Jag är precis hemkommen från Grekland, ni vet med den där känslan av att vara lätt som en fågel. Den känslan som semestrar så många gånger framkallar. Jag funderar också på vad som skapar den känslan och hur man skulle kunna behålla den länge.
Självklart är en stor anledning att man åker bort från alla måsten, men där någonstans kanske man skulle fundera på vilka måsten man egentligen måste? Och kanske utforska hur man skulle kunna göra sina måsten annorlunda, för att vinna en ny känsla.
Det som slog mig den här gången, är allt det o-perfekta. Nästan inget i Grekland är perfekt (på gott och ont), men det får mig att fundera på om det där med det o-perfekta ändå skapar en viss mentalitet. En mentalitet med lite mer manjana, som är lite mer fri och förlåtande. Som lämnar lite mer utrymme för att vara lite hur som helst.
Jag upplever att perfekt är ett ord och en känsla som tar upp våra liv allt mer – vi jagar perfekthet i nästan allt vi gör, i dem vi är. Och jag tror att den hetsen skadar oss mer än vi tror. Att det gör att vi inte riktigt hinner, inte riktigt orkar.
Vi lär våra barn att inte göra fel och har man mest rätt så får man högst betyg, betyg som ska leda oss till en perfekt framtid. De flesta är så livrädda för att misslyckas – att de aldrig ens försöker eller vågar.
Jag hade äran att som företagare vara fadder i en högstadieklass, mitt viktigaste budskap och det som de flesta av ungdomarna tog med sig vara att göra just fel. Jag berättade om mina fel och misstag som lärt mig så mycket och lett mig till bra saker. Tänk om jag hade vetat det då, när jag vara tonåring och famlade mig fram.
Jag skulle vilja röra runt i den här grytan, jag önskar att fler kunde skala av sig några lager och våga vara sig själva. Tänk om vi kunde odla mer trygghet och självkänsla, som gjorde att fler vågade leva lite mer. Men nu är många så upptagna med vad andra ska tycka, att man inte ens vågar tycka själv.
Jag tycker att maskerad på fest är ett bra exempel på när vi vågar släppa gardet lite. På något sätt kan vi gömma oss bakom en peruk och då plötsligt våga ta plats, våga göra fel – våga leva ut. Festerna brukar bli som roligast då. Och faktiskt, om vi skulle leva livet lite mer som i en maskerad, då kanske fler skulle känna sig så där lätta som en fågel, så där som efter semester.
Jag är rädd för att vi dödar kreativiteten och utveckling när vi blir allt mer som robotar, som varandra. Att vi inte vågar stå upp för saker, eller ha åsikter. Och om nu Ai ska ta över världen så kan väl vi som ändå är människor, vara lite mer som människor. I en värld där vi lever avskalade och nära dem vi egentligen är, och vågar lite mer. Som att göra fel till exempel.