Anna Vild

Dalfolkets förlorade historia

”Att vara källkritisk och ödmjuk inför vad som blivit moget att gräva upp ur den nordiska historien – har ALDRIG varit viktigare än nu.”

Att följa dalfolkets resa bakåt i tiden, är beroendeframkallande. I mitt konstnärliga arbete och sökande efter de svenska häxprocessernas ursprung och orsak, har en ask fylld till bredden av skatter, likt Pandoras, öppnat sig för mig.

Det är i alla fall så jag själv upplever det.

Kanske finns det både etnologer och arkeologer som sitter och skakar på huvudet åt min nyvakna entusiasm, men så får det vara. Jag rör mig nämligen med en ordentlig studs i stegen, genom för mig oupptäckta rum i vår förhistoriska Nord just nu!

En tid då så mycket hade en helt annan form här. En tid vars folks eko vi kan spåra hela vägen fram till….1600-talets trolldomsprocesser och samhälleliga masspsykos.

Plötsligt ser vi hur trolldomsprocesserna är en av många våldstoppar under de senaste 1000 åren, som orsakat den nordiska historielöshet, vi numera famlar i. Och så mycket vet vi ju, att ett stort träd utan rötter, sällan står stadigt särskilt länge till.

Sverige må vara fantastiskt på ytan, men under den, vad döljer sig egentligen där?

Var leder rötterna?

Finns de ens kvar?

Jo, visst gör de det.

Men det har minst sagt gått troll i systemet under det senaste millenniet. Åtminstone enligt min och mina kollegors teori. Vilket inte minst resulterat i att vi både lärt oss vara stolta över de vi kallar för ”vikingar”, liksom att många av oss fortfarande försöker normalisera det modernt skapade skällsordet ”häxa”.

Strukturerna som från början inte hör det nordiska kulturarvet till, formar oss än.

Varje dag.

Hela tiden.

Inifrån och ut.

Att vara källkritisk och ödmjuk inför vad som blivit moget att gräva upp ur den nordiska historien – har ALDRIG varit viktigare än nu.

Jag och min kompanjon, jurist och författare Annika Andebark vandrade för några veckor sedan ner i den vackra Frostbrunnsdalen, utanför Borlänge. Platsen dit den nyblivna kung Gustav Vasa i februari år 1528 hade kallat det okuvliga, starka dalfolket.

Nere i dalen skulle alla mötas. För att för sent inse att det inte var med fredlig avsikt Vasa hade bett dem ansluta.

Därefter skedde en av de mest makabra massavrättningarna genom historien. På ett folk som, enligt vår teori, lyckats bibehålla ett förhistoriskt arv, långt mycket längre än resterande delar av Svea rikes befolkning, vid den tiden.

Informationen angående detta slag finns, men ej lika lättillgängligt som de framsteg denne kung gjorde.

Det får mig att fundera.

Och meditera..

..över tanken som slår mig:

Att det första en förtryckare tar ifrån det folk hen önskar behärska – kanske ändå är dess historia?

/Anna Vild, krönikör

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Löven faller och vi med dem

Den sprakande symfonin av färger börjar tona ut och trädgårdar, cykelvägar och marken i allmänhet fylls av liken från vad som nyss var så vackert. Fylls av det som skvallrar om den ljusa tiden som varit. Nu väntar mörker. I alla falla fall fram tills tillvaron blir upplyst av det vita och kalla. Visst, vi kan få dagar med krispig luft, blåa skyar, mornar som skvallrar om kylan med immig andedräkt och frostbitet gräs.

Höstdagar som är fantastiska. Korta, visst, innan det är dags att tända ljusen från det stora möbelvaruhuset. Krypa upp i soffan. Lyssna på brasan. Bara vara. Där under filten. Med boken. Tekoppen. Någon att ha nära. Som värmer efter promenaden. Om det är så man har det.

Men det kommer något mer för många. Tystnaden och ensamheten tränger sig på när mörkret gör detsamma utanför fönstret. Dagarna blir kortare. Eller tid med ljus i alla fall. Det kan påverka. Mycket. Sinnet kan anta samma färgnyans som torra blad döende under träden. Samma ljusstyrka som det är utanför fönstret kl. 20 en novembertisdag. Svart.

Med åldern kommer också insikten av att många inte mår så bra som man tror. Att det är så många fler som kämpar med sina egna demoner. Fäktar förtvivlat mot sitt dåliga mående. Som trampar vatten i kvicksand för att hålla näsan över ytan. För att försöka vara normala. Som alla andra är. Fast det är de inte. Sådär normala som man tror. Eller vad är att vara normal.

Det kanske är normalt att ha det dagliga kämpandet med dåligt samvete, sinande självförtroende, självkänsla som rör sig på minusskalan och rädslan för att inte räcka till. Till detta brukar sömnproblemen komma. Nätter där paniken lyser i skenet av klockradions siffror som obarmhärtigt räknar ner mot en ny morgon. Nu kanske det inte är just klockradion som står bredvid sängen utan en mobiltelefon som flämtande sprider blått ljus. Men saken är densamma.

Jag upplever att fler och fler kan prata om det som gör ont. Kan mycket väl vara att de i min närhet också samlar på sig år i rask takt och därmed vågar ta i det onda. Som yngre var det inte så. Skammen fanns där. För visst ska man ju må bra. Prestera. Visa upp det också. Likes samlas och upptummarna ska in.

Kan också vara så att man möts av öppenhet om man själv delar med sig. Tror det. Att bjuda in. Att fråga ”hur mår du?” och inte nöja sig med standardfrasen ”bra”.

I min närhet finns det flera som mår dåligt. En gråter mest. Gråter för att förmågan att leva har minimerats. För att kroppen inte lyder. Inte förstår. Lever sitt eget liv. Den där väggen. Pang!

Är det något som binder samman de flesta som når dit men inte längre, är det att tanken på att själv drabbas är otänkbar. Inte en enda som nått dit trodde det. Därför är det så farligt.

Tecknen finns. Spiralen av tankar som spinner nedåt. Man väljer att se åt ett annat håll. Resultatet kan bli livslånga skador. Jag vet. Det är sjutton år sedan. Ärren finns och spricker lätt upp. Blir skört. Känner du igen dig? Be om hjälp. Nu. För hjälp finns.

När badlakan krävs för en skidstafett

Det är bara att erkänna direkt. Jag är en sådan som gråter. När något är sorgligt. När något är fint.

För bekväm för att läsa böcker?

Ingen är mer förvånad än jag själv över att jag har slutat läsa böcker. En gång i tiden hade jag

Fullsatta arenor att vänta

Om en vecka kan många idrottsarenor vara svåra att komma in i. Men inte på grund av smittorisken. Nej, i så fall av en betydligt trevligare anledning.

Det kallas för ”lapp på luckan, slutsålt”.

Det är den 29 september som restriktionerna släpps. Ett datum som många supportrar, all idrottspublik, har sett fram emot.Längtan har varit lång.

Under 18 månader har arenorna gapat tomma. Visst, några enstaka åskådare har släppts in, men det är först nu om några dagar som det blir som förr igen.

Om knappt en vecka får det stora flertalet som vill köpa biljett möjlighet att göra det.

Är det då självklart att det blir fullsatt? Mitt tips är att det blir så. Många klubbar kommer att spinna på effekten, göra det till en grej att visa upp en fullsatt arena. Jag är ganska säker på att de föreningar som har en stark supporterskara lyckas locka många till den första hemmamatchen efter den 29 september.

Men, låt mig tillägga – det blir ingen självklarhet att fylla alla platser för ishockey- och fotbollslag som ligger en bit ned i tabellen. I den allsvenska fotbollen blir det ingen lapp på luckan i Östersund och Örebro.

Leksands hemmamöte mot Oskarshamn den 7 oktober är förmodligen tänkt att bli en sprakande och festlig hyllningskväll till idrottspublikens återkomst här i Dalarna. För att det ska blir en gnistrande kväll behöver ”stjärngossarna” lyfta sig, annars blir det svårt att sälja biljetter – även till de mest inbitna leksingar.

Även om försäsongen och starten på CHL lovat gott så har Leksands öppning av SHL varit blek. Och då är det snällt sagt. Det som i försäsongsmatcherna har karaktäriserats av fullt fokus, stabilt försvarsspel och en kraftfull offensiv, har förbytts till tveksamhet, mental frånvaro och försiktigt spel.

När ni läser det här kanske det har vänt för Leksand. Om inte…då finns det anledning att känna viss oro. En dålig start på SHL kan bita sig fast. Det fick en etablerad klubb känna på ifjol.

Men låt oss inte måla f-n på väggen. Det finns så många faktorer som talar för att Leksands IF har förmågan att börja vinna och klättra i tabellen. Klubbens ledning har kraften, kompetensen och kreativiteten för förändring när det krävs.

Publiken är superviktig och behövs på arenorna, inte minst för Brage, som – av någon märklig anledning – har hamnat i en svår situation av superettanfotbollen.

Bottenläge i en tabell, där minst åtta (!) lag riskerar att åka ur. Hösten kommer att bli extra ruggig och kall för Bragesupportrarna.

Lyckan – så förgänglig och onödig?

– Thomas, vad gör dig lycklig?

Frågan kom oväntat under en bilfärd med en ung person jag inte känner så väl men har kommit att respektera och beundra.

Den drog igång tankar. Funderingar. Triggade lite rädsla. För vad svarar man på en privat fråga. Från någon man inte känner så bra.

Det självklara är en ctrl c + ctrl v på alla floskler. Det man förväntas svara. Mina barn, mitt jobb, mitt hem, mina vänner och en hel del till. Men är det så enkelt?

Finns lyckan i andra? I saker? Eller finns den i dig själv? Är det en blandning? Ett tillstånd? Många gånger hakas nog den önskade lyckan upp på något som kan komma i framtiden.

Något man önskar ska komma. Med lyckan i släptåg. Automatiskt.

Om bara jag får jobbet. Om bara jag träffar någon. Om bara vi kan börja prata med varandra. Om bara jag vinner på Lotto. Om bara jag kan köpa bilen/sommarstugan/senaste telefonen/åka på semester. Om bara. Om.

Hela tiden ”om”.

Sen förgängligheten. Lycklig en sekund och olycklig nästa. Eller? Kan förhållandet krascha över en natt eller att man förlorar en när och kär och man fortsätter att vara lycklig. Men ledsen över det man förlorat.

Kan man ha flera spår i livet samtidigt?

Jag tror att det är grunden till att vara lycklig. Att inte låta negativa saker spilla över samtidigt som positiva får göra det. Jobbet kan vara skit men man kan vara lycklig och glad hemma. Tar man däremot med sig skiten hem så är man nog illa ute och på väg till ett olyckligt ställe.

Går det att träna på att vara lycklig då? Det borde det väl göra. Som med allt annat. Det man tränar på blir man bättre på. Gäller garanterat även när det gäller att vara olycklig. Bara att fortsätta älta och inte släppa det som varit. Lättare sagt än gjort givetvis.

Tillbaka till bilturen. Den dagen som gav mig så mycket. En insikt i att det går att vara lycklig även om allt är vansinnigt tufft. Mitt sällskap på vägarna uppåt i Dalarna berättade om just att träna på att vara lycklig. Det satte sig i mitt huvud och jag fick lov att höra av mig igen för att få veta mer. Hur gör man? Hur har hon gjort?

Och svaret kom direkt:

”När jag var 15 kände jag för första gången den här intensiva känslan av lycka. Upplevelsen av en lugn och trygg middag med en fin familj gav mig sådan tacksamhet. För jag vet hur motsatsen känns. Och jag trodde inte att jag skulle få den upplevelsen av trygghet. Så nya upplevelser som visade för mig att det går att leva ett bra liv med en tuff livshistoria. Och att lära mig att ta emot kärlek och värme från andra. För om saker varit tufft i livet kan det vara svårt att ta emot lycka och det är också en träningsform. Både att skapa och ta emot lycka!”

Det är alltså en träningsform. Att både skapa och ta emot lycka. Bara för att det tidigare varit tufft innebär det inte att det alltid kommer att vara det.

Lev här och nu. Älta inte gammalt. Vänta inte på något som kanske kommer. Det som händer framför ögonen här och nu är livet. Ta vara på det. Kommer inte tillbaka.