När Gretzky knackade mig på axeln

Har du blivit ”star­struck” någon gång?

Det har hänt mig.

Inte ofta, men två gånger som jag då och då tänker tillbaka på. Det har blivit stora händelser i mitt liv och båda är kopplade till idrotten.

Säkert har flera av er minnen från möten med kändisar. Som den där gången när du sprang på Jerry Williams på Folkungagatan, eller när du hade sån tur att du hamnade bakom Lill-Babs i mataffären i Järvsö.

Första gången som jag hade en upplevelse av det där slaget var jag bara elva år. Året var 1974 och VM i fotboll hade precis spelats i Västtyskland.

Jag och min mor bilade även den sommaren en tur ner i mellan-Europa. Efter att ha tittat på Münchens olympiastadion från 1972 styrde vi lite nordost mot Kaiserslautern. Där spelade min store fotbollsidol på den tiden, Roland Sandberg.

Han och Ronnie Hellström, landslagsmålvakten, spelade för den tyska ligaklubben. När vi stannade till utanför Stadion Betzenberg (i dag Fritz Walter Stadion) upptäckte en styrelseledamot i klubben att vår bil var svenskregistrerad. Han stegade fram och tyckte att vi absolut skulle träffa Roland och Ronnie.

Vi hann inte riktigt få ur oss frasen: ”Nej, men inte ska väl vi…” Mannen var redan på väg i sin bil och vi följde vackert efter. Jag minns att jag sa i bilen: ”Händer det här på riktigt…?

Väl framme var det ett par förvånade svenska fotbollsproffs som öppnade dörren. Men vi välkomnades hjärtligt, det skrevs autografer och en bild togs på en tanig lintott mellan de två fotbollsidolerna.

Natten efter sov jag med namnteckningarna bredvid min säng. Minnet sitter där fastetsat än idag, 46 år senare.

Den andra händelsen är minst lika fantastisk, om inte än mer sensationell. Den hämtar jag från vårvintern 1988, i spelargången på det numera rivna ispalatset Met Center i utkanten av Minneapolis i Minnesota.

Jag var där, tjänstledig från Falu Kurirens sportredaktion, för att se lite nya nejder och utveckla min engelska. Under tiden studerade jag dessutom ett knippe kurser på St Cloud State University och frilansade för en svensk nyhetsbyrå.

Nåväl, den här eftermiddagen var det två matcher i arenan. Först ett vänskapligt möte mellan Tre Kronor och USA, OS-lagen från Squaw Valley 1960, därefter NHL-möte mellan de årens gigant Edmonton Oilers och hemmalaget Minnesota North Stars.

När jag stod där i spelargången, beredd att prata med gamla hjältar som Lasse Björn, ”Honken” Holmqvist och Sven Tumba, så knackar någon mig på axeln och frågar: ”What is this…?”

Den som tilltalade mig var ingen mindre än Wayne Gretzky.

Jodå, jag blev förvånad.

Jag hade i alla fall sinnesnärvaro att be om ett foto med ”The Great one”. Fotograf var Esa Tikkanen, kedjekamrat i den berömda kedjan med Kurri, Tikkanen och Gretzky.

Bilden är numera förstorad och finns där hemma på väggen.

/Pelle Marklund, krönikör

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Och den ljusnande framtid är er?

Sommaren tar sina första stapplande steg samtidigt som det strax är dags för nybakade studenter att göra detsamma i vuxenlivet. Stegen ut i det okända där så mycket väntar. Kärlek, utmaningar, sorg, arbete, mer studier, arbetslöshet och allt som hör livet efter gymnasiet till.

Var du förberedd? Kan man vara det? Självklart inte då man inte vet vad man ska förbereda sig för. Jag var det inte.

Jag har förmånen att arbeta med ungdomar som är i det härliga skedet i livet. Där allt är möjligt. Där inget känns för svårt. Där tiden inte jobbar emot utan för. Där allt komma skall. Och man är säker på att det gör det.

Det är viktigt att påminnas om hur det en gång var och ställa sig frågan varför det inte kan vara så fortfarande. För det kan det!

Varför målar vi upp problem istället för att se möjligheter? Så länge vi andas finns möjligheterna att göra det där vi vill. Ut med huvudet genom kupéfönstret för det kan faktiskt vara så att det är fartvinden som känns och att tågmötet inte sker just då.

Våga sök utbildningen fastän du är 47 år ung. Våga satsa på kärleken. Våga byta jobb. Våga säga ifrån. Våga.

Livet består av så mycket. Och går så fort. Känn fartvinden. Och njut.

För tre år sedan fick jag dela ut ett pris till en ung tjej som tog studenten vid Leksands gymnasium. Det var en dag som inte förtjänas att kallas sommar. Snålblåsten ven. Kvicksilvret orkade sig kanske upp över tolv grader. Och till råga på allt fastnade flaggan som skulle hissas på halv stång.

Där stod dom. Studenterna med blicken mot framtiden. Med den unika framtidstron som man bara har där och då.

En lite försiktig tjej tog emot priset.

Idag, när det här skrivs är det nationaldag, såg jag henne hålla nationaldagstal 500 år efter att Dalarnas Allmoge och Bergsmän framgångsrikt utkämpade slaget vid Brunnbäck.

På plats men digitalt sänt som så mycket annat idag under pandemins andra år.

Hon utmanar sig själv varje dag. Vi jobbar ihop nu så jag vet. Den utvecklingen.

Det är därför jag gör det jag gör. För att få se just det.

Våra unga har haft en jobbig tid. Och har. Och kommer att ha. Distansundervisning är inte för alla. Dom har missat den tid i livet som kanske är den roligaste. Där man formas. Istället för studentflak är det Teams, Zoom och Skype.

I allt tragiskt som händer så kanske det inte känns så hårt. Men deras tid i pandemin är så mycket längre sett till levd tid än min. Tänk när ni var unga. Sommarlovet kändes oändligt. Semestern idag är en grisblink. Det är just därför. För att levd tid då var kort i jämförelse med det som händer nu. Och så ska dom ut i en tid där instegsjobben har försvunnit. Restaurang, butik, besöksnäring. Tomt. Stängt. Det är tufft nu.

Nåja, vad är väl en studentbal på slottet? Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles… alldeles underbar. Det får dom aldrig veta.

Men det vi vet är att livet är precis så. Ta hand om det. Satsa. Kom ihåg känslan från ungdomen när allt var möjligt.

Så blir den ljusnande framtiden vår.

Nu kör vi!

Anna Vild

Vi majar stången, men inte källan?

Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor – med årets möjlighet, för oss att greppa ogräset vid fötterna,

Ta bort den dumma ”lellon”

”Plötsligt, från ingenstans, dök det upp ett stort kattdjur vid bilens högra sida och började jaga mig.” För en tid

När tiden är inne för att somna

”Hej då Buster. Vi ses efter skolan, hade hon sagt. Kramade om sin nallebjörn för sista gången, och stängde dörren.”

Den blåvita ballongen flyger mot allt högre höjder

Tänk er en stor, mäktig, marinblå ballong, dekorerad med vitt och lite gult. Plötsligt sticker något hål på den… Men