Anna-Moa Vanka, krönikör

Ett samhälle fyllt av projicering

”Varje gång du pekar finger, pekar tre tillbaka på dig själv”

Jag kallar dagens samhälle för projektionssamhället. Det är inget vedertaget begrepp, utan uppfunnet och flitigt nyttjat av en enda människa. Nämligen mig själv.

Anledningen till detta är att jag tycker mig skönja en farsot omkring oss. Jag vet att jag inte är ensam om att notera detta.

Vi projicerar. Vitt och brett utan att ta ansvar för våra egna känslor. Aldrig tidigare har vi pekat med pekpinnar mot andra mer än nu.

Många tror detta beror på sociala medier och internet. Det ligger säkert något i det. Borta är den tid till den sunda eftertanken som uppstår när man förr fick masa sig till skrivbordet, rafsa fram brevpapper och dessutom finna rätt på adressen till vederbörande som vi anser behöver tillrättavisas och upplysas av vår självpåtagna visdom. Eftertankens kranka blekhet, infinner sig aldrig. Tyvärr.

Vi påminner om de där söta småbarnen vars föräldrar urskuldande förklarar att de ”funnit sin röst”. Vi skriker alldeles för högt, gällt och på tok för ofta.

Vi är dessutom alla besatta av att ha rätt. Istället för att föra vettiga dialoger som leder framåt, skapas polarisering. Eller värre, en stadigt plogad mittenfåra, se bara på våra politiska partier.

Men vad är projicering?

Vad sysslar vi egentligen med?

Projektion är något som term som används inom psykologin för att beskriva en försvarsmekanism som en person använder sig av då han eller hon inte vill eller kan kännas vid sina egna svagheter, tillskriver andra personer eller sin omgivning dessa egenskaper för att försvara sin självbild.

Låt mig förenkla det där, genom att citera en ung man jag en gång kände.

”När du pekar finger åt någon annan, glöm inte att tre fingrar pekar tillbaka på dig själv.”

Om du någon gång upplever att du reagerar överdrivet starkt på något hos någon annan… Om du blir orimlig irriterad… Då handlar det ofta om att den personen uppvisar drag, som du avskyr hos dig själv.

Hemska och obekväma nyheter, men så är det.

Det är synnerligen besvärligt och obekvämt att börja syna sig själv i sömmarna. Mycket lättare att lägga skulden och ansvaret på någon annan.

Vi ser det ständigt i vår vardag.

Har ni någonsin talat med ett gift par, som retar sig på exakt samma saker hos varandra? Då innebär det ofta att de projicerar. De hade lika gärna kunnat ställa sig framför badrumsspegeln och se sig själv bakom tandkrämsstänket och gräla på.

Vi projicerar också ofta på kända människor. Hemskt bekvämt, för oftast har de inte en chans att försvara sig i tsunamin av åsikter, anklagelser och pekpinnande.

Vi slänger våra egna besvikelser, sorger, vår bitterhet och ilska över vårt eget liv, på andra människor.

Jag efterlyser mer självreflektion i vårt samhälle. Helst igår och hoppas jag kan döpa nästa samhällsutveckling till något mer framåtsträvande. Reflektionssamhället?

/Anna-Moa Vanky, krönikör