Anna Vild

Dalfolkets förlorade historia

”Att vara källkritisk och ödmjuk inför vad som blivit moget att gräva upp ur den nordiska historien – har ALDRIG varit viktigare än nu.”

Att följa dalfolkets resa bakåt i tiden, är beroendeframkallande. I mitt konstnärliga arbete och sökande efter de svenska häxprocessernas ursprung och orsak, har en ask fylld till bredden av skatter, likt Pandoras, öppnat sig för mig.

Det är i alla fall så jag själv upplever det.

Kanske finns det både etnologer och arkeologer som sitter och skakar på huvudet åt min nyvakna entusiasm, men så får det vara. Jag rör mig nämligen med en ordentlig studs i stegen, genom för mig oupptäckta rum i vår förhistoriska Nord just nu!

En tid då så mycket hade en helt annan form här. En tid vars folks eko vi kan spåra hela vägen fram till….1600-talets trolldomsprocesser och samhälleliga masspsykos.

Plötsligt ser vi hur trolldomsprocesserna är en av många våldstoppar under de senaste 1000 åren, som orsakat den nordiska historielöshet, vi numera famlar i. Och så mycket vet vi ju, att ett stort träd utan rötter, sällan står stadigt särskilt länge till.

Sverige må vara fantastiskt på ytan, men under den, vad döljer sig egentligen där?

Var leder rötterna?

Finns de ens kvar?

Jo, visst gör de det.

Men det har minst sagt gått troll i systemet under det senaste millenniet. Åtminstone enligt min och mina kollegors teori. Vilket inte minst resulterat i att vi både lärt oss vara stolta över de vi kallar för ”vikingar”, liksom att många av oss fortfarande försöker normalisera det modernt skapade skällsordet ”häxa”.

Strukturerna som från början inte hör det nordiska kulturarvet till, formar oss än.

Varje dag.

Hela tiden.

Inifrån och ut.

Att vara källkritisk och ödmjuk inför vad som blivit moget att gräva upp ur den nordiska historien – har ALDRIG varit viktigare än nu.

Jag och min kompanjon, jurist och författare Annika Andebark vandrade för några veckor sedan ner i den vackra Frostbrunnsdalen, utanför Borlänge. Platsen dit den nyblivna kung Gustav Vasa i februari år 1528 hade kallat det okuvliga, starka dalfolket.

Nere i dalen skulle alla mötas. För att för sent inse att det inte var med fredlig avsikt Vasa hade bett dem ansluta.

Därefter skedde en av de mest makabra massavrättningarna genom historien. På ett folk som, enligt vår teori, lyckats bibehålla ett förhistoriskt arv, långt mycket längre än resterande delar av Svea rikes befolkning, vid den tiden.

Informationen angående detta slag finns, men ej lika lättillgängligt som de framsteg denne kung gjorde.

Det får mig att fundera.

Och meditera..

..över tanken som slår mig:

Att det första en förtryckare tar ifrån det folk hen önskar behärska – kanske ändå är dess historia?

/Anna Vild, krönikör

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

När blir byggprojektet färdigt Jon?

Blir ett hus någonsin färdigt? Det är den fråga jag ställer mig efter att vårt hus varit en byggarbetsplats i

Ett annorlunda OS drar igång – jag lider med de aktiva

Om bara några dagar drar de 32:a olympiska sommarspelen igång. Men festen i Tokyo kan bli avslagen. Spelen hålls till

Den värsta sortens ensamhet

Ensamhet bygger ångest. Samma med förväntningar. Förhoppningar. Krav från andra eller dig själv. Eller från hur det borde vara. Som alla andra har det. Eller har dom det så? Facebook-lyckan. Finns den?

Ska vi inte helt enkelt lägga ner midsommar/jul/middag/semester?

Ensamheten tär. Oavsett om det är som ensamstående eller inte. Eller enastående som jag kallar det. Värsta sorten är bland andra. Där andra har ett sammanhang där man inte ingår trots att man står en halvmeter därifrån. Spelar ingen roll om det är midsommar/jul/middag/semester.
Du kan vara med. Men aldrig varit så ensam.

Mitt uppvaknande var när jag och sonen, tvåfamiljen som han sa när han var sex år, gjorde vår första utlandssemester. Vi bokade hotell med allt. Utspädda drinkar, chicky bits för barnen på buffé, en ljudnivå som gränsade till JAS 39 Gripen och självklart ett par figurer som skulle skapa sammanhållning bland barnen. Eller? Var det för att skapa tid åt föräldrarna? Jag tror på det senaste.

”Lollo & Bernie!” ekade över hotellkomplexet som sällan lämnades av någon.

Men det gjorde det. Av oss. För efter andra kvällen på restaurangen som erbjöd all inclusive och lyssnande till symfonin av barngråt och föräldrar som krävde att det minsann skulle vara kul, lommade vi iväg.

Jag såg blickarna. Blickarna på dom som inte passade in. Eller så tror jag att jag gjorde. Vet inte.

Det vara bara min son som var där som ensamt barn. Bara han som bara hade en förälder med sig. Bara jag som var den där ensamma pappan.

Vi, eller jag givetvis, trodde att vi skulle kunna umgås med andra. Att sonen skulle kunna leka med andra barn. Att jag skulle kunna prata med någon. Det var därför vi bokade. Och det är därför vi aldrig gjort om det. Ensamhet bland andra är den värsta sorten.

Vi har varit ute på många äventyr sedan dess. Idag, när det här skrivs, så var vi som vanligt på en fjälltopp. Vi har hittat vår grej. Där vi är tillsammans men inte ensamma. För vi har varandra och behöver inte anpassa oss efter andras traditioner, förväntningar eller förhoppningar. Vi har bilat och tågat runt Europa, åkt vilse i okända länder, bott på obskyra hotell i Hamburg helt fria från Lollo, Bernie, chicky bits och blickar från dom där som såg oss som dom som inte passade in. Varför? Jo, för att vi inte är ensamma där trots att vi är det.

Nu gör vi som kungen och vänder blad.

Vi växlar upp tvåfamiljen till en femfamilj. Bonus-style. Vi får se vad dom tycker om att göra. Vi kommer att skapa nya traditioner. Midsommar i år firades fjällvandrandes i Åre. Kanske det blir vår tradition? Kanske inte. Vem vet?

Det jag vill skicka med är att var aldrig ensam. Oavsett om det är i en relation, på semestern, jul, midsommar, semester eller vad det kan vara. Skapa dina egna traditioner. Bjud in. Välj bort det som inte känns bra. Välj bara det som känns bra. Strunta i andras traditioner. Bygg dina egna. Det kommer jag att göra. Tillsammans med några jag har valt att vara med. Tillsammans.

Anna Vild

Den så viktiga ceremonin i Mora

“Till alla dessa människors upprättelse, till deras minne och till en påminnelse för vår egen samtid, för oss själva och

När händerna gör hela skillnaden

Jag minns dem som igår. Min pappas händer. Han jobbade på bygge som timmerman och när han kom hem från jobbet och vi hade ätit middag, ja då kunde han visa upp dagens bravader från arbetsplatsen. Ibland hade hans jobbarhänder något sår. Ibland någon sticka, som han måste dra ut. Ibland var det någon självspricka som pappa visade upp. Ju djupare självspricka i fingrarna desto bättre, och man fascinerades som barn. Tänk vad pappa hade jobbat hårt under dagen och vilket spännande jobb han hade.

Detta var före internets tid, så det här var ett av nöjena vid 17-tiden på 70-talet. Ett annat kvällsnöje vid samma tid var ett barnprogram som hette ”Upp med händerna”. Det var ett program där man fick lära sig teckenspråk.

Jag blev imponerad av att man kunde prata genom att göra olika rörelser med händerna. Till programmet fanns det en kortlek där man kunde lära sig ord på teckenspråk. Jag härmade bilderna på korten, så jag kunde teckna hus, katt osv. I programmet fanns också en tävling. Det var det bästa av allt.

Om jag minns rätt skulle man avläsa en mening på teckenspråk och sedan skicka in ett svar med vad som tecknats. Sedan kunde man vinna en present. Ett barn satt på golvet i studion och plötsligt kom ett paket farandes genom luften som barnet fick fånga. Barnet hade lyckats avläsa meningen rätt och därmed vunnit presenten.

Jag trodde då, jag var väl sådär 7 – 8 år, att teckenspråket var ett hemligt språk som bara fanns på TV. Inte visste jag då att teckenspråket skulle följa mig under mitt arbetsliv.

Min kusin jobbade på en förskola och en dag fick jag följa henne till jobbet när jag var ledig från skolan. På hennes avdelning fanns två döva barn och döm om min förvåning när jag såg att teckenspråket inte alls var ett hemligt språk på TV utan ett riktigt språk som fanns i verkligheten.

Ett av barnen lärde mig några tecken och jag blev helt fascinerad över att jag kunde förstå honom. Där och då bestämde jag mig att när jag blir stor ska jag lära mig teckenspråk och det löftet höll jag till mig själv.

När jag sen flyttade till Leksand började jag jobba med teckenspråksproduktioner och jag hamnade i en helt ny värld. Jag fick både döva och hörande arbetskamrater och nu gällde det att lära sig teckna så att jag kunde kommunicera med alla. Det tog sin lilla tid. Kollegorna tolkade i början vad som tecknades, så jag kunde hänga med och det här blev min ingång till dövas värld och teckenspråket.

Nu har jag jobbat med barnprogram på teckenspråk i över 25 år och den 14 maj i år var det exakt 40 år sen som Sveriges Riksdag, som första land i världen, erkände teckenspråket som dövas första språk. Tänk vad händer kan användas till; som arbetsverktyg, som kommunikationsmedel, som kärleksförmedlare osv.

Pappas arbetshänder har vare sig sprickor, valkar eller sår längre. De är mjuka som en barnrumpa när jag håller dem, men det gör ingenting, för det är över 15 år sedan de ”gick i pension.” Jag tittar på mina egna händer och är både ödmjuk och tacksam över vad de har gett mig.