När Gretzky knackade mig på axeln

Har du blivit ”star­struck” någon gång?

Det har hänt mig.

Inte ofta, men två gånger som jag då och då tänker tillbaka på. Det har blivit stora händelser i mitt liv och båda är kopplade till idrotten.

Säkert har flera av er minnen från möten med kändisar. Som den där gången när du sprang på Jerry Williams på Folkungagatan, eller när du hade sån tur att du hamnade bakom Lill-Babs i mataffären i Järvsö.

Första gången som jag hade en upplevelse av det där slaget var jag bara elva år. Året var 1974 och VM i fotboll hade precis spelats i Västtyskland.

Jag och min mor bilade även den sommaren en tur ner i mellan-Europa. Efter att ha tittat på Münchens olympiastadion från 1972 styrde vi lite nordost mot Kaiserslautern. Där spelade min store fotbollsidol på den tiden, Roland Sandberg.

Han och Ronnie Hellström, landslagsmålvakten, spelade för den tyska ligaklubben. När vi stannade till utanför Stadion Betzenberg (i dag Fritz Walter Stadion) upptäckte en styrelseledamot i klubben att vår bil var svenskregistrerad. Han stegade fram och tyckte att vi absolut skulle träffa Roland och Ronnie.

Vi hann inte riktigt få ur oss frasen: ”Nej, men inte ska väl vi…” Mannen var redan på väg i sin bil och vi följde vackert efter. Jag minns att jag sa i bilen: ”Händer det här på riktigt…?

Väl framme var det ett par förvånade svenska fotbollsproffs som öppnade dörren. Men vi välkomnades hjärtligt, det skrevs autografer och en bild togs på en tanig lintott mellan de två fotbollsidolerna.

Natten efter sov jag med namnteckningarna bredvid min säng. Minnet sitter där fastetsat än idag, 46 år senare.

Den andra händelsen är minst lika fantastisk, om inte än mer sensationell. Den hämtar jag från vårvintern 1988, i spelargången på det numera rivna ispalatset Met Center i utkanten av Minneapolis i Minnesota.

Jag var där, tjänstledig från Falu Kurirens sportredaktion, för att se lite nya nejder och utveckla min engelska. Under tiden studerade jag dessutom ett knippe kurser på St Cloud State University och frilansade för en svensk nyhetsbyrå.

Nåväl, den här eftermiddagen var det två matcher i arenan. Först ett vänskapligt möte mellan Tre Kronor och USA, OS-lagen från Squaw Valley 1960, därefter NHL-möte mellan de årens gigant Edmonton Oilers och hemmalaget Minnesota North Stars.

När jag stod där i spelargången, beredd att prata med gamla hjältar som Lasse Björn, ”Honken” Holmqvist och Sven Tumba, så knackar någon mig på axeln och frågar: ”What is this…?”

Den som tilltalade mig var ingen mindre än Wayne Gretzky.

Jodå, jag blev förvånad.

Jag hade i alla fall sinnesnärvaro att be om ett foto med ”The Great one”. Fotograf var Esa Tikkanen, kedjekamrat i den berömda kedjan med Kurri, Tikkanen och Gretzky.

Bilden är numera förstorad och finns där hemma på väggen.

/Pelle Marklund, krönikör

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Lyckan – så förgänglig och onödig?

– Thomas, vad gör dig lycklig?

Frågan kom oväntat under en bilfärd med en ung person jag inte känner så väl men har kommit att respektera och beundra.

Den drog igång tankar. Funderingar. Triggade lite rädsla. För vad svarar man på en privat fråga. Från någon man inte känner så bra.

Det självklara är en ctrl c + ctrl v på alla floskler. Det man förväntas svara. Mina barn, mitt jobb, mitt hem, mina vänner och en hel del till. Men är det så enkelt?

Finns lyckan i andra? I saker? Eller finns den i dig själv? Är det en blandning? Ett tillstånd? Många gånger hakas nog den önskade lyckan upp på något som kan komma i framtiden.

Något man önskar ska komma. Med lyckan i släptåg. Automatiskt.

Om bara jag får jobbet. Om bara jag träffar någon. Om bara vi kan börja prata med varandra. Om bara jag vinner på Lotto. Om bara jag kan köpa bilen/sommarstugan/senaste telefonen/åka på semester. Om bara. Om.

Hela tiden ”om”.

Sen förgängligheten. Lycklig en sekund och olycklig nästa. Eller? Kan förhållandet krascha över en natt eller att man förlorar en när och kär och man fortsätter att vara lycklig. Men ledsen över det man förlorat.

Kan man ha flera spår i livet samtidigt?

Jag tror att det är grunden till att vara lycklig. Att inte låta negativa saker spilla över samtidigt som positiva får göra det. Jobbet kan vara skit men man kan vara lycklig och glad hemma. Tar man däremot med sig skiten hem så är man nog illa ute och på väg till ett olyckligt ställe.

Går det att träna på att vara lycklig då? Det borde det väl göra. Som med allt annat. Det man tränar på blir man bättre på. Gäller garanterat även när det gäller att vara olycklig. Bara att fortsätta älta och inte släppa det som varit. Lättare sagt än gjort givetvis.

Tillbaka till bilturen. Den dagen som gav mig så mycket. En insikt i att det går att vara lycklig även om allt är vansinnigt tufft. Mitt sällskap på vägarna uppåt i Dalarna berättade om just att träna på att vara lycklig. Det satte sig i mitt huvud och jag fick lov att höra av mig igen för att få veta mer. Hur gör man? Hur har hon gjort?

Och svaret kom direkt:

”När jag var 15 kände jag för första gången den här intensiva känslan av lycka. Upplevelsen av en lugn och trygg middag med en fin familj gav mig sådan tacksamhet. För jag vet hur motsatsen känns. Och jag trodde inte att jag skulle få den upplevelsen av trygghet. Så nya upplevelser som visade för mig att det går att leva ett bra liv med en tuff livshistoria. Och att lära mig att ta emot kärlek och värme från andra. För om saker varit tufft i livet kan det vara svårt att ta emot lycka och det är också en träningsform. Både att skapa och ta emot lycka!”

Det är alltså en träningsform. Att både skapa och ta emot lycka. Bara för att det tidigare varit tufft innebär det inte att det alltid kommer att vara det.

Lev här och nu. Älta inte gammalt. Vänta inte på något som kanske kommer. Det som händer framför ögonen här och nu är livet. Ta vara på det. Kommer inte tillbaka.

Pangidén med kläder från förr

Jag fick ett ryck häromdagen. Jag bestämde mig för att lägga undan mina sommarkläder för säsongen och ta fram höstkläderna.

Att resa eller inte resa – det är frågan

Jag och min hustru längtar efter att kliva på ett flygplan och dra iväg till sol och värme i höst

Fotbollsarenor med egenheter

Jag har en egenhet.Det är möjligt att jag har flera, det får andra svara på.

En sak som tydligt slår mig emellanåt, det är min fascination över mindre fotbollsarenor runt om i landet.

Jag ser dem när jag rullar runt på vägarna under mina resor som sportkommentator i TV och radio. Som exempelvis den lutande fotbollsplanen vid E 45 norr om Alingsås.

Vet att jag efter den visuella besiktningen börjar fantisera över vad som hänt på just den arenan genom åren, när storhetstiden var och vilka talanger som fostrats i just den klubben. Ibland är det också så, att jag måste ta reda på klubbfärger och kolla klubbens nuvarande serietillhörighet.

Följ med på en liten resa och några av mina historier.

Här i Dalarna finns naturligtvis ett knippe fantastiska idrottsplatser. Som Tansvallen i Grycksbo med sin kulturhistoriskt takade dansbana intill långsidan, eller Ryavallen i Malungsfors, som på 80-talet hade ett underbart underlag, eller Brunnsjöliden i Hedemora där man inte hörde lagkamraterna när ett tåg passerade.

Utser jag någon till den vackraste eller mest speciella i Dalarna, då sparkar säkert många bakut.

Min senaste favorit på det här området ligger i nordvästra Hälsingland, i Los.

Den här säsongen bevakar jag Östersunds allsvenska hemmamatcher för Radiosporten och passerar Los och Nickelvallen titt som tätt. Vid varje tillfälle drar fantasin iväg med mig.Los är ett samhälle man också blir lite nedstämd av att passera. Här märks förfallna hus, utflyttning och det finns otaliga märken efter en mer levande tid när gruvan (koppar och kobolt) blomstrade.

Nickelvallen är en traditionell fotbollsarena i gärdsgårdsserierna. Lite speciellt är, att ena kortsidan ligger nära och parallellt med den sargade genomfarten, riksväg 296. Ett lite för högt skott susar över biltaken.

Av vad jag kan se när jag åker förbi så är arenan väldigt välbehållen, trots att fotbollslaget förmodligen är så gott som dödsdömt. Om det ens existerar?

Loos IF och Nickelvallen har kanske inte fostrat massor av stjärnor. Men en är i alla fall Borlängebon Anders Bergström, skidåkaren med deltagande i OS såväl 1994 som 1998, och med Loos IF (jo, det kan stavas även så) som sin moderklubb. Senare blev Anders också chef för Svenska Skidspelen.  När jag växte upp på 70-talet och blev intresserad av fotboll så började jag min sprakande karriär (som högst div V) i Norrala IF, strax norr om Söderhamn. Det blev min moderklubb.

Hemmaarenan hade egentligen bara det fantasilösa namnet IP, men kallades i folkmun för ”Långåker”.

En generös bonde i grannskapet hade lånat ut sin mark till en fotbollsplan. Runt om linjerna gick det kor. Mellan respektive straffpunkt och in i respektive målbur gick ett ”dike”, cirka 4-5 meter brett. Sparkades en hård markboll i den riktningen gjorde doseringen på försänkningen att bollen rullade i rännan från mål till mål.Det var även där min tränare, förmodligen utan någon utbildning alls, brast ut i orden jag aldrig glömmer:

”Pojkar, idag är det så varmt att ni inte behöver värma upp…”

Jag har rätt. Du har fel…

…och jag ändrar mig aldrig. Du är helt dum i huvudet också.

Fakta? Behövs det? Du har fel. Jag har rätt.

Inte mitt fel att du är dum i huvudet!

Bra med olika åsikter men varför tynar skalan? Vi mot dom. Som inte tycker som oss. Som scrollar Facebook, rubriker och blixtsnabbt skapar en sann bild av verkligheten.

Vad är det som styr åsikterna? Arv eller miljö?

För att vara obekväm tänker jag ta upp tre av våra största trätoämnen där skotten mellan åsikterna är vattentäta. Där inga gråzoner finns. Och tycker du inte rätt har du fel. Punkt.

Börjar med pandemin och Tegnell, för sällan har något ämne skapat fler experter med stenhårda och sylvassa kunskaper.

Varför har Finland färre dödsfall? Nej det har dom inte! Dom räknar annorlunda! Vi borde haft skarpare regler! Nej, vi hade för hårda restriktioner som slog ihjäl näringslivet! Stäng skolorna! Nej håll dom öppna!

Invandring! Jösses…

Dom tar våra jobb! Nej vi behöver arbetskraft! Vill bara ha bidrag och kan få en miljon i månaden. Minst! Och kriminella är dom allihop också. Nej! Det beror på socioekonomiska förhållanden! Ingen skillnad mot svenskfödda! Alla våldtar och slår ihjäl folk till höger och vänster! Nej, ingen skillnad i statistiken mot andra kriminella!

Svart eller vitt. Inga gråskalor. Jag har rätt och du har fel! Idiot! Inget annat. Varför är det så? Var tog saklig diskussion vägen?

Varför är det så här? Arv eller miljö? Vad styr våra allt mer spetsade åsikter?

Var får vi sanningen ifrån? Till mångt och mycket från sociala medier. Och vad matas vi med? Mest av likasinnade så våra åsikter får bränsle. Vi bekräftas hela tiden av andra som tycker lika och silar bort alla andra åsikter.

För hur fungerar det?

Ett exempel från en kär person i min närhet.

– Såg du vad Benny skrev?

– Vem? Var skrev han?

– Jamän på Facebook! Måste du väl ha sett!

– Jo…men du och jag har inte samma Facebook.

– Vadå inte samma Facebook? Klart vi har! Står ju där!

– Men…vi ser inte samma saker… du ser annat än mig.

Att det inte är text-tv vi pratar om där resultatservice finns på 377 och inrikes på 101. För alla. Exakt samma. Inte helt lätt.

Vill inflika att just den här personen är påläst och enormt engagerad i allt. Men att få olika information och fakta via samma kanal – det var svårt.

Tänk att byta Facebook med någon som tycker olika. Varje dag läsa en sanning som inte är din. Hur lång tid det tar innan den sanningen blir din.

Det måste vi komma ihåg. Informationen styrs. Filtreras. Anpassas. Just för att underblåsa dina åsikter. För då trivs du. Du har rätt.

Här är det mer miljö än arv. Och att förändra sig är svårt.

Hur var det då med det tredje ämnet?

Att packa diskmaskinen rätt. Svårt.

Jag försöker ändra mig. Lyssna in. Förstå att det är viktigt. Inte för mig. Men kanske för någon annan. Måste lyssna. Vilja mötas. Och inte bara med diskmaskinen. Utan med allt. Allt blir bättre om vi lyssnar på varandra. Och möts. Alltid bättre. Mindre rätt eller fel. Mer tillsammans. Mer lyssna. På varandra.