemskt bekvämt, för oftast har de inte en chans att försvara sig i tsunamin av åsikter, anklagelser och pekpinnande.

Vi slänger våra egna besvikelser, sorger, vår bitterhet och ilska över vårt eget liv, på andra människor.

Jag efterlyser mer självreflektion i vårt samhälle. Helst igår och hoppas jag kan döpa nästa samhällsutveckling till något mer framåtsträvande. Reflektionssamhället?

/Anna-Moa Vanky, krönikör

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Drottningen av omsorg fyller 80 år

När jag var i skolåldern och skulle till skolan på morgonen, ville jag inte ha mössa på mig i kylan.

När blir byggprojektet färdigt Jon?

Blir ett hus någonsin färdigt? Det är den fråga jag ställer mig efter att vårt hus varit en byggarbetsplats i

Ett annorlunda OS drar igång – jag lider med de aktiva

Om bara några dagar drar de 32:a olympiska sommarspelen igång. Men festen i Tokyo kan bli avslagen. Spelen hålls till

Den värsta sortens ensamhet

Ensamhet bygger ångest. Samma med förväntningar. Förhoppningar. Krav från andra eller dig själv. Eller från hur det borde vara. Som alla andra har det. Eller har dom det så? Facebook-lyckan. Finns den?

Ska vi inte helt enkelt lägga ner midsommar/jul/middag/semester?

Ensamheten tär. Oavsett om det är som ensamstående eller inte. Eller enastående som jag kallar det. Värsta sorten är bland andra. Där andra har ett sammanhang där man inte ingår trots att man står en halvmeter därifrån. Spelar ingen roll om det är midsommar/jul/middag/semester.
Du kan vara med. Men aldrig varit så ensam.

Mitt uppvaknande var när jag och sonen, tvåfamiljen som han sa när han var sex år, gjorde vår första utlandssemester. Vi bokade hotell med allt. Utspädda drinkar, chicky bits för barnen på buffé, en ljudnivå som gränsade till JAS 39 Gripen och självklart ett par figurer som skulle skapa sammanhållning bland barnen. Eller? Var det för att skapa tid åt föräldrarna? Jag tror på det senaste.

”Lollo & Bernie!” ekade över hotellkomplexet som sällan lämnades av någon.

Men det gjorde det. Av oss. För efter andra kvällen på restaurangen som erbjöd all inclusive och lyssnande till symfonin av barngråt och föräldrar som krävde att det minsann skulle vara kul, lommade vi iväg.

Jag såg blickarna. Blickarna på dom som inte passade in. Eller så tror jag att jag gjorde. Vet inte.

Det vara bara min son som var där som ensamt barn. Bara han som bara hade en förälder med sig. Bara jag som var den där ensamma pappan.

Vi, eller jag givetvis, trodde att vi skulle kunna umgås med andra. Att sonen skulle kunna leka med andra barn. Att jag skulle kunna prata med någon. Det var därför vi bokade. Och det är därför vi aldrig gjort om det. Ensamhet bland andra är den värsta sorten.

Vi har varit ute på många äventyr sedan dess. Idag, när det här skrivs, så var vi som vanligt på en fjälltopp. Vi har hittat vår grej. Där vi är tillsammans men inte ensamma. För vi har varandra och behöver inte anpassa oss efter andras traditioner, förväntningar eller förhoppningar. Vi har bilat och tågat runt Europa, åkt vilse i okända länder, bott på obskyra hotell i Hamburg helt fria från Lollo, Bernie, chicky bits och blickar från dom där som såg oss som dom som inte passade in. Varför? Jo, för att vi inte är ensamma där trots att vi är det.

Nu gör vi som kungen och vänder blad.

Vi växlar upp tvåfamiljen till en femfamilj. Bonus-style. Vi får se vad dom tycker om att göra. Vi kommer att skapa nya traditioner. Midsommar i år firades fjällvandrandes i Åre. Kanske det blir vår tradition? Kanske inte. Vem vet?

Det jag vill skicka med är att var aldrig ensam. Oavsett om det är i en relation, på semestern, jul, midsommar, semester eller vad det kan vara. Skapa dina egna traditioner. Bjud in. Välj bort det som inte känns bra. Välj bara det som känns bra. Strunta i andras traditioner. Bygg dina egna. Det kommer jag att göra. Tillsammans med några jag har valt att vara med. Tillsammans.

Anna Vild

Den så viktiga ceremonin i Mora

“Till alla dessa människors upprättelse, till deras minne och till en påminnelse för vår egen samtid, för oss själva och