När Gretzky knackade mig på axeln

Har du blivit ”star­struck” någon gång?

Det har hänt mig.

Inte ofta, men två gånger som jag då och då tänker tillbaka på. Det har blivit stora händelser i mitt liv och båda är kopplade till idrotten.

Säkert har flera av er minnen från möten med kändisar. Som den där gången när du sprang på Jerry Williams på Folkungagatan, eller när du hade sån tur att du hamnade bakom Lill-Babs i mataffären i Järvsö.

Första gången som jag hade en upplevelse av det där slaget var jag bara elva år. Året var 1974 och VM i fotboll hade precis spelats i Västtyskland.

Jag och min mor bilade även den sommaren en tur ner i mellan-Europa. Efter att ha tittat på Münchens olympiastadion från 1972 styrde vi lite nordost mot Kaiserslautern. Där spelade min store fotbollsidol på den tiden, Roland Sandberg.

Han och Ronnie Hellström, landslagsmålvakten, spelade för den tyska ligaklubben. När vi stannade till utanför Stadion Betzenberg (i dag Fritz Walter Stadion) upptäckte en styrelseledamot i klubben att vår bil var svenskregistrerad. Han stegade fram och tyckte att vi absolut skulle träffa Roland och Ronnie.

Vi hann inte riktigt få ur oss frasen: ”Nej, men inte ska väl vi…” Mannen var redan på väg i sin bil och vi följde vackert efter. Jag minns att jag sa i bilen: ”Händer det här på riktigt…?

Väl framme var det ett par förvånade svenska fotbollsproffs som öppnade dörren. Men vi välkomnades hjärtligt, det skrevs autografer och en bild togs på en tanig lintott mellan de två fotbollsidolerna.

Natten efter sov jag med namnteckningarna bredvid min säng. Minnet sitter där fastetsat än idag, 46 år senare.

Den andra händelsen är minst lika fantastisk, om inte än mer sensationell. Den hämtar jag från vårvintern 1988, i spelargången på det numera rivna ispalatset Met Center i utkanten av Minneapolis i Minnesota.

Jag var där, tjänstledig från Falu Kurirens sportredaktion, för att se lite nya nejder och utveckla min engelska. Under tiden studerade jag dessutom ett knippe kurser på St Cloud State University och frilansade för en svensk nyhetsbyrå.

Nåväl, den här eftermiddagen var det två matcher i arenan. Först ett vänskapligt möte mellan Tre Kronor och USA, OS-lagen från Squaw Valley 1960, därefter NHL-möte mellan de årens gigant Edmonton Oilers och hemmalaget Minnesota North Stars.

När jag stod där i spelargången, beredd att prata med gamla hjältar som Lasse Björn, ”Honken” Holmqvist och Sven Tumba, så knackar någon mig på axeln och frågar: ”What is this…?”

Den som tilltalade mig var ingen mindre än Wayne Gretzky.

Jodå, jag blev förvånad.

Jag hade i alla fall sinnesnärvaro att be om ett foto med ”The Great one”. Fotograf var Esa Tikkanen, kedjekamrat i den berömda kedjan med Kurri, Tikkanen och Gretzky.

Bilden är numera förstorad och finns där hemma på väggen.

/Pelle Marklund, krönikör

Jag får väl skylla på punkan!

Det var inte alls min kollega som körde bilen, utan en för mig helt okänd äldre kvinna

Vissa krönikor skriver nästan sig själv, medan andra är svårare att få på pränt.

Kanske storyn inte passar in tidsmässigt eller så börjar man på en krönika där man inte får till slutet. Den här gången var en sådan gång. Jag tänkte att nu låter jag krönikan komma till mig istället för att jag ska leta efter något att skriva.

Tro det eller ej, men redan imorse fick jag svar på mina tankar.

Det hände redan på morgonen när jag skulle åka till jobbet. Jag satte mig i bilen för att köra iväg, men hann inte åka särskilt långt innan jag förstod att något var fel med bilen. Den lät konstig och kändes konstig när jag körde. Jag svängde av vägen och gick ut och kollade. Jodå. Mycket riktigt. Punktering på höger bakdäck. Typiskt!

Jag kunde ändå köra tillbaka bilen hem. Hur skulle jag göra nu? Jag kom på att kunde sms:a en arbetskamrat. Kanske hon inte hunnit åka än? Efter ett tag fick jag svar. Jodå, det gick bra att lifta med henne. Hon undrade var hon skulle hämta upp mig.

Eftersom min dotter just skulle gå till skolan tyckte jag att det var en bra idé att följa henne en bit på väg och sedan fortsätta till vårdcentralen och vänta vid trottoaren där.

Jag passade även på att fråga vad kollegan hade för bil, så att jag skulle veta på ett ungefär. Min arbetskamrat skulle komma förbi vårdcentralen och jag var på plats i tid vid trottoaren. Jag hann inte stå där länge förrän jag såg bilen komma körandes nerför backen. Den blinkade för att visa att den skulle åka svänga in och jag vinkade så att min arbetskamrat skulle se att jag stod där.

Jag tyckte inte att bilen var så mörkblå som min kollega beskrivit. Den här var ljusare. Jag tyckte inte att bilmärket stämde så bra heller, men jag tänkte inte mer på det. Bilen började svänga in mot vårdcentralen. Lite väl långt in tyckte jag. Jag skulle ju bara hoppa in i bilen.

Nu såg jag att vid passagerarsätet låg det några saker. Konstigt, tänkte jag. Där skulle ju jag sitta! Jag öppnade bildörren på passagerarsidan och böjde mig ner för hoppa in i bilen och säga hej till min kollega, när jag upptäckte…att det var inte alls min kollega som körde bilen, utan en för mig helt okänd äldre kvinna!

Vem är du? undrade hon. Ja, det kunde man ju verkligen fråga sig. Jag tror jag sa något om att jag trodde det var min arbetskamrat, som jag skulle lifta med. Gissa om jag skämdes?! Typiskt mig! Jag undrar just vad den äldre kvinnan i bilen tänkte.

För säkerhets skull gick jag fram till kvinnan som nu parkerat och berättade alltihop. Att jag fått punktering på min bil. Att jag skulle få lifta med min arbetskamrat, men visste inte vilken bil hon hade. Den äldre kvinnan var mycket vänlig och förstående.

Någon minut senare kom mycket riktigt min kollega till platsen vid bestämt och jag kunde åka med till jobbet. Under dagen fick jag hjälp från oväntat håll av en vardagshjälte som fixade ett nytt däck, så när jag kom hem var det också ordnat.

Just nu är detta bara en pinsam historia. Ni behöver inte berätta den för någon!

/Anita Andersson, krönikör

Anna-Moa Vanka, krönikör

Ett samhälle fyllt av projicering

”Varje gång du pekar finger, pekar tre tillbaka på dig själv”

Jag kallar dagens samhälle för projektionssamhället. Det är inget vedertaget begrepp, utan uppfunnet och flitigt nyttjat av en enda människa. Nämligen mig själv.

Anledningen till detta är att jag tycker mig skönja en farsot omkring oss. Jag vet att jag inte är ensam om att notera detta.

Vi projicerar. Vitt och brett utan att ta ansvar för våra egna känslor. Aldrig tidigare har vi pekat med pekpinnar mot andra mer än nu.

Många tror detta beror på sociala medier och internet. Det ligger säkert något i det. Borta är den tid till den sunda eftertanken som uppstår när man förr fick masa sig till skrivbordet, rafsa fram brevpapper och dessutom finna rätt på adressen till vederbörande som vi anser behöver tillrättavisas och upplysas av vår självpåtagna visdom. Eftertankens kranka blekhet, infinner sig aldrig. Tyvärr.

Vi påminner om de där söta småbarnen vars föräldrar urskuldande förklarar att de ”funnit sin röst”. Vi skriker alldeles för högt, gällt och på tok för ofta.

Vi är dessutom alla besatta av att ha rätt. Istället för att föra vettiga dialoger som leder framåt, skapas polarisering. Eller värre, en stadigt plogad mittenfåra, se bara på våra politiska partier.

Men vad är projicering?

Vad sysslar vi egentligen med?

Projektion är något som term som används inom psykologin för att beskriva en försvarsmekanism som en person använder sig av då han eller hon inte vill eller kan kännas vid sina egna svagheter, tillskriver andra personer eller sin omgivning dessa egenskaper för att försvara sin självbild.

Låt mig förenkla det där, genom att citera en ung man jag en gång kände.

”När du pekar finger åt någon annan, glöm inte att tre fingrar pekar tillbaka på dig själv.”

Om du någon gång upplever att du reagerar överdrivet starkt på något hos någon annan… Om du blir orimlig irriterad… Då handlar det ofta om att den personen uppvisar drag, som du avskyr hos dig själv.

Hemska och obekväma nyheter, men så är det.

Det är synnerligen besvärligt och obekvämt att börja syna sig själv i sömmarna. Mycket lättare att lägga skulden och ansvaret på någon annan.

Vi ser det ständigt i vår vardag.

Har ni någonsin talat med ett gift par, som retar sig på exakt samma saker hos varandra? Då innebär det ofta att de projicerar. De hade lika gärna kunnat ställa sig framför badrumsspegeln och se sig själv bakom tandkrämsstänket och gräla på.

Vi projicerar också ofta på kända människor. Hemskt bekvämt, för oftast har de inte en chans att försvara sig i tsunamin av åsikter, anklagelser och pekpinnande.

Vi slänger våra egna besvikelser, sorger, vår bitterhet och ilska över vårt eget liv, på andra människor.

Jag efterlyser mer självreflektion i vårt samhälle. Helst igår och hoppas jag kan döpa nästa samhällsutveckling till något mer framåtsträvande. Reflektionssamhället?

/Anna-Moa Vanky, krönikör

Anna Vild

Dalfolkets förlorade historia

”Att vara källkritisk och ödmjuk inför vad som blivit moget att gräva upp ur den nordiska historien – har ALDRIG varit viktigare än nu.”

Att följa dalfolkets resa bakåt i tiden, är beroendeframkallande. I mitt konstnärliga arbete och sökande efter de svenska häxprocessernas ursprung och orsak, har en ask fylld till bredden av skatter, likt Pandoras, öppnat sig för mig.

Det är i alla fall så jag själv upplever det.

Kanske finns det både etnologer och arkeologer som sitter och skakar på huvudet åt min nyvakna entusiasm, men så får det vara. Jag rör mig nämligen med en ordentlig studs i stegen, genom för mig oupptäckta rum i vår förhistoriska Nord just nu!

En tid då så mycket hade en helt annan form här. En tid vars folks eko vi kan spåra hela vägen fram till….1600-talets trolldomsprocesser och samhälleliga masspsykos.

Plötsligt ser vi hur trolldomsprocesserna är en av många våldstoppar under de senaste 1000 åren, som orsakat den nordiska historielöshet, vi numera famlar i. Och så mycket vet vi ju, att ett stort träd utan rötter, sällan står stadigt särskilt länge till.

Sverige må vara fantastiskt på ytan, men under den, vad döljer sig egentligen där?

Var leder rötterna?

Finns de ens kvar?

Jo, visst gör de det.

Men det har minst sagt gått troll i systemet under det senaste millenniet. Åtminstone enligt min och mina kollegors teori. Vilket inte minst resulterat i att vi både lärt oss vara stolta över de vi kallar för ”vikingar”, liksom att många av oss fortfarande försöker normalisera det modernt skapade skällsordet ”häxa”.

Strukturerna som från början inte hör det nordiska kulturarvet till, formar oss än.

Varje dag.

Hela tiden.

Inifrån och ut.

Att vara källkritisk och ödmjuk inför vad som blivit moget att gräva upp ur den nordiska historien – har ALDRIG varit viktigare än nu.

Jag och min kompanjon, jurist och författare Annika Andebark vandrade för några veckor sedan ner i den vackra Frostbrunnsdalen, utanför Borlänge. Platsen dit den nyblivna kung Gustav Vasa i februari år 1528 hade kallat det okuvliga, starka dalfolket.

Nere i dalen skulle alla mötas. För att för sent inse att det inte var med fredlig avsikt Vasa hade bett dem ansluta.

Därefter skedde en av de mest makabra massavrättningarna genom historien. På ett folk som, enligt vår teori, lyckats bibehålla ett förhistoriskt arv, långt mycket längre än resterande delar av Svea rikes befolkning, vid den tiden.

Informationen angående detta slag finns, men ej lika lättillgängligt som de framsteg denne kung gjorde.

Det får mig att fundera.

Och meditera..

..över tanken som slår mig:

Att det första en förtryckare tar ifrån det folk hen önskar behärska – kanske ändå är dess historia?

/Anna Vild, krönikör

”Porren ska diskuteras vid middagsbordet

Jag läser rapporterna från barnmorskan som vittnar om unga kvinnors trasiga underliv. För jävligt är det. Flickor som känner att de måste anpassa sig för att vara tillräckligt bra, och sen blir det helt enkelt inte bra i slutändan. Jag tycker det är vidrigt, och den saken går liksom inte att ha en åsikt om. Det är vidrigt och inget mer med det.

Däremot kan man diskutera strategier. Vi kan konstatera att det går rätt snabbt att hitta syndabockar. Hårdrocken. Rollspelet. Dataspelen. Porren i det här fallet då. Gissningsvis är detta en av de bättre syndabockarna i sammanhanget, alltså en syndabock som faktiskt har med saken att göra. Men vi måste vara oerhört försiktiga med att utnämna en syndabock, för det är så lätt att tänka sig att eliminerar man syndabocken så eliminerar man problemet. Riktigt så enkelt är det inte.

Det är inget fel i att ha strategier på utbildningsnivå för detta, skolan behöver absolut ta ansvar. Men kanske är det i större utsträckning så att vi tappar mer och mer föräldra-barn-interaktioner i samhället. Givetvis ska porren diskuteras vid middagsbordet också. Givetvis ska en vårdnadshavare begripa hur porren ser ut på samma sätt som de ska begripa hur Fortnite fungerar, eller vilka regler som gäller på innebandy om barnen eller ungdomarna där hemma sysslar med det.

Föräldrars ansvar är inte bara att begränsa, det är ju det enkla sättet att hantera detta. Installera ett filter som gör att det inte går att komma åt porrsidor från routern hemma och pusta ut. Att sen dom flesta barnen vet hur man med hjälp av en proxy tar sig förbi filtret och kollar på porr ändå, och kan göra det på en tid och vid ett tillfälle när du som förälder inte märker. Det behöver du ju inte ansvara för! Du har ju både satt ett filter och varit irriterad på ett föräldramöte. Lite så går resonemanget.

Dra upp huvudet ur sanden. Jag kan GARANTERA att har om du en ungdom hemma hos dig som är äldre än 12 år så har den varit i kontakt med porr någon gång. Eller kanske till och med är det mellan varven.

Det är spännande, och det gör människor nyfikna och när puberteten kickat in också kåta. Det är därför som porren finns. Nu är frågan om du ska förbjuda och skambelägga, eller om du ska skapa en diskussion som gör att ungdomarna själva tänker efter. Så att dom förstår att man vill bara göra något med någon annan som dom tycker att är mysigt och spännande och härligt.

Att samtycke innebär att det känns bra och är tydligt “JA!” hela vägen. Att det även gäller en själv. Att man får sluta precis när man vill. Att sex kan vara något fräsigt man gör för att bli av med lite stress, eller något som man gör innerligt med hela sin själ för att komma närmare en annan människa. Att sex också kan skada och göra någon riktigt illa om det görs på fel sätt.

Porren är, precis som så mycket annat, livsfarlig om den är okommenterad av vuxna sunda människor. Den kommer skapa orimliga föreställningar av vad sex är för något och otvivelaktigt skapa vanföreställningar om vad det är meningen att man ska göra med varandra när man är naken.

Jag tar inte rygg på den, eller anser att skolan inte ska prata om den. Det ska den helt klart göra. Men du som är mamma, och du som är pappa måste också göra det. För att förändra ungdomars värld om porr krävs mycket mer än ett par extra poäng hos dess magistrar. Det kan jag garantera.

/Kim Larsson, krönikör